The Gooch

Jag har länge varit mycket fascinerad av alla de så kallade reality-program som för en tid nu har dominerat tv-tablåerna. Först kom dokusåpan med Robinson och Big brother i spetsen, och följdes sedan av ”gör-om-mig-program”, där allt från bostäder, människor och restauranger gjordes om. För inte så länge sedan började tv-team följa folk inom olika yrkesgrupper så som brandmän, sjukhuspersonal och advokater (någon mer än jag som aldrig har sett alternativt redan glömt fyrans Advokaterna?). Den gemensamma nämnaren för alla dessa program är att fokus ligger på vanliga individer. Och i och med denna utveckling har vi nu nått fram till att skildra de vanliga personerna i deras vardag, något som tagit sig uttryck i bland annat Svenska Hollywoodfruar och Familjen annorlunda. Egentligen ter det sig kanske en smula konstigt att betrakta hollywoodfruarna och i synnerhet de annorlunda familjerna som vanliga, men handen på hjärtat; är de verkligen så speciella?

 

Okej, Anna Anka må vara speciell med tanke på hennes ytterst ovanliga åsikter om kvinnans roll i samhället, men i övrigt beter sig människorna i dessa människor lika vanligt som alla oss andra. Kontentan blir att det är svintråkigt att titta på! Hur kul är det att sitta och kolla på när de där annorlunda familjerna – där grejen är att det är många barn i hushållet, ibland så många som fem – sitter vid ett bord och berättar om deras rutiner för att hämta barnen från dagis?! Som sagt, jag förstår inte poängen med att förbruka min egen dyrbara tid (nåja) med att beskåda samma gråa vardag som jag själv är en del av.

 

Jag såg en intervju en gång med Yngwie Malmsteen, Sveriges ständige och smällfete gitarrhjälte, där han kommentera det i hans ögon högst märkliga fenomenet grunge-musik. Det övergick hans förstånd hur folk kunde vilja se ett band som Nirvana när de både spelade väldigt enkel och profillös musik samt bar helt vanliga kläder. Han menade att om han hade varit ett fan av rockmusik så hade han velat se en kille på scen iförd coola kläder och som kunde göra grejer med gitarren som inte vem som helst kan göra. Jag är beredd att hålla med Yngwie och vill att dem jag kollar på, både när det gäller musiker eller folk på tv, ska göra något utöver det vanliga. Och därför ser jag hellre Jack Bauer skjuta ihjäl orimligt många terrorister på en dag än är frivillig åskådare till ännu en redogörelse av hur livet som frusökande bonde är.

 

Nu är det dock som så att det finns dem som, likt mig, inte heller får någon kick av tråkiga vardagsprogram. Men som tur är har reality-programs-makarna kommit på hur de kan få folk att inte stänga av tv:n genom att göra programmen mer händelserika och spännande. Oftast handlar det om att programmet klipps ihop på ett fyndigt sätt för att få vissa situationer att verka mer spektakulära än vad de egentligen är. Ibland blir de filmade deltagarna till och med instruerade hur de ska agera och vad de ska säga – återigen för att göra det hela mer dramatiskt. Än en gång förstår jag inte vitsen med detta. Det förlorar liksom hela poängen om man märker att det som ska vara verkligt inte längre är det. Inom populärkulturella teorier kallas detta fenomen hyperrealitet, vilket kort sagt innebär att gränserna suddas ut mellan vad som är verklighet och inte. Och med tanke på att ”skådisarna” i reality-serierna i regel är dåliga samt att den konstruerade verkligheten ändå inte är speciellt spännande, så faller de flesta programmen i denna kategori pladask.

 

Till sist, jag är medveten om att denna blogg tidigare har varit skådeplats för högst vardagliga och synnerligen icke-spektakulära händelser, och att man i och med detta skulle kunna klassa mig som något av en hycklare. Men då mitt liv ibland innehåller små guldkorn som till exempel den två timmar långa diskussion mellan Olof och Sollet som jag bevittnade i lördags, så är mitt liv hundra gånger mer annorlunda och roligare än Familjen annorlundas dito.

 

/Gurra

Jag kan inte riktigt släppa det här med hur vi ska rädda världen undan miljöförstöring. Efter att i princip ha sågat alla dem som faktiskt försöker göra en förbättring känner jag en viss skyldighet att även bidra med någon slags av lösning på problemet. För även om jag fortfarande inte är helt övertygad om att jorden är på randen till att gå under till följd av människans överförbrukande av naturtillgångar, så kan jag i alla fall hålla med om att det inte känns direkt lovande att många av världens storstäder inte syns på grund av tjocka smogmoln. Oavsett om detta har en inverkan på temperaturen eller inte och vad det i så fall innebär, torde det inte vara direkt hälsosamt att inandas denna storstadsluft. Sedan är det väl heller inte så schnyggt om det måste byggas kärnkraftverk lite överallt för att täcka den ständigt ökande efterfrågan på elektricitet.

 

Så vad kan vi då göra åt detta? Har ni sett den reklamfilmserie där olika svenska kändisar sitter i en skog och berättar om sina ”egna” miljötips? Martin Timell ska släcka sina lampor medan Peter Magnusson går ett steg längre och hävdar att alla borde sluta använda torktumlaren. Jag gillar tanken på att vi borde sluta med sådant som är onödigt, men tycker att dessa ovannämnda tips är skrattretande då det finns bra mycket onödigare saker man kan göra än att torka kläder samt att lysa upp sin bostad. Vad som är onödigt är dock en definitionsfråga och skiljer sig således från person till person, något som torde göra det svårt för mänskligheten att enas om vad som faktiskt är onödigt. Jag tror dock att det finns vissa saker i samhället som vi alla kan komma överens om att vi skulle klara oss utan, vilket på så sätt spara både energi och smog om vi bara tog bort dem.

 

Och på tal om just Timell och Magnusson är den så kallade populärkulturen någon vi borde se över. Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men ett första steg vore att minska programutbudet i TV. Jag ser ingen poäng i att, för femtielfte gången i ordningen, visa repriser av Knightrider på vardagsmornarna. Men eftersom den går på TV så sitter ett antal livlösa människor där och kollar på den serien och jag är helt säker på att ingen i hela Sverige får ut något av detta – jag vet, eftersom jag är en av dem. Jag kan således garantera att ingen skulle sörja om det blev ett hål i tablån just där, och den enda följden av detta vore då att jag med flera andra skulle låta bli att slå på TV:n och därmed inte förbruka lika mycket el. Följer vi samma princip gällande en del andra tv-program, som exempelvis Paris Hiltons new BFF, Familjen annorlunda, Hjälp, jag är med i en japansk tv-show! och särskilt Svenska hollywoodfruar, kan vi spara ännu mer energi utan att vi behöver göra någon större uppoffring. För trots att hypen är total tror jag att vi alla kan överleva i ett samhälle utan Anna Anka. Lägg där till att de kameramän som normalt filmar henne inte behöver slösa någon el på att ladda upp sina kameror heller. Det gäller för övrigt för alla de nämnda programmen också.

 

Fyller detta någon funktion i samhället?

 

Något annat som skulle kunna göras är att återinföra censuren (även om jag egentligen är emot den). Fast istället för att ta bort endast vissa delar av en film borde hela filmen stämplas som ”onödig” och därmed inte få visas, något som även kan appliceras på musik. Så om man försöker söka efter Takidas senaste skiva på Spotify kunde det komma upp ett meddelande på skärmen som lyder något i stil med ”Den musik du har valt har klassats som onödig och har därför blivit förbjuden att spelas. Skaffa dig ett liv istället!” That’s the kind of world I wanna live in!

 

Jag är dock medveten om att det i en sådan värld även skulle anses vara högst onödigt att åka bil till Stockholms stadion för att se en Djurgårdsmatch. Men det kanske är en självklarhet att ingen åker dit ändå.

 

/Gurra  

 

Den till synes oändliga debatten om förstörelsen av miljön och vår kära värld har nu etablerat sig i en ny fas. För ungefär tre-fyra sedan började massmedia med allas vår Aftonbladet i spetsen upplysa oss vanliga människor om att jorden var på väg mot undergång, och det i en rasande fart. Det var nya och färska domedagsscenarion var dag samt att i princip alla produkter vi nyttjade och alla handlingar vi utförde ansågs vara en bidragande orsak till denna fasansfulla utveckling. Efter ett tag, för kanske ett-två år sedan, började de stora kvällstidningarna gradvis att röra sig ifrån beskrivningar av apokalypsen till att mer fokusera på hur vi människor skulle göra för att undvika den. Och någonstans här gick det, enligt min mening, en aning snett.

 

Taktiken som vi har fått inmatade i våra huvuden går ut på att varje individ ska dra sitt lilla strå till stacken genom att göra en rad olika små förändringar för att på så sätt stoppa miljöförstöringen. Många bäckar små helt enkelt, vilket så klart är en god tanke. Tyvärr har detta stigit vissa människor åt huvudet. Det finns dem i samhället som tror att de räddar världen bara för att de kör en så kallad ”miljövänlig” bil. Känns som att någon borde tala om för dem att en bil som spottar ut en hundradel mindre avgaser än en vanlig bil likt förbannat spottar ut avgaser, och därmed kanske inte på stört räddar oss från utplåning.

 

Något annat som dessa självutnämnda superhjältar inte heller verkar tänka på är hur det går till bakom kulisserna när alla dessa miljöprodukter tillverkas. Även om en miljöbil i sig inte förstör miljön så mycket är det ganska naivt att tro att det sätt som den tillverkas på är lika miljövänligt. Till exempel har jag hört (vet dock inte om det stämmer) att alla delar till en Toyota Prius, miljöbilens gudfader, är så speciella att de måste skickas från alla världens hörn till en fabrik där de sedan sätts ihop. Så länge dessa delar inte transporteras av just en Prius så har jag svårt att se på vilket sätt detta är bra för miljön. Själv arbetade jag i somras på ett företag som säljer ekologisk mat, och som till och med kör ut sina produkter med i huvudsak renodlade(!) biogasbilar. Detta hade varit suveränt om nu inte många av produkterna hade en text på förpackningen som lyder; ”tillverkad i Polen” eller ”tillverkad i Kina”. Av någon anledning har jag svårt att tro att de fraktades hit i en kinesisk biogasbåt.

 

Men hur är det nu med uttrycket ”the end justify the means”. Borde det inte vara okej att förstöra jorden lite grann om ändamålet är att till slut inte förstöra den alls? Här har vi dock ett annat problem som den naiva svenska befolkningen inte heller verkar vara medvetna om. De ekologiska och miljövänliga produkter som finns på marknaden är alla tillverkade av företag, som förvisso ibland försöker övertyga oss om att dem i första hand är samhällsidkare, men som i själva verket alltid först och främst bryr sig om sin egen vinning. I och med att miljön är på tapeten tänker många företag: ”nu ska vi sälja miljögrejer – det går hem i stugorna!” och lägger enorma resurser på forskning och tillverkning i strävan efter nya produkter. Hm, jag undrar vad som händer när alla världens företag ska hitta nya, innovativa miljölösningar på samma gång och alla världens fabriker och maskiner går för fullt, alla elmätare står i topp och alla ingenjörer åker fram och tillbaka till jobbet i sina bilar? Där kan vi snacka många bäckar små!

 

Och då har jag inte ens nämnt att uppskattningsvis 80 % av alla nya produkter floppar, plus att mörkertalet torde vara högt, särskilt för så kallade miljöprodukter, i och med att många av dem inte lämnar tillverkningsstadiet. Med andra ord hjälper säkerligen många miljöprodukter endast till att förstöra miljön ännu mer. Definiera ironi liksom.

 

/Gurra

 

I somras hade jag ett kort återfall tillbaka till gamla ovanor då jag under cirka fem veckor arbetade som lastbilschaufför i Stockholm. Jag jobbade tillsammans med en kille som de flesta nog skulle beskriva som en hyfsat vanlig kille; runt 40 år, sambo, två barn, en typiskt hårt arbetande ”blue collar” och på det stora hela en ganska trevlig prick – om det inte hade varit för en liten detalj. Han hade för vana att kommentera saker som han hörde på radio, hur folk körde i trafiken samt allmän inkompetens med att säga att detta berodde på de så kallade svartskallarna, invandrarna eller i enstaka fall, turkarna eller negrerna. Kort sagt; allt negativt i samhället härstammade alltså från dessa personer. Till exempel; om det på radionyheterna rapporterades om något brott som begåtts var han inte sen att, på ett nästan ticks-relaterat vis, häva hur ur sig; ”det är garanterat nåra jävla svartingar som gjort så där”.

 

Det som jag reagerade mest över med dessa uttalanden var inte de tvivelaktiga budskapen, utan snarare det faktum att en till synes helt vanlig person uppenbarligen inte kände några skrupler för att dela med sig av en sådan åsikt till någon han bara känt i ett par timmar. Förvisso heter jag Gustav, har gråblåa ögon och, tror jag åtminstone, ser relativt svensk ut och borde väl därför inte ta illa upp. Men kunde han verkligen vara helt säker på att jag, in this day and age, inte har en någon kompis, arbetskamrat eller rent av en flickvän som jävlar-i-mig hade blivit en aning bestört över att ha hört någon använda ovanstående uttryck i ett sådant negativt sammanhang? Med andra ord, kunde han vara säker på att jag inte har eller haft någon slags koppling till en svensk av utländsk härkomst? Det tror inte jag.

 

Men hur kommer det då sig att han inte verkade bry sig om han gång på gång riskerade att förolämpa någon av mina vänner, och i sin tur indirekt förolämpa mig som umgås med sådant patrask? Jag har funderat länge på det, men kan faktiskt inte komma på något bra svar – förutom att han helt enkelt ansåg det en självklarhet att ha den jargongen. Det var nästan som om att samhället hade gett sitt godkännande till att agera på detta sätt.

 

Nu kanske det är många som avfärdar detta som en engångshändelse orsakat av en ensam individ som inte har alla pallar på lastbilsflaket (den nya ”inte alla hästar i stallet”?), men faktum är att det inte är första gången jag har stött på detta självklara nedervärderande av invandrare. En gång förra sommaren, även det i lastbilskretsar, befann jag mig i fikarummet tillsammans med två arbetskamrater. Jag berättade för dem att jag under min jobbdag tappat ut pengar ur min ficka, men att en ytterst ärlig och snäll butiksägare noterade detta och gav tillbaka pengarna till mig. ”Oh fan, då kan han knappast ha varit utlänning den snubben”, sa en av arbetskamraterna, och blev sedan väldigt förvånad när jag talade om för honom att den snälle butiksägaren faktiskt var utlänning. Det han i sin tur svarade på det gjorde även mig minst sagt förvånad: ”jaha, det måste ju ha varit den enda ärliga utlänningen i det här landet (Norge). Resten av packet är ett gäng oärliga jävlar som borde straffknullas i röven!”

Jag har även fler exempel på uttalanden yttrade av betydligt mer bildade personer än den genomsnittlige lastbilschaffisen (var det där också rasistisk?). Även vänner och bekanta har väl någon gång sagt liknande saker, och om ni som läser det här tänker efter har ni säkert också varit med om sådana situationer. Min reaktion är alltid densamma oavsett vem det än gäller – jag gör ingenting, och blir varje gång lika förbannad på mig själv eftersom jag egentligen vill säga åt personen att det inte är okej. Anledningen till att jag håller tyst är dock inte i första hand på grund av att jag är konflikträdd, utan snarare att folk häver ur sig dessa rasistiska saker på ett så direkt och självklart sätt att jag är rädd att bli betraktad som onormal om jag säger emot. Fast i och för sig så slår jag ju tillbaka här och nu, men jag vet inte, det kanske gör mig till en sådan där feg fjortis som vågar säga vad han tycker endast i skydd av internets anonymitet.

 

Till sist, är det inte ganska intressant det här med att dem som gör sig skyldiga till den självklara rasismen buntar ihop människor av olika utländsk härkomst till den enskilda och gemensamma gruppen ”invandrare”. Sedan talar de illa om invandrarna och syftar till att deras dåliga beteende, vilket det än må vara, beror på att de är just invandrare och inte svenskar. På så sätt passar vi samtidigt på att höja upp oss själva till att vara bättre än precis alla andra, något som egentligen är ett ytterst ovanligt svenskt beteende. Men med tanke på hur vi agerar i och med vår rasistiska självklarhet borde vi kanske inte påstå att vi är så jävla bra – för det är vi inte.

 

/Gurra          

Relaunch! Då var det, efter en ett par månaders ledighet, återigen dags att börja uppdatera bloggen igen. Under sommaruppehållet har jag funderat och filosoferat en del – det blir lätt så om man bara jobbar halvdagar under fem veckors tid, och spenderar resten av tiden med att inte göra någonting alls. Men kanske är detta, som Tomas Ledin hävdar, en underskattad aktivitet, åtminstone om resultatet blir som i mitt fall.

 

Det jag har kommit fram till är att jag ska ta min blogg i en ny riktning. Denna kan närmast beskrivas som en tvär helomvändning mot dess föregångare. Det är möjligt att rubriken ovan och tillika bloggens nya undertitel skvallrar om denna förändring, men för att vara övertydlig: hädanefter kommer inläggen att handla om någonting till skillnad från ingenting. Med andra ord är det slut på skildringar av min händelsefattiga vardag. Istället har jag avsikt att belysa och diskutera diverse samhällsföreteelser samt förmedla mina egna åsikter om dessa – i sann krönikör/kolumnist-anda.

 

Jag är medveten om att denna nya inriktning kan te sig en aning märklig. Framförallt om man går tillbaka ungefär ett år i tiden då jag inför hösten skrev ett liknande inlägg om vad denna blogg skulle komma att handla om. Ett utdrag ur det inlägget följer: ”Jag gillar vad som får antas vara grundidén med själva skrivformen krönika, det vill säga att en person med god insikt i ett ämne, som med en stilistisk förmåga över det normala, ventilerar sina åsikter om detta ämne – och på så sätt även talar om för folk vad de ska tycka och tänka Tyvärr finns det allt för många personer som inte lever upp till dessa kriterier, men som ändå envisas med att vara krönikörer. Och då dessa personer egentligen inte besitter någon förmåga överhuvudtaget blir det mest som att någon helt vanlig Svensson talar om för folk hur saker och ting igger till.”

Vad är då anledningen till att jag nu går emot detta, mitt egna synsätt? Först och främst har jag som nämnt ovan haft tid att både tänka och begrunda ett antal fenomen, händelser och aspekter som jag anser vara värda att illuminera. Jag har redan ett antal tankar samlade i mitt huvud som jag vill dela med mig av, tankar som jag tror även andra personer kan finna intressanta. Vidare hävdar jag fortfarande att det finns en hel del krönikörer där ute som är allmänt odugliga. Och utan att överskatta min egen begåvning gällande skriftligt framförande av åsikter, så är jag helt övertygad om att jag kan göra det bättre än dessa klåpare . Det säger troligen mer om deras bristande förmåga än mitt eventuella kunnande. Men om folk nu är beredda att läsa deras spalter borde de väl även kunna tänka sig läsa min, eller hur?

 

Och till sist måste jag erkänna att det även handlar lite om att jag greppar efter de halmstrån – vid det här laget troligen upplösta i atomer – att någon gång kunna bli journalist. För så länge jag gör samma sak som dem som faktiskt är journalister, fast bättre, så känns det som om chansen fortfarande finns där.

 

Ett första inlägg kommer inom kort.

 

/Gurra

Våren är till ända och spöregnet som smattrar mot fönstret indikerar att den svenska sommaren är här. Egentligen hade jag tänkt att detta skulle innebära ett sommaruppehåll för The Gooch, men innan det gör det så måste jag bara dela med mig av den midsommarresa som jag nyligen kommit hem från. Undertiteln till denna blogg är som ni kan se ovan ”the blog about nothing” och ni som följt mina uppdateringar känner säkert till att jag har en förkärlek till att skriva om saker som torde ses som obetydliga och egentligen väldigt ointressanta. Den officiella sanningen till det är att jag tycker sådant är roligt medan den egentligen sanningen är att jag i mitt liv sällan gör någonting betydelsefullt eller intressant, och således inte har något speciellt att skriva om. Dock har jag det nu - på riktigt - och med anledning av detta följer här en berättelse om min vistelse i Stryn.

På måndagen 15 juni hade jag en msn-konversation med min kompis Eva om hur vi skulle göra med den sedan länge planerade och snart stundande resan till sommarskidorten, Stryn i Norge. På grund av diverse avhopp, problem med transporter och lite halvtaskig planering övervägde vi huruvida resan skulle bli av eller inte. Det slutade, efter en del om och men, med att resan blev av – och tur var väl det, för denna resa som sådan kan vara en av de bästa resor som jag någonsin har gjort!

Planen var alltså att bege sig till Stryn, åka snowboard på en glaciär mitt i sommaren samt att fira midsommar i goda vänners lag. Jag förväntade mig en överlag småtrevlig vistelse, men fick sååå mycket mer. Till att börja med; resan dit – oh jävlar! Jag är i vanliga fall inte direkt en person som tycker om att titta på fin natur, jag får liksom ingen kick av det. Faktum är att jag en gång i tiden argumenterade för att man "...under en exempelvis fyra timmars bilresa lika gärna hade kunnat åka genom en enda lång tunnel istället för ute i den öppna naturen, det är ju trots allt att komma från punkt A till B som är det viktigaste", hävdade jag. Nu så här lite äldre, lite visare och framförallt efter att ha åkt till Stryn, önskar jag att jag hade tillgång till en tidsmaskin så jag kunde åka tillbaka i tiden och tala om för mig själv hur fel jag hade. För jävlar vilken fin natur det var och helvete vilken kick jag fick! Tänk er att åka på en landsväg, i en dal med oändligt vackra berg, en blänkande sjö och en uppsprickande himmel runt omkring sig – ungefär så var bilresan upp, fast mycket, mycket häftigare än vad ni kan tänka er.

Väl framme i Stryn upptäckte vi att vår lite slumpmässigt bokade stuga visade sig vara ett helt korrekt ”val” av stuga. Detta på grund av en helt makalös utsikt med en fjord omgiven av ytterst anslående berg med små klickar av snö på de respektive topparna. Redan i det här skedet av resan kändes det som att det var värt den långa bilfärden och det norska bensinpriset, och då hade vi inte ens gjort det vi egentligen var där för att göra, det vill säga att åka snowboard. Även för denna av mig annars så älskade aktivitet var förväntningarna knappast på topp, då det förmodligen skulle komma att handla om åkning i typ världens smörigaste och segaste snö. Jag menar, hur bra kan åkningen bli när det är så varmt att man nästintill kan gå i t-shirt utan att frysa? Svaret på frågan är, till min stora förvåning samt glädje, att det var väldigt bra åkning. Visst, snön var mycket riktigt smörig, men på något sätt gick det ändå att åka i den utan att fastna. Kanske berodde det på att snön var så pass mjuk att den bara ”flyttades” när man tog ett skär, och i och med detta så bildades heller inga kullar som allt för ofta ploppar upp i hårt trafikerade skidsystem. Att Stryns skidsystem dessutom inte utgörs av några egentliga pister utan mer är som ett enda stort offpist-område gjorde, i kombination med den strålande solen, detta till en mycket bra start på en suverän midsommarafton. Varför den var suverän, och varför följande dag var ännu suveränare får ni läsa i del 2 som kommer inom kort...

Fan, jag börjar bli bra på det här med cliffhangers och att dra ut på saker för att få folk mer förväntansfulla. Kanske ska söka jobb som manusförfattare för Lost eller något? Borde ju inte vara så svårt att överträffa dem som har det jobbet nuförtiden.





/Gurra

Även om jag har dragit ut på att presentera nummer 1 på listan så var det egentligen aldrig någon tvekan om vad som skulle hamna där (jag ville med andra ord bara höja förväntningarna i sann Michael Dahlén/Lost-anda). För när allt kommer omkring kan jag inte tänka mig en mer självklar etta än ovanstående företeelse. Detta då jag aldrig tidigare har upplevt något liknande och troligen aldrig kommer göra det i framtiden heller. Ni som är IMF:are vet säkerligen vad dance battle innebär, men för eventuella utomstående läsare är det nog bäst att vi tar det från början.

Dance battle som sådant är förvisso ingen nyhet och i stort sätt inget märkvärdigt. Det handlar kort sagt om två dansare som utmanar varandra på dans där den som dansar bäst vinner – inga konstigheter. Detta är dock mer än vad man kan säga om ett IMF-dance battle. I klassen har vi en kille vid namn Salsa, en person som har fått sitt namn av att han dansar salsa. Han är numera även medlem i ett dance crew, vilket således innebär att han är duktig på att dansa. I andra ändan av spektret har vi Ålen, en person som varken dansar salsa eller har ett dance crew. Faktum är att han inte kan dansa överhuvudtaget. Däremot kan han dricka alkohol. Och när han dricker alkohol så dansar han, vare sig han kan eller inte. Sammanfattningsvis är både Ålen och Salsa de två mest dansanta IMF:arna – även om deras dansstilar skiljer sig en del från varandra.

Det tog dock över ett år innan de båda gick upp i ringen tillsammans. Jag minns faktiskt inte riktigt hur eller varför det blev som det, men helt plötsligt, mitt under en efterfest, befann sig Ålen och Salsa på ”dansgolvet”, battlandes till ”Push it to the limit” från soundtracket till filmen Scarface. Uttryck som ”en syn för gudar” som jag tidigare använt för att beskriva hur roliga vissa händelser var räcker inte till i det här fallet. Att se Salsa verkligen anstränga sig och plocka fram sina vassaste och tekniskt svåraste dance moves, följt av Ålens svar i form av yviga och minst sagt flängiga rörelser, lika hämningslösa som okontrollerade, är inget annat än totalt obeskrivbar hundraprocentig humor.

Ovannämnda dance battle var dock, eller snarare som tur var, ingen engångsföreteelse. Nog för att originalet oftast är bäst, men det förmodligen roligaste dance battlet ägde rum i Åre för lite mer än två år sedan. Eftersom Salsa inte var med på denna resa övertogs hans roll som Ålens danskombattant av en kille vid namn Micke. Denne Mickes dans-skills var på ungefär samma nivå som Ålens varför det i det här fallet blev ett dance battle med två personer som absolut inte kunde dansa. Däremot kunde de showa, vilket med råge kompenserade för deras bristande dance know-how. Enhandsarmhävningar, försök till att hoppa bock, huvud mellan benen, krälande på varandra samt något som kanske kan klassas som pardans men ändå inte – allt detta förekom och bidrog alltså till att göra detta till ytterligare en oförglömlig händelse.

Trots att det första battlet gick av stapeln för relativt länge sedan har detta fenomen varit ett då och då återkommande inslag i IMF-vardagen. För knappt en månad sedan var det dags igen för Ålen och Salsa att göra upp, denna gång på en sittning på Kåren. Det blev ett lite speciellt dance battle eftersom publiken till största delen bestod av IMF:are ur andra årskullar som säkerligen inte hade någon aning om vad som föregick. Dock verkade de flesta uppskatta spektaklet, och fanns det något som hade kunna varit ett bättre avslut på vår IMF-tid än att föra vidare vår roligaste tradition till nästa generation? Det var visserligen en retorisk fråga, men svaret är ändå "nej".

Efter att jag presenterade nummer 2 på listan menade Ålen att eftersom han hade varit host vid tre av fyra av de roligaste händelserna, så måste han vara IMF:s roligaste person. Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt, då man inte automatiskt blir rolig bara för att man tillhandahåller en plats där något roligt försiggår. I fallet dance battle måste jag dock erkänna, Ålen, att du minst sagt är en bidragande orsak till det amusanta som uppstår. Fast credd ska väl också ges till alkoholen eller varför inte alla personer som hetsar dig till att dansa.

Nedan följer ett antal bilder från Ålen och Mickes battle. Detta plus Ålen och Salsas "original battle" finns visserligen på film, men eftersom man inte kan lägga upp filmklipp på blogg.se får det bli i form av bilder tills vidare.



/Gurra

 

Nu är det snart dags att släppa ettan på listan över de grymmaste, roligaste och mest häpnadsväckande händelserna från min IMF-tid. Jag tänkte dock sticka emellan med ett antal bubblare, det vill säga minnen som var påtänka för listan men som tyvärr inte kom med.

”Ett antal” i det här fallet innebär en jävla massa (kanske är p.g.a. detta som man inte ska använda relativa begrepp i uppsatser). Inledningsvis skrev jag ned alla saker jag kunde komma på som skulle kunna platsa på listan – något som resulterade i en lista med ungefär 42 minnen. Kort sagt kan man säga att det på nästan fyra år finns många klassiska IMF-moments.

Även om merparten av dessa är associerade med fylla, fest och galej så finns det dock sådant som handlar om ovanståendes raka motsats – skolan. För vem kan glömma alla roliga incidenter som inträffat under de otaliga presentationer, oppositioner och diskussioner som ägt rum under lika många seminarier? Till exempel Martin och Eriks ”bully-fasoner” längst bak i klassrummet i samband med marknadskommunikationen eller varför inte när Sollet lackade på Mackan efter dennes ifrågasättande av en källa. Denne Sollets dispyter med Anna har även de varit mycket underhållande då de bland annat innefattat ett ”håll käften” under ett seminarie (när de båda var i samma grupp) samt något som säkert skulle hålla i rätten som ett mordhot. Eller hur skulle ni tolka: ”håll käften nu, annars slår jag ihjäl dig!” I övrigt minns jag Salsas ”fåkus” och framförallt Martin Lidingös reaktion på detta – priceless eller vad ni som var där? Och sist men inte minst våra underbara lärare, som inte drar sig för att blanda in sina ex-flickvänner och svärmorsor i marknadsföringsteorier, som låser dörren när eleverna är 2 minuter sena efter en rast och särskilt dem som inte är främmande att sätta dit sina studenter genom att helt enkelt säga ”nej” – tack, kära lärare för att ni inte bara har varit a pain in the ass utan även har stått för en del guldögonblick.

Det är även väldigt underhållande att flera i klassen har fått en stämpel efter att de gjort något en endaste gång. Exempelvis är jag själv känd som den som aldrig diskar, vilket baserar sig på att jag vid ett tillfälle under första terminen inte diskade hemma hos Olof. Egentligen är det rätt skönt eftersom jag numer aldrig behöver diska – jag menar, vad ska dem göra, säga att jag aldrig diskar eller? Andra stämplar är bland annat att Olof inte kan klappa händerna samt att Salsa jämt bränner några skivor innan han ska någonstans. I höstas kom vi även på något som har med Ålen att göra, men som nu har glömts bort. Vet faktiskt inte vad det kan ha varit men möjligen att han jämt äter dip med sked, dricker konstiga shots med stearin och grillolja, är on the warpath, alltid blir utslängd från krogen eller att han ofta serverar grått kaffe.

Övriga minnen värda att nämna följer här nedan i rubrikform.
 
Salsa och Sollet diskuterar vad den spanska spanskan egentligen heter
Olof pratar Västeråsmål
Ålen dansar parningsdans på Kåren
Lidingö har en sabel i handen när polisen åker förbi
Julian kollar in Nadals ass
Sollet pillar Per i håret
Olof hör folk ha sex på taket i Barcelona
Sollet jobbar på Kåren
Sollet hoppar över Kårens staket och springer över dess uteplats

Håll utkik efter nummer 1 på listan!

/Gurra

Går det verkligen att utesluta helgen då IMF:s inofficiella ”sång” infördes? Nej, naturligtvis inte då åtminstone jag tror att jag aldrig kommer att glömma denna helg, något jag antar stämmer även för dem av mina klasskompisar som var med. Men låt oss ta det hela från början.

Det var under hösten, andra året som nästintill samtliga killar i klassen, plus Anna(!), bestämde sig för att bege sig till Åland för att fira vår käre klasskompis Ålens tjugonde födelsedag. Det var en resa som föregicks av höga förväntningar. Framförallt ville vi se om ryktet stämde att alla på den där wannabe-finska ön var änna riktiga fyllesvin – vi visste ju att det stämde in på Ålen, men det går ju inte döma alla efter en person. Det tog ungefär en timme på Åländsk mark innan vi upptäckte att våra fördomar stämde till punkt och pricka. Det var då vi anlände till ”Arken”, Ålands enda uteställe där man uppenbarligen fick lov att vara exakt hur full man vill utan att bli utslängd. Där ligger till och med Kåren i lä. Själva tog vi det dock ganska lugnt då vi laddade för morgondagen då Ålen skulle ha sin fest.

Lugn är däremot allt annat än vad man kan säga om den andra dagen. Det blev istället en kväll med en hel del udda och framförallt komiska händelser. Kvällen började redan på eftermiddagen med att en och annan öl intogs, ganska många faktiskt vilket skulle kunna ha lett till att vi inte pallat med kvällen. När kvällen sedan drog igång på riktigt och alla Åländska gäster anlänt visades det sig att det några av dessa måste ha supit aningen hårdare än oss. Redan under middagen hade inte mindre än tre stycken ålänningar i princip däckat. Med andra ord ännu en bekräftelse på ålänningarna och deras alkoholvanor. Det ska väl dock tilläggas att vi svenskar inte var så mycket bättre utan blev som ålänningarna under kvällens gång. Man blir alltså som sin omgivning.

Precis som i fallet med förra inlägget är det svårt att redogöra för alla händelser, men det är ändå ett par stycken som måste nämnas. Till exempel incidenten med toalettsprejen där Martin L. (L står för Lidingö), Mackan och Jules sprejade ner varandra för att sedan förstöra burken. När Ålen fick den trasiga behållaren i handen blev han så arg – on the warpath – att han skrek ”horunge” samtidigt som han kastade den rakt ner i golvet. Det hade bara varit sååå grymt att detta på film. Oh wait, det finns ju på film! Andra roliga och högst säregna händelser var rakningen av Ålens så kallade fittskägg, cockblocken mot Danne där fem killar kom och ”dansade bort” hans tjej och så klart äggkastningen som skedde framåt småtimmarna.

Och hur var det nu egentligen med den där IMF-sången? Jag minns inte exakt hur det började, men jag har för mig att vi under båtfärden började hålla på att köra Vanhedens ”servett-trick” från Jönssonligan dyker upp igen, ni vet när han har en servett på sitt finger och typ sjunger ”dananananana”. På något sätt fick alla den lilla trudelutten på hjärnan och fortsatte därför att nynna på den. Och det är något vi gör än idag. Varför vet jag inte, men jag minns speciellt ett ögonblick på Åland som definitivt kan ha fått oss att fastna för den. På lördagen satt vi och kollade på en tennismatch mellan svenske Pim-Pim Johansson och finnen Jerkoff Nieminen. Efter att Pim-Pim vunnit ett set hoppade alla på Ålen, skrikandes just ”dananana…”. Anledningen till att vi gjorde så? Ingen aning – men kul var det!

Här nedan syns en bild, lika klassisk som tidlös, som symboliserar nivån på Ålandsresan.


"Danananananana..."

/Gurra

Egentligen hade jag tänkt ha ett annat minne på den här platsen som inte har så mycket – utan bara lite grann – med fylla att göra. Jag tänkte att så jävla roligt kanske det inte är att hela tiden skriva saker som ”å han va’ riktigt stürm-full…” och så vidare. Dock har jag kommit fram till att av de minnen som jag tänkt tillbaka på, de där riktigt roliga, så har de flesta med fylla att göra. Inte så att mina skolkompisar är tråkiga nyktra utan snarare att dem är roliga nyktra, men sjukt roliga fulla.

Hur som helst så handlar detta minne om en efterfest i studentområdet Hammaren, eller som det i folkmun kallas – Holy Hammer. Det var strax innan jul år 2005 och klassen hade precis haft den sista tentan för året vilket även innebar jullov och fest på kvällen. Detta måste ha varit en veckodag eftersom vi satte oss och drack öl på Kåren en pubkväll. Då detta holabaloo stängde redan innan tolvslaget bestämde vi oss för att åka hem till Ålen för att ta festen vidare. Vid denna tidpunkt bodde även Olof i anrika Holy hammer, och sniken smålänning som denne man är hade han tidigare under året varit i Tyskland (eller var det Polen?) och köpt – only god knows hur satans jävla mycket sprit! En stor del av detta förråd togs med hem till Ålen och så var festen igång.

Det är svårt att summera hela den här kvällen på grund av de många händelser som ägde rum, men jag ska göra ett försök att återberätta ett par av dem. En hel del av kvällens bravader handlade om Julian, en trevlig kille i klassen som i onyktert tillstånd, vad ska man säga, ibland har en del fuffens för sig. Först och främst ska det klargöras att han under denna kväll bar Ålens svenska hockeytröja och hade den knuten i en sån där käck magknut som tjejerna hade på 80-talet (bild finns längre ned). När ni nu har den bilden kan ni försöka föreställa er denne individ från sittande position på Ålens extrasäng bli brutalt inknuffad i en garderob. Han låg som ett sträck i luften som brukar säga. Det är oklart huruvida det som sedan skedde var menat som hämnd mot Challe, personen som knuffades, men det som hände var och är fortfarande ett av dem abslout roligaste och konstigaste moments i IMF:s historia. Julian och Challe befinner sig sittandes på golvet varpå Julian slår en tallrik i huvudet på Challe utan att något händer. Han prövar därför att göra samma sak på sig själv, alltså dunka tallriken i sitt huvud, och denna gång däremot, går det nämnde köksföremålet i ungefär 1000 bitar. Det var, som det brukar heta, en syn för gudar.

Ett stående inslag för kvällen var att dricka sambuca-shots, och helst brinnande sådana. Några dagar tidigare hade Ålen försökt sig på detta och bränt sig en aning – att se honom få panik och desperat försöka släcka lågorna i sin överläpp var för övrigt också en syn för gudar – varför det denna gång ansågs vara viktigt att förklara hur man dricker dessa shots. Just där och då tror jag inte att folk tänkte på att användandet av fraser som ”du tar hela i munnen, sen sväljer du” följt av ”men det är ju så mycket på en gång”, kunde associeras till helt andra saker än shot-drickande. Anledningen till att vi kom på detta var när vi ett par dagar senare såg ett mycket underhållande filmklipp av det hela.

På tal om film ja. Faktum är att det finns fler mycket roliga filmklipp från denna kväll. Om inte annat när en sex-sju killar med mindre begåvade sångkunskaper sjunger karaoke till så vitt spridda låtar som Alice Coopers ”Posion” och ”Hit me baby one more time” med Brittney. Avslutningen på kvällen gick även den i musikens tecken, men då gällde det inte någon av ovanstående artister. Istället handlade det om 50 cent och särskilt dennes dåvarande hit ”Candy shop” – en låt som Olof hävdade var ”väääärldens bästa låt”. Anledningen till att jag skrev det så där var för att försöka återskapa hur Olof med sin utdragna och svajande småländska stämma gång på gång uttalade denna fras. Den har sedan dess blivit ett ofta använt begrepp i våra kretsar och har på sätt och vis tagit fokus från att det som egentligen är humorn i det här. Att Olof, en kille som faktiskt gillar hip-hop och mycket sådan som skulle anses vara bättre än 50 cent, på fullaste allvar menade att Candy shop är världens bästa låt. Som Percy Nilegård skulle ha sagt: Det e humor, det e humor, det e humor!

Till sist; ett stort tack till alla er som bidrog till att göra denna kväll till en sällan skådad klassiker. Här följer ett antal, enligt min mening, väldigt talande bilder för var nivån på den här kvällen låg.





/Gurra

På plats fyra på denna lista hittar vi en händelse som visserligen är väldigt intern men samtidigt väldigt rolig, så pass att den helt enkelt måste finnas med. Ni som brukar läsa min blogg missade nog inte att jag under hösten skrev c-uppsats tillsammans med mina två klasskompisar Olof och Ålen och att vi under denna tid utvecklade en högst egen kultur. Denna kultur ledde till att den egna nationen Åltopia utropades. Jag har mängder av minnen från den här tiden, men det är framförallt en händelse som symboliserar the very essence of Åltopia. Det rör sig om en typisk vardagshändelse som på äkta Seinfeld-maner har uppförstorats å det grövsta och på så vis fastnat i mitt minne.

Nationen Åltopia utgjordes av ett antal grundlagar. En av dessa var att den person vars lägenhet vi befann oss i för att plugga enligt lag var tvungen att tillhandahålla två koppar kaffe per person. Ett tillägg till denna lag var även att denne host själv skulle göra i ordning kaffet enligt sina gästers önskan. Under uppsatsskrivandets sista del föll dig som så att vi allt oftare hamnade hemma hos Ålen. Trots detta ändrades inte grundlagen och Ålen var således piskad att erbjuda samt göra i ordning kaffe varje dag. Det kan antas att denna eviga slavgöra kan ha tärt på Ålens tålamod en aning.

Något som definitivt gjorde det var Olof ständiga kritik mot allt annat kaffe än sitt eget. Så här ligger det till: Olof har ingen kaffebryggare hemma utan kör på så kallat snabbkaffe. Alla som druckit detta vet att det kokande vattnet som är en av ingredienserna är ganska varmt varför man ofta måste vänta ett tag innan kaffet går att dricka. Olof tror dock att denna regel gäller även för kaffe från en vanlig bryggare, vilket gör att han efter att ha blivit serverad sådant kaffe väntar en stund med att dricka det. När han sedan väl dricker det klagar han ofta över att det är kallt. Behöver kanske inte säga så mycket mer än att konstatera att det torde vara påfrestande att servera kaffe till en sådan person. Lägg där till att Ålen ibland har väldigt lätt till att bli ”on the warpath”, vilket typ innebär arg som fan.

När ni nu känner till bakgrunden är det så äntligen dags att dags att komma till sak. En dag, like any other bryggde Ålen kaffe, hällde upp det i en kopp, hade i lite mjölk och serverade Olof. Olof reste sig från sin standardiserade halvliggande position i soffan och kollade med skeptisk min ner i kaffekoppen varpå han med en lugn och ytterst dissande ton sa; ”fan va’ kaffet ser grått ut!” Det tog ungefär en halv millisekund innan Ålen skiftade från hans vanliga glada jag till sitt patenterade ”warpath mode” och högg tillbaka mot Olof: ”MEN FAN VA´ DU SKA KLAGA!”  Detta ledde till att jag nästintill garvade ihjäl mig. Jag tycker helt enkelt det var en kul situation, that's all.

Från ett utomstående perspektiv kan nog de flesta förstå Ålen. Maken till otacksamhet från Olofs sida har antagligen sällan skådats. På något sätt blev det här spiken i kistan som förkunnade att Åltopia hade gått för långt. Likt alla andra civilisationer på uppgång så måste det vända någon gång varpå den ofta mättas och förstör sig själv inifrån. Men likt Romarriket som för evigt är inskrivet i historieböckerna kommer jag aldrig glömma Åltopia och det gråa kaffet då dem åtminstone är inskrivna i min historiebok. Med andra ord att det står skrivet här på bloggen.

/Gurra

Och så var det dags! Min lista över de roligaste, galnaste, konstigaste och mest noterbara händelserna som inträffat under min snart fyra års långa studietid – kort sagt: mina favoritminnen.

På femte plats hittar vi ett minne som egentligen är två olika händelser ihopslagna till en. Som rubriken antyder handlar det om Åre dit jag och ett gäng från skolan styrt kosan vid inte mindre än två olika tillfällen. Dessa båda resor har varit synnerligen händelserika och det finns troligen material nog för att göra en egen topp-fem-lista av enbart Åre-minnen. Dock är jag av den uppfattningen att det är helheten av resorna som gör detta till ett så roligt minne. För min egen del kan det dock ifrågasättas om det verkligen var så där värst roligt första året vi var där. Min resa kan sammanfattas med att jag kom dit, åkte snowboard en dag, gick ut på kvällen och blev svinigt full, var således svinigt bakfull dagen efter, ramlade och bröt handleden, blev efter åtskilliga om och men tvångshemskickad för operation och fick sedan ett evigt hat i mitt hjärta mot Sveriges sjukvård och dess mycket besynnerliga system.

De flesta av dem som var med båda åren skulle nog hävda att första årets resa med dess grymma afterski-häng och allmäna asparty var den roligare av dem två. I och med att jag på grund av ovanstående anledningar inte fick uppleva något av detta kan jag tyvärr inte hålla med utan håller istället andra året aningen högre. För nog fan var denna andra resa jävligt rolig den också?! Jag har sällan gjort en resa med sådan kirurgisk precision i uppdelningen mellan åkning och ölning. Det kändes som att man hela tiden utförde någon av nyss nämnda aktiveter och således fanns alltså ingen dötid överhuvudtaget. Och eftersom både åkningen och ölningen var riktigt bra måste jag säga att detta var en av mina favoritresor alla kategorier. Att det hela sedan utmynnade i en film som blivit både en publik- och kritikersuccé (nåja) gör ju inte saken sämre...

Det finns som sagt många enskilda händelser som inträffade under dessa båda resor och jag kan därför inte redogöra för alla. Kan dock göra ett litet axplock: Ålen äter dipp med sked. Allsång till System of a downs ”Violent pornograhpy”. Ett gäng snubbar blir utelåsta från bastun efter att ha varit ute och slängt sig i snön. Olof går vilse i en skidbacke. Om ni nu undrar hur man lyckas med det där sistnämnda kan jag tala om att det var mörkt och natt plus att Olof var lite sådär smårund under fötterna.





/Gurra

Om ungefär två veckor är min studietid här i Västerås till ända. Ju mer jag tänker på det desto konstigare känns det. Om man får dra klyschornas klyscha så känns det faktiskt som att det var igår jag började plugga. Faktum är att jag fortfarande minns saker från just den dagen, saker som på något sätt etsat sig fast i minnet.

Jag bestämde mig inte för att börja plugga förens ungefär en vecka innan skolstarten. Just då trivdes jag med mitt jobb som lastbilschaufför (ett antal utropstecken inom parentes) och jag hade planer på att tjäna ihop lite pengar och möjligen köra en till snowboard-säsong. Beslutet var med andra ord inte helt hundraprocentigt – och det blev allt än det den där första dagen. Jag har ett starkt minne av att jag sitter i Västeråshallen i väntan på en introduktion för alla nya studenter på MDH och kollar runt mig och ser de människor, alltså nya studenter, som kommer in och sätter sig på läktaren. ”Fy fan vilka supernördar”, minns jag att jag tänkte. För det var som att den ena efter den andre, vare sig det var en tjej eller kille såg ut som en bussolycka i ansiktet och var allmänt ocoola. Det ska då tilläggas att jag, en person som är fullt medveten om sina egna brister vad gäller utseende och coolhet och därför inte brukar döma andra, ändå kunde göra det med dessa människor. Och inte blev det bättre när själva introduktionen drog igång. Det hölls tal om morötter och annat trams, som kändes som att de var riktade till barn som börjar dagis och inte högskolan. Lägg där till en riktigt kass trubadur som den härskna grädden på det ruttna moset.

När jag sedan träffade folket i min klass blev det dock en aning bättre. Jag har ett minne av att Olof nämnde någonting om att Västerås fotbollslag var ganska mediokert och att vi på så sätt började snacka fotboll med varandra, något jag ansåg var trevligt (was it as good for you as it was for me, Olof?). Senare under dagen blev det dock lite sämre igen. Jag vet att jag vid ett tillfälle stod och pratade med Ålen och Mackan och tyckte att dem var typ två år gamla – vilket de också var – och funderade på hur det skulle bli att hänga med ett gäng kids i fyra års tid.

Men efter att ha gett hela grejen med skolan lite tid kom jag in i det hela och ångrar inte för en sekund att jag valde den här utbildningen. Hm… det där var inte riktigt sant. Visst har jag ibland basunerat ut har jävla rutten min utbildning och framförallt skolan är, men totalt sätt är jag nöjd. Och gällande klasskompisarna så är vissa av dem idag, nästan fyra år senare, personer som jag betraktar som några av mina allra bästa vänner (fast inte du, Ålen). Vill inte bli allt för sentimental eller så, men det känns faktiskt sorgligt att jag troligen inte kommer kunna umgås med alla på samma sätt som jag gjort innan.

Fast även om tiden snart rinner ut så har vi alltid kvar minnena från studietiden – och det finns några stycken! Så pass många att jag har svårt att så här på rak arm lyfta fram något speciellt. Så därför kommer jag under dessa sista veckor i skolan att lista mina topp fem minnen och upplevelser från denna studietid. Vet som sagt inte än vilka det kommer bli, men det kan röra sig om enskilda eller återkommande händelser, det vill säga särskilda ”teman”. I enlighet med den förväntningshysteri som Salsas egen husgud, Michael Dahlén, menar att vi människor befinner oss i kommer jag att presentera ett minne åt gången där jag börjar med nummer fem och räknar neråt.

Eftersom jag som sagt inte bestämt vilka minnen som ska finnas med på listan tar jag gärna emot förslag från er läsare. Det gäller att aktivera målgruppen och göra dem delaktiga i processen och allt sånt shit.

/Gurra

Fan alltså, det här med d-uppsats tar knäcken på mig. Inte för att det är så jobbigt att skriva, men för att det är så drygt att läsa övriga gruppers respektive uppsatser. Anledningen? Det är såna jävla tråkiga ämnesval så det finns inte! Riksbyggens och deras organisation, försäkringsbranschen, Kurdistan och något som heter Open innovation som jag inte ens vet vad det är men som bara är konstigt och jobbigt – låter det hett eller?! Det är ämnen som får uppsatser om ekologiska livsmedel att framstå som det roligaste som går att läsa (och ja, det var en pik, Helene).

Det jag är mest förundrad över är hur folk orkar skriva om något som man egentligen tycker är totalt ointressant – för jag förutsätter att ingen tycker försäkringar är speciellt kul – när man faktiskt får välja vilket ämne man vill. Inte för att själva uppsatsskrivandet är speciellt kul, men jag måste ändå säga att de två ämnen som jag har brottats med, nämligen poker och utlandsstudier, är sådant som jag själv ändå kan referera till och tycker det är kul att diskutera och så vidare.

Det skönaste med att uppsatsen är slut om en si så där två veckor är inte att bli klar med min och El Maricos grej, utan mer att slippa läsa all annat skit!

Så där, nu känns det bättre. Var bara tvungen att skriva av mig och ventilera mina aggressioner en aning.

/Gurra

I höstas följde ett antal inblickar i min vardag här på bloggen. Denna vår har dessa dock lyst med sin frånvaro – tills nu.

Precis som i höstas utgörs min nuvarande och huvudsakliga sysselsättning av uppsatsskrivande. Denna gång bedrivs detta dock inte tillsammans med den franskälskande ålänningen, Ålen, och den franskhatande smålänningen, Olof. Istället har jag ingått partnerskap med en person döpt till Jhonattan, men som oftare går under benämningar som Cabron, The real cabron, Maricon eller det namn han kanske är mest känd som – Salsa. Lite kort info om denne Salsa är att han gillar att dansa Salsa, är latino-flykting från Venezuela samt har en facebook-grupp tillägnad sig efter att olovligt ha slängt en sak som tillhörde någon annan.

Angående våra arbetsdagar så påminner de en del om dem från föregående termin, där den största likheten är att det är förhållandevis lite actual plugg och mer av annan aktivitet. Dagen börjar med att jag kommer till skolan strax efter den utsatta starttiden 9:30. Man skulle kunna tro att dessa sena ankomster är en nagel i ögat på Salsa, men då han förmodligen har svårast i hela världen att passa tider gör det inte så mycket. I alla fall, någon gång mellan 10 och 11 brukar han dyka upp, ofta med en kåren-baguette i ena handen samt en cola i den andra. Att han gärna går förbi vårt anrika kårhus och köper dessa minst lika anrika baguetter är för övrigt en av anledningarna till att han kommer när han kommer. Efter att han kommit till rätta i något av de grupprum vi sitter i brukar vi köra någon slags ”catching-up” av gårdagens händelser, vilket oftast rör sig om något fotbollsrelaterat, typ: "såg du Zlatans mål igår?" och så vidare.

Efter detta sitter vi och slösurfar en stund på varsin dator, varpå vi båda med jämna mellanrum utbrister i en suck av uppgivenhet direkt följt av ett ”men va fan, jävla Aftonbladet – hur fan kan dom skriva så här?!” Vi läser båda nämligen denna tidning trots att vi egentligen stör oss på mycket som står i den. Sedan sätter vi igång och jobbar med själva arbetet – och som vi gör det! Det bedrivs en sällan skådat effektivitet där vi både hinner diskutera saker länge och väl för att sedan få ner dem på print. Vi var långt ifrån så här effektiva förra terminen vilket säkerligen beror på att jag denna gång slipper tampas med über-språkfetischisten Olof som lever under parollen att varje skriven mening måste vara ett mästerverk. Det gör visserligen jag också, men eftersom jag nu är ensam om att göra det – Salsa skiter fullständigt i det – går det mycket snabbare (no offence, Olof).

Denna produktivitet håller dock inte i sig speciellt länge då det finns gott om andra så kallade störande moment under dagens gång. Ibland får vi besök, alternativt uppsöker någon av våra klasskompisar som också håller på med sina uppsatser och snackar lite skit med dem. En annan sak är när Salsas telefon ringer – något som sker ungefär 15687 gånger per dag. Mestadels är det sådant löst folk som man pratar spanska med som ringer och således pratar även Salsa spanska. Förstår så klart inte så mycket vad han säger, förutom vissa ord så som "marico", som är spanska för "bög". Detta ord säger Salsa ungefär 12789 gånger per samtal eftersom det inom den Venezuelanska spanskan används som slang för "kompis" eller "polare". Löst folk som sagt.

Det som dock tar upp mest av vår precious pluggtid är både mitt och Salsas eviga hängande på Youtube. Kanske har det sagts förr, men tål att sägas igen: den sidan är sjukt bra! Det finns liksom alltid något att kolla på plus att man kan skaffa sig sådana där favoriter som kan ses om och om igen. För tillfället kikar vid en hel del på spanska respektive tyska versionerna av South park-låten Uncle Fucker. Vidare har vi kollat på ett klipp som det kan tänkas att fler har sett, nämligen när amerikanska Daily show besöker Sverige. För er som inte har sett det kan jag tala om att det är oerhört kul och lite högre nivå än de där South park-grejerna. Min absoluta favorit just nu är dock ändå ”Jizz in my pants”. Om ni undrar vad "jizz" är kommer ni troligen veta det efter att ni har sett det här klippet.

South park, spanska
http://www.youtube.com/watch?v=SE_vMI-3KfU&feature=PlayList&p=ECA5028967E3E6B7&playnext=1&playnext_from=PL&index=35

Daily show in Sweden
http://www.youtube.com/watch?v=fCPvc0r_sIc

Jizz in my pants
http://www.youtube.com/watch?v=4pXfHLUlZf4&feature=PlayList&p=C8D225A967F6286E&index=0&playnext=1

/Gurra