The Gooch

Och så blev det då alltså ytterligare en snowboard-resa den här säsongen. Trots att jag egentligen borde ha varit hemma och pluggat och trots diverse gliringar om bögresa hit och dit, begav jag och Olof oss iväg till Idre. Det blev en resa med mycket åkning, mycket pro evolution-spelande och, som ni redan har läst, en hel del svullning. Angående det sistnämnda är det kul att så många har förvånats över hur mycket vi åt. Egentligen tycker inte jag att det var så där överdrivet mycket då det trots allt rör sig om två personer. Möjligen att cirka 100 gram chips, en minipizza och 1 liter cola i snitt per dag inte håller i längden – då finns ju risken att man blir fetare än Sollet.

Detta var första gången jag var i Idre och jag är inte riktigt säker på vad jag tycker om denna skidort. Hyfsat många och branta backar, men ack så korta. Den enda backen som var lång gick under namnet Dalarnas längtsta, även om "Dalarnas sämsta" hade varit ett mer passande namn på grund av att den var totalt platt. Är det verkligen något att skylta med, att man har en lång backe, om det nu är så att backen suger? Som att ju mer av något dåligt, desto bättre blir det - well, I don't think so! Trots de korta backarna blev det en helt okej dag med lite folk och schysst väder. Jag hann även med att testa Chocken, tydligen Sveriges brantaste backe. Och jorå, den var ganska brant. Högst upp såg man typ bara botten, och när man väl stod i själva backen var det som att stå på sidan av en väg. Med sådana förutsättningar går det att få upp en hyfsad fart om man vill. Jag ville egentligen inte det men efter ett par svängar någonstans där i mitten av backen tänkte jag att; ”äh va fan, den planar ju ut där nere – jag kan mörscha”. För att kort sammanfatta det hela: Så fort har jag aldrig åkt i hela mitt liv och så rädd har jag nog aldrig varit på en snowboard. Men helvete vilken kick det var! Totally worth it!

Dagen efter drog vi till ett ställe som heter Fjätervålen, i folkmun Fläsksvålen, som är beläget cirka två mil från Idre. Man skulle kunna säga att denna skidort med sina fåtal, men långa backar och öppna fält torde vara Sveriges svar på Österrikiska Sportgastein. Tyvärr fanns det ingen möjlighet att utnyttja de där öppna fälten för offpist-åkning då all snö mer eller mindre hade blåst bort. Men jävlar vilka möjligheter det kan finnas där för offpist-åkning om förhållandena är dem rätta.

Dagarna i Fjätervålen – vi spenderade båda resterande dagar där – var annars riktigt bra. Framförallt andra och tillika sista dagen sken solen som aldrig förr medan jag och Olof åkte runt i backarna, alternativt hängde i solen. Denna dag lyckades även Olof slå sitt personliga fartrekord på en snowboard. Problemet var bara att han gjorde det över en stor kulle i backen och kunde därför även notera sin största vurpa, i vilken han enligt egen utsago rullade runt ex antal meter och slog i både huvudet och ryggen i den hårda pisten flera gånger. Som tur var hade Olof både ryggskydd och hjälm på sig, vilket gjorde att han klarade sig oskadd. Hans bräda däremot fick en liten törn då ena spännet på hans bindning bokstavligt talat slets av, vilket säger en del om hur stor crash det var.

Som en liten summering kan jag bara säga att jag återigen gjort en mycket gemytlig snowboard-resa. Här nedan följer lite bilder.