The Gooch

Det är nu en låååång tid sedan senaste inlägget. Anledningarna är många; uppsatsskrivande, släkträffar, allmän lathet och en resa till andra sidan Atlanten. Man skulle kunna tro att detta inlägg ska komma att handla om sistnämnda resa. Så är dock inte fallet. För trots att jag för en gångs skull har något vettigt, spännande och intressant att berätta om, till skillnad från de vanliga inläggen om vardagskonversationer och långdragna diskussioner om tv-serier, väljer jag ändå i detta inlägg att berätta om just mitt vardagliga liv - igen! Detta då den c-uppsats som har präglat så mycket av min höst lämnades in för absolut sista gång tidigare idag. Därför kommer jag här och nu göra en liten reflektion av den gångna hösten, vilket även blir det sista inlägget med detta tema. Eller som man säger i tv-seriernas värld: en säsongsavslutning.

Det är alltid svårt att veta vart man börja - after all finns det en hel del att berätta om som hittills inte har sett dagens ljus här på bloggen (previosly unreleased alltså). Som alla speciella uttryck som ofta skapas i "stängda sällskap". I min, Olof och Ålens värld, det vill säga Åltopia, har det under hösten yttrats fraser som ingen annan än just oss tre har någon aning om vad de har för mening. "ooohh, I'm gonna tell!", "oooohhh suspision of mail fraud", "You're going to Stanford!" är bara några exempel. Någon annan än nämnda åltopians som vet vad dessa står för? Nej, trodde inte det. För en tid sedan hörde jag dock min bättre hälft säga: "so you know it's gonna be good!" med ytterst sarkastisk ton, vilket torde innebära det första steget i spridningen av den åltopiska kulturen ut i världen.

Vad gäller citat som yttrats helt av oss själva finns det även här en del godbitar. Som Ålens beskrivning av krämen inuti en bulle: "Det smakar kinuski" där Ålen även följde upp med att bestämt hävda att kinuski är ett svenskt ord (för er som inte vet det är Ålen finsk och har därför lite problem med svenska språket). Eller vem kan glömma Olofs klassiker "jag spenderar 24 timmar om dygnet med Sara". Jag skulle nog säga att han under hösten spenderat mer tid med mig och Ålen än med sin flickvän (detsamma gäller nog för övrigt för mig). Själv är jag inte sämre. En gång under Bonde söker fru(!) kan det hända att jag sagt: "han är ju en rik cowboy, vem vill inte ha en sån?!". Kommentarer överflödiga...

Angående själva uppsatsen är jag mest bara fascinerad. Vi jobbade med denna från början av oktober till strax innan jul, alltså ungefär 2,5 månad. Vi satte igång antingen 9 eller 10 på morgonen och gick hem runt 5-6 på eftermiddagen. Detta gjordes sällan mer än fyra dagar per vecka och de gånger vi jobbat längre än 6, närmare bestämt till runt 10 på kvällen, kan räknas på en hand. Under den tid vi träffats har vi förutom att arbeta med uppsatsen även gjort dagliga 1-timmes avbrott för Simpsons, haft många och långa fikaraster, lagat och ätit mat med pesto i, följt en rad serier, kollat på Xena - Warriorprincess, diskuterat allt mellan himmel och jord, spelat tv-spel, bråkat om huruvida fönstret ska vara öppet eller inte, garvat och stundtals faktiskt bara legat och latat oss. Trots detta har vi fått ihop en uppsats som vi, på ett relativt smidigt sätt och utan att egentligen anstränga oss så där über-mycket, med största sannolikhet kommer få VG på.

Frågan är om det innebär att kraven för en c-uppsats på Määälardalens högskola är så pass låga att man kan göra så här och ändå få ett bra betyg. Eller är det helt enkelt vi som är så jävla smarta och därför har kunnat komponera en grym uppsats? Smaka på det som problemformulering till en vidare studie! (ett litet tips kan vara att det sistnämnda troligtvis inte är rätt alternativ)

Tack för den här hösten Olof och Ålen!
It's been an honour! Eller nja, sort of...

/Gurra