The Gooch

Medan jag satt här i soffan och läste en artikel skriven 1937 som handlar om hur man definerar ordet firma så tänkte jag för mig själv: ”Äh va fan, jag tar och bloggar om min resa till Kanada och USA istället.” Lite sent kanske, men helt ärligt, jag måste slippa den där artikeln ett tag. Hade ni läst den hade ni förstått (Ålen, Maricon, Helene med flera – it’s your future!).

Någon gång förra hösten bestämde jag och min bättre hälft Carro (ser du, jag använde ditt riktiga namn!) oss för att åka och hälsa på nämnda hälfts syster, Sabina, som pluggar i Kanada och närmare bestämt staden Guelph, belägen någon timme utanför Toronto. Även Sabinas kompis Hanna följde med på resan på resan. En något smartare person hade kanske räknat ut att detta skulle resultera i framtida shopping tillsammans med tre tjejer och allt vad det innebär. Jag var dock inte den personen... då, däremot är jag det nu.

But first things first. Guleph ja, vet inte riktigt vad man ska säga om denna stad. Borde ju börja med det som var positivt så... det fanns en del småtrevliga villakvarter i alla fall. Men förutom det var det en stad som med sina gigantiska, men opersonliga gallerior, tråkiga centrum samt en allmän känsla om öde skulle få Västerås att framstå som Rio de Janiero i karnevaltider. Hur som helst, vi hade en mycket gemytlig julafton med ägghalvor, lax, prinskorvar (läs: frankfurter) och köttbullar tillagade av yours truly (so you know they were good!) och till och med en och annan nubbe.



Någon dag senare besökte vi Niagara fallen, vilket jag kan beskriva med tre ord och utdragna stavelser: såååå jäääävvvla överskattat! Visst, det var väl coolt med ett vattenfall och så, men att det här är en stor turistattraktion är för mig helt ofattbart, men samtidigt imponerande. Tänk att kunna ta en nästintill helt vanligt plats och kunna hausa upp den till att bli aspopulär. Grym marknadsföring om något! Så vill jag också kunna göra. Söka jobb i Sälen, månne?



 Efter ett stopp i Toronto begav vi oss sedan till New York – "not only the greatest city in this fine country, but also the greatest city in the world", som bussvärden informerade oss om. Och jag kan nog inte göra annat än att hålla med till fullo (förutom det där med “fine” country kanske), då New york också kan beskrivas med tre och utdragna stavelser: såååå jääävvvla grymt! Att glida runt i en sådan overklig storstad, som trots allt kändes rätt trevlig och personlig, och hela tiden ha en känsla av att man var med någon av de otaliga filmer och serier som utspelar sig i staden var inget annat my woodstock (åltopiska som betyder ungefär ”hur bra som helst”).



Redan första dagen hann vi med att göra ”hela” New York kändes det som. Vi såg times square, ground zero (world trade center), battery park, frihetsgudinnan och en massa andra grejer. De efterföljande dagarna blev det shopping till absurdum. Köpcentrena var, precis som allt annat i detta land, helt gigantiska men trots detta även helt smockfyllda med människor. Ibland blev det därför nästan lite jobbigt att shoppa, speciellt när mitt resesällskap, som tidigare nämnt bestod av tre tjejer, skulle in på Victoria’s secret. När jag kom in trodde jag helt ärligt att någon tagit en flaska med världens starkaste parfym och en gjort ”en 24”, det vill säga spridit den genom ventalitionssystem, för fy helvete vad det stank där inne! Det, plus en miljard människor och en massa damunderkläder gjorde detta till en mindre positiv upplevelse.

Dock var ovanstående ingenting mot Forever 21. Min gode vän Crille, som besökte New York i slutet av sommaren, beskrev denna butik på följande sätt: ”Dom har mosat in så mycket kläder och skor som möjligt, och sen är det massa tjejer som springer runt där inne och skriker typ ’aaaaaaaaaaaahhhhhhhhhh’”. En mycket korrekt beskrivning enligt mig, vilket gör att ni kanske kan gissa hur kul det var att vara där inne?

Kan dock meddela att det blev lite bättre shopping senare under veckan då vi gick till Soho, ett området lite utanför själva über-centrum med skönare affärer. Bland annat blev det ett besök på Burton och Volcom’s respektive concept store samt en måltid på USA:s första officiella pizzeria. Och jag kan lova dig Ålen, den pizzan var godare än Prelatens.



Nyårsafton spenderades inte på  Times square– vi hade ingen lust att stå och frysa 10 timmar för att se en förvånansvärt liten boll sänkas ner i ett par betydligt större reklamskyltar – utan istället åt vi en svindyr, men svingod, tre-rätters middag på en trevlig restaurang, för att sedan avsluta kvällen på en liten, men relativt mysig bar.

Sista dagen gick vi och åt på ett typiskt frukost-fik som ofta syns i amerikanska filmer. Medan jag satt och mörschade i mig belgian waffles med syrap och french toast samt bäljade i mig kaffe kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på snubben bredvid mig. Det var en svart kille, med lite halv gangsta-look, som med en mörk och säregen röst drog en story för sin flickvän som satt mitt emot. Det han sa, hur han formulerade sig i kombination med vart vi befann oss fick mig direkt att tänka på vafri Tarantino-film, särskilt Pulp Fiction och Reservoir Dogs. Han kändes som en typisk karraktär från någon av dessa filmer – en små-gangster som sitter och drar det vanliga vardagssnacket precis innan han ska genomföra en stöt eller dylikt.

Och efter denna klockrena avslutning begav jag mig nöjt hemåt efter vad som mycket väl kan ha varit den bästa resan jag gjort i hela mitt liv.

/Gurra

Fler bilder kommer snart.