The blog about nothing
Och så, en si sådär 3 månader senare, är man tillbaka i bloggvärlden igen. Att det blev ett så långt uppehåll beror helt enkelt på att jag inte har kunnat bestämma mig för huruvida jag ska fortsätta blogga eller inte. Tanken var ju från början att denna blogg skulle fungera som en resedagbok för min tid i Österrike för att sedan avslutas, då mitt liv hemma i Sverige knappast är lika spännande som det i Österrike. Om nu att åka snowboard på dagen för att sedan byta cargo pants och googles mot vanliga kläder, helst så fula som möjligt, och sedan bege sig till common room, dricka sig redlös på världens fulaste wodka (notera w) och göra samma sak ungefär 3-4 gånger i veckan verkligen är så jävla spännande. På något sätt blir ju även detta till något av en vardag efter ett tag. Hur som helst så finns det egentligen inte så mycket vettigt att skriva om, men tydligen så är ju detta ingen nödvändighet för att man ska få kalla sig bloggare.
Jag har länge haft ett speciellt love/hate relationship till krönikörers vara eller icke vara – framförallt då de som skriver för dags- och kvällstidningar typ Aftonbladet, Expressen, Vestmanlands länstidning med flera. Jag gillar vad som får antas vara grundidén med själva skrivformen krönika, det vill säga att en person med god insikt i ett ämne, som med en stilistisk förmåga över det normala, ventilerar sina åsikter om detta ämne – och på så sätt även talar om för folk vad de ska tycka. Tyvärr finns det allt för många personer som inte lever upp till dessa kriterier, men som ändå envisas med att vara krönikörer. Och då dessa personer egentligen inte besitter några förmågar överhuvudtaget blir det mest som att någon helt vanlig Svensson talar om för folk vad de ska tycka och tänka. I och med uppfinnandet av bloggandet som skrivform har detta blivit allt mer utbrett och numera kan då verkligen vem som helst skriva vad som helst och på sätt besudla den ädla konstform som att skriva en krönika en gång var.
Med ovanstående resonemnag i åtanke ter det sig säkerligen ganska konstigt att jag trots allt skriver dessa rader och på så sätt onekligen bloggar. Konstigt eftersom jag är känd för att vara en principfast person (yeah, in bizarro world) som aldrig skulle göra något som skulle kunna anses som hyckleri. Well, vad kan jag säga? Jag har gett upp. Åtminstone nästan, för jag ska verkligen försöka skriva något intressant i denna blogg. Jag menar inte på något sätt att jag uppfyller de kriterier som krävs för att vara en krönikör, så högt siktar jag inte. Men mitt mål är att hitta det intressanta och roliga i vardagen – ungefär på samma sätt som Seinfeld, då denna serie också byggde på att den handlade om ingenting. Tur att jag inte siktar högt när jag jämför bloggen med världens genom tiderna bästa tv-serie.
På min agenda (om jag nu hade någon) den här hösten finns i huvudsak att skriva c-uppsats med mina vänner Olof och Jocke, varav den sistnämnde hädanefter kommer att benämnas som Ålen (viktigt det där med att förklara begreppen i sann pm-anda!). Denna stundande process kommer att innebära många små komiska inslag i vardagen i form av diskussioner och uttalanden, vettiga som helt sanslösa. Det jag hoppas på är att kunna fånga dessa moments och återberätta dem för att på så sätt dela med mig av detta till er som läser denna blogg. Och om ni som jag kan hitta något komiskt i, för att ta ett exempel, när Olof inleder en utläggning med att häva ur sig ”igår googlade jag mig själv”, då är detta en blogg för er!
Kan även hända att det blir en del annat smått och gott som kommer skrivas här. Den som lever får se...
På återseende,
/Gurra
Jag har länge haft ett speciellt love/hate relationship till krönikörers vara eller icke vara – framförallt då de som skriver för dags- och kvällstidningar typ Aftonbladet, Expressen, Vestmanlands länstidning med flera. Jag gillar vad som får antas vara grundidén med själva skrivformen krönika, det vill säga att en person med god insikt i ett ämne, som med en stilistisk förmåga över det normala, ventilerar sina åsikter om detta ämne – och på så sätt även talar om för folk vad de ska tycka. Tyvärr finns det allt för många personer som inte lever upp till dessa kriterier, men som ändå envisas med att vara krönikörer. Och då dessa personer egentligen inte besitter några förmågar överhuvudtaget blir det mest som att någon helt vanlig Svensson talar om för folk vad de ska tycka och tänka. I och med uppfinnandet av bloggandet som skrivform har detta blivit allt mer utbrett och numera kan då verkligen vem som helst skriva vad som helst och på sätt besudla den ädla konstform som att skriva en krönika en gång var.
Med ovanstående resonemnag i åtanke ter det sig säkerligen ganska konstigt att jag trots allt skriver dessa rader och på så sätt onekligen bloggar. Konstigt eftersom jag är känd för att vara en principfast person (yeah, in bizarro world) som aldrig skulle göra något som skulle kunna anses som hyckleri. Well, vad kan jag säga? Jag har gett upp. Åtminstone nästan, för jag ska verkligen försöka skriva något intressant i denna blogg. Jag menar inte på något sätt att jag uppfyller de kriterier som krävs för att vara en krönikör, så högt siktar jag inte. Men mitt mål är att hitta det intressanta och roliga i vardagen – ungefär på samma sätt som Seinfeld, då denna serie också byggde på att den handlade om ingenting. Tur att jag inte siktar högt när jag jämför bloggen med världens genom tiderna bästa tv-serie.
På min agenda (om jag nu hade någon) den här hösten finns i huvudsak att skriva c-uppsats med mina vänner Olof och Jocke, varav den sistnämnde hädanefter kommer att benämnas som Ålen (viktigt det där med att förklara begreppen i sann pm-anda!). Denna stundande process kommer att innebära många små komiska inslag i vardagen i form av diskussioner och uttalanden, vettiga som helt sanslösa. Det jag hoppas på är att kunna fånga dessa moments och återberätta dem för att på så sätt dela med mig av detta till er som läser denna blogg. Och om ni som jag kan hitta något komiskt i, för att ta ett exempel, när Olof inleder en utläggning med att häva ur sig ”igår googlade jag mig själv”, då är detta en blogg för er!
Kan även hända att det blir en del annat smått och gott som kommer skrivas här. Den som lever får se...
På återseende,
/Gurra
