Rock am Ring
Ute ur EM. Jobbigt värre. Speciellt efter att ha sett Sverige göra en bra match mot Grekland och spela nästintill suveränt i en halvlek mot Spanien. Men vad kan man säga? Nog för att Sverige sög något ofantligt mot Ryssland, men undrar om inte detta nyss nämnda lag var ganska så bra ändå - de slog ju trots allt ”EM: bästa lag” Holland. Anywho, för att få bort tankarna från diverse ruttna Anders Svensson-passingar och vindsnabba ryska små dvärgar, så tänkte jag gå tillbaka i tiden en si så där två veckor för att dela med mig av mina intryck av Rock am ring – Tysklands allra tyskaste festival.
Klockan är cirka 8 och det är kvällen innan vi ska åka till festivalen och därför sitter vi och kollar upp tågtider och dylikt till staden Nürnberg där festivalen äger rum. Eller inte. Som av en slump upptäcker vi nämligen att festivalen inte ligger i staden Nürnberg utan i en stad vid namn Nürburg, som visar sig ligga på ett helt annat ställe. Resultatet av det hela blev att priset på tågbiljetten steg något ofantligt samt att något slags evig dumstrut uppenbarade sig på mitt huvud, ungefär som en gloria. Lite mer än ett dygn senare befann vi oss dock i Nürburg på festivalen efter att bland annat ha åkt med världens galnaste men på samma gång skönaste busschaufför, som visade hur man undviker att stå i en bilkö (man kör förbi allt och alla på vägrenen). På något konstigt sätt lyckades vi även med konststycket att slå upp tältet på den campingplats som låg allra närmast själv festivalområdet – trots att det stod att det var fullt. Sverige-Tyskland 1-0.
Dagen efter började så själva festivalen och det där vanliga fjortis-pirret typ ”ååhh, nu ska jag få se mina idoler” infann sig ganska snabbt. Festivalområdet är beläget mer eller mindre på Nürburgring, en formel 1-bana som jag för övrigt trodde hette ”Nürnberg-ring”(!). Med tanke på att antalet besökare var ungefär 90000 så var detta område väldigt litet. För att göra en enkel förklaring: När de största banden spelade på största scenen var det som att publiken upptog i princip hela jävla området. Ungefär som om Oranga scenen på Roskilde och dess publikutrymme skulle utgöra hela det festivalområdet. Kontentan av det hela var alltså att det allt som oftast blev helt överbefolkat överallt, ibland så pass att det knappt gick att röra sig.
Riktat till den som designade festivalområdet (eller till yours truly som trodde att Rock am ring låg i Nürnberg)
Trots detta var det inne på festivalområdet som jag spenderade den mesta tiden på grund av den suveräna line-upen och det minst sagt fullspeckade schemat. Bara på första dagen hade jag fyra band som jag verkligen ville se och jag lyckades faktiskt se alla. Först ut var The Streets som var helt okej, även om jag nog gillade dem mer förut än vad jag gör nu. Direkt efter spelade System of a Down-sångaren Serccchhhh Tankian och han var å andra sidan helt asgrym. Även om den tyska publiken nästan förstörde alla lugna partier i musiken genom att klappa till dem – fast helt i otakt. Fan, till och med Olof klappar händerna bättre (hehehe)! Bäst under konserten var när Serj frågade publiken: ”what happens if the movie Borat and the play Romeo and Juliet fucks each other?!” Vet inte om det var en retorisk fråga eller så, för något svar kom aldrig förutom att han drog igång låt efter det (han kanske beskrev låten eller nåt). Och om tyskarna i publiken nästan förstörde förgående artists framträdande med sin otaktkänsla så tog de revansch och förgyllde nästa konsert istället. The Cavalera Conspiracy består av medlemmar ur ett av mina favvoband, Sepultura, som brukar anses vara ganska så hårda - och jävlar vilket drag det var. Inte bara på själva bandet då utan även på publiken. En hel jävla fålla förvandlades till en enda stor mosh pit och tyskarna röjde som om de ville döda allt och alla. Helt sjukt var det och festivalens nästa bästa konsert var ett faktum! Såg sedan Rage against the machine, som jag en gång i tiden ogillade skarpt, men som jag nu kan konstatera är bra mycket bättre live än på skiva. Kvällen avslutades med att jag såg Motörhead i ett kallt spöregn, vilket kanske inte låter så najs, men tack vare att bandet var så bra gjorde inte regnet så mycket.
Andra dagen stod Metallica på schemat, visserligen inte förens klockan 22, men för att ha en chans att få en skymt av dem var vi tvungna att gå in på festivalområdet redan på eftermiddagen. Därför insåg vi att om man ska hålla fyllan uppe måste man vara utrustad med ett juicepaket med en schysst grogg i, fastspänt likt en bögslunga på ryggen (tyskarna är lite kreativa av sig också). Det bästa vi kunde hitta i en liten närliggande butik var en tetra iste som vi hällde ner lite vodka i – jummy! När jag sedan skulle gå in med denna makabra häxblandning genom visiteringen ombads jag att göra mig av med den. Som orsak uppgavs att den tillåtna volymen som fick tas med in var 1 liter och då det på denna iste-förpackning stod 1,5-liter översteg jag alltså gränsen. Trots några smärre inombords utbrott som löd ”tyskjävlar!” så gav jag inte upp utan prövade vid en annan grind, dock med samma uppmaning som följd: ”släng bort den eller gå hem”. I detta läge uppmärksammade jag en mycket slapp vakt vars visitering kan liknas vid att peta lite på folk. Jag bestämde mig för att pröva min lycka vid denna grind och skulle jag bli nekad igen skulle jag slänga bort the precious alcohol. Några sekunder senare stod jag på andra sidan grinden med tetran i handen. Sverige-Tyskland 2-0.
Det gällde att vara "kittad"...
Denna tvåmålsledning höll dock på att bli reducerad i nästa ögonblick då vi försökte ta oss in i fållan till stora scenen för att se In Flames. På scenen just då spelade världens kanske sämsta band Disturbed och trängseln in till fållan var helt sanslös, kort sagt: jag befann mig i en riktig jävla misär. Och värre blev det när In Flames sedan började spela och jag stod endast ett par meter från ingången men med typ 1000 pers på samma kvadratmeter som mig själv och utan att se något förutom en massa vakter som vrålade att det var fullt. Och de var i detta läge, när allt sög som allra mest, då det helt plötsligt hände något. Vakterna började av någon anledning släppa in folk i fållan fast på villkoret att vi skulle ta det lugnt. Jo jo! Det blev fullkomlig kalabalik men på något jävla vänster och trots att någon bakom mig började dra mig i tröjan så lyckades jag ta mig igenom grinden – och med iste-tetran i behåll. Sverige-Tyskland 3-0.
In fläjms...
In Flames var som vanligt överjävligt bra, vilket är mer än vad man kan säga om efterföljande Nightwish, som jag blev tvungen att se för att inte behöva stå i den där ovannämnda trängseln igen. Nog för att sångerskan är rätt schnygg, men i övrigt suger det där bandet. Punkt. Efter att sedan ha bevittnat hur ett par lite halvroliga hitlåtar plus många galna tyskar kan lyfta ett annars ruttet band (läs: Offspring) till att göra en riktigt rolig spelning var det således dags för festivalens absoluta höjdpunkt: Metallica! Har velat se detta band hur länge som helst men varje gång de har varit i Sverige har det kommit något emellan. Men det var, som man säger, värt väntan, för helvete vad grymt det var! Vilken låtlista och vilket framträdande! Och detta fick på något sätt sätta punkt för festivalen, då söndagen mest blev en seg historia med lite strosande runt på festivalområdet innan vi begav oss hemåt mitt i natten, en aningen trötta, men väldigt nöjda.
"-Metallica! -Metal?!"
Nästa gång jag skriver är jag i Sverige. Tills dess...
/Gurra
Klockan är cirka 8 och det är kvällen innan vi ska åka till festivalen och därför sitter vi och kollar upp tågtider och dylikt till staden Nürnberg där festivalen äger rum. Eller inte. Som av en slump upptäcker vi nämligen att festivalen inte ligger i staden Nürnberg utan i en stad vid namn Nürburg, som visar sig ligga på ett helt annat ställe. Resultatet av det hela blev att priset på tågbiljetten steg något ofantligt samt att något slags evig dumstrut uppenbarade sig på mitt huvud, ungefär som en gloria. Lite mer än ett dygn senare befann vi oss dock i Nürburg på festivalen efter att bland annat ha åkt med världens galnaste men på samma gång skönaste busschaufför, som visade hur man undviker att stå i en bilkö (man kör förbi allt och alla på vägrenen). På något konstigt sätt lyckades vi även med konststycket att slå upp tältet på den campingplats som låg allra närmast själv festivalområdet – trots att det stod att det var fullt. Sverige-Tyskland 1-0.
Dagen efter började så själva festivalen och det där vanliga fjortis-pirret typ ”ååhh, nu ska jag få se mina idoler” infann sig ganska snabbt. Festivalområdet är beläget mer eller mindre på Nürburgring, en formel 1-bana som jag för övrigt trodde hette ”Nürnberg-ring”(!). Med tanke på att antalet besökare var ungefär 90000 så var detta område väldigt litet. För att göra en enkel förklaring: När de största banden spelade på största scenen var det som att publiken upptog i princip hela jävla området. Ungefär som om Oranga scenen på Roskilde och dess publikutrymme skulle utgöra hela det festivalområdet. Kontentan av det hela var alltså att det allt som oftast blev helt överbefolkat överallt, ibland så pass att det knappt gick att röra sig.
Riktat till den som designade festivalområdet (eller till yours truly som trodde att Rock am ring låg i Nürnberg)
Trots detta var det inne på festivalområdet som jag spenderade den mesta tiden på grund av den suveräna line-upen och det minst sagt fullspeckade schemat. Bara på första dagen hade jag fyra band som jag verkligen ville se och jag lyckades faktiskt se alla. Först ut var The Streets som var helt okej, även om jag nog gillade dem mer förut än vad jag gör nu. Direkt efter spelade System of a Down-sångaren Serccchhhh Tankian och han var å andra sidan helt asgrym. Även om den tyska publiken nästan förstörde alla lugna partier i musiken genom att klappa till dem – fast helt i otakt. Fan, till och med Olof klappar händerna bättre (hehehe)! Bäst under konserten var när Serj frågade publiken: ”what happens if the movie Borat and the play Romeo and Juliet fucks each other?!” Vet inte om det var en retorisk fråga eller så, för något svar kom aldrig förutom att han drog igång låt efter det (han kanske beskrev låten eller nåt). Och om tyskarna i publiken nästan förstörde förgående artists framträdande med sin otaktkänsla så tog de revansch och förgyllde nästa konsert istället. The Cavalera Conspiracy består av medlemmar ur ett av mina favvoband, Sepultura, som brukar anses vara ganska så hårda - och jävlar vilket drag det var. Inte bara på själva bandet då utan även på publiken. En hel jävla fålla förvandlades till en enda stor mosh pit och tyskarna röjde som om de ville döda allt och alla. Helt sjukt var det och festivalens nästa bästa konsert var ett faktum! Såg sedan Rage against the machine, som jag en gång i tiden ogillade skarpt, men som jag nu kan konstatera är bra mycket bättre live än på skiva. Kvällen avslutades med att jag såg Motörhead i ett kallt spöregn, vilket kanske inte låter så najs, men tack vare att bandet var så bra gjorde inte regnet så mycket.
Andra dagen stod Metallica på schemat, visserligen inte förens klockan 22, men för att ha en chans att få en skymt av dem var vi tvungna att gå in på festivalområdet redan på eftermiddagen. Därför insåg vi att om man ska hålla fyllan uppe måste man vara utrustad med ett juicepaket med en schysst grogg i, fastspänt likt en bögslunga på ryggen (tyskarna är lite kreativa av sig också). Det bästa vi kunde hitta i en liten närliggande butik var en tetra iste som vi hällde ner lite vodka i – jummy! När jag sedan skulle gå in med denna makabra häxblandning genom visiteringen ombads jag att göra mig av med den. Som orsak uppgavs att den tillåtna volymen som fick tas med in var 1 liter och då det på denna iste-förpackning stod 1,5-liter översteg jag alltså gränsen. Trots några smärre inombords utbrott som löd ”tyskjävlar!” så gav jag inte upp utan prövade vid en annan grind, dock med samma uppmaning som följd: ”släng bort den eller gå hem”. I detta läge uppmärksammade jag en mycket slapp vakt vars visitering kan liknas vid att peta lite på folk. Jag bestämde mig för att pröva min lycka vid denna grind och skulle jag bli nekad igen skulle jag slänga bort the precious alcohol. Några sekunder senare stod jag på andra sidan grinden med tetran i handen. Sverige-Tyskland 2-0.
Det gällde att vara "kittad"...
Denna tvåmålsledning höll dock på att bli reducerad i nästa ögonblick då vi försökte ta oss in i fållan till stora scenen för att se In Flames. På scenen just då spelade världens kanske sämsta band Disturbed och trängseln in till fållan var helt sanslös, kort sagt: jag befann mig i en riktig jävla misär. Och värre blev det när In Flames sedan började spela och jag stod endast ett par meter från ingången men med typ 1000 pers på samma kvadratmeter som mig själv och utan att se något förutom en massa vakter som vrålade att det var fullt. Och de var i detta läge, när allt sög som allra mest, då det helt plötsligt hände något. Vakterna började av någon anledning släppa in folk i fållan fast på villkoret att vi skulle ta det lugnt. Jo jo! Det blev fullkomlig kalabalik men på något jävla vänster och trots att någon bakom mig började dra mig i tröjan så lyckades jag ta mig igenom grinden – och med iste-tetran i behåll. Sverige-Tyskland 3-0.
In fläjms...
In Flames var som vanligt överjävligt bra, vilket är mer än vad man kan säga om efterföljande Nightwish, som jag blev tvungen att se för att inte behöva stå i den där ovannämnda trängseln igen. Nog för att sångerskan är rätt schnygg, men i övrigt suger det där bandet. Punkt. Efter att sedan ha bevittnat hur ett par lite halvroliga hitlåtar plus många galna tyskar kan lyfta ett annars ruttet band (läs: Offspring) till att göra en riktigt rolig spelning var det således dags för festivalens absoluta höjdpunkt: Metallica! Har velat se detta band hur länge som helst men varje gång de har varit i Sverige har det kommit något emellan. Men det var, som man säger, värt väntan, för helvete vad grymt det var! Vilken låtlista och vilket framträdande! Och detta fick på något sätt sätta punkt för festivalen, då söndagen mest blev en seg historia med lite strosande runt på festivalområdet innan vi begav oss hemåt mitt i natten, en aningen trötta, men väldigt nöjda.
"-Metallica! -Metal?!"
Nästa gång jag skriver är jag i Sverige. Tills dess...
/Gurra
Kommentarer
Trackback
