Stryn - där superlativen är otillräckliga, del 1
Våren är till ända och spöregnet som smattrar mot fönstret indikerar att den svenska sommaren är här. Egentligen hade jag tänkt att detta skulle innebära ett sommaruppehåll för The Gooch, men innan det gör det så måste jag bara dela med mig av den midsommarresa som jag nyligen kommit hem från. Undertiteln till denna blogg är som ni kan se ovan ”the blog about nothing” och ni som följt mina uppdateringar känner säkert till att jag har en förkärlek till att skriva om saker som torde ses som obetydliga och egentligen väldigt ointressanta. Den officiella sanningen till det är att jag tycker sådant är roligt medan den egentligen sanningen är att jag i mitt liv sällan gör någonting betydelsefullt eller intressant, och således inte har något speciellt att skriva om. Dock har jag det nu - på riktigt - och med anledning av detta följer här en berättelse om min vistelse i Stryn.
På måndagen 15 juni hade jag en msn-konversation med min kompis Eva om hur vi skulle göra med den sedan länge planerade och snart stundande resan till sommarskidorten, Stryn i Norge. På grund av diverse avhopp, problem med transporter och lite halvtaskig planering övervägde vi huruvida resan skulle bli av eller inte. Det slutade, efter en del om och men, med att resan blev av – och tur var väl det, för denna resa som sådan kan vara en av de bästa resor som jag någonsin har gjort!
Planen var alltså att bege sig till Stryn, åka snowboard på en glaciär mitt i sommaren samt att fira midsommar i goda vänners lag. Jag förväntade mig en överlag småtrevlig vistelse, men fick sååå mycket mer. Till att börja med; resan dit – oh jävlar! Jag är i vanliga fall inte direkt en person som tycker om att titta på fin natur, jag får liksom ingen kick av det. Faktum är att jag en gång i tiden argumenterade för att man "...under en exempelvis fyra timmars bilresa lika gärna hade kunnat åka genom en enda lång tunnel istället för ute i den öppna naturen, det är ju trots allt att komma från punkt A till B som är det viktigaste", hävdade jag. Nu så här lite äldre, lite visare och framförallt efter att ha åkt till Stryn, önskar jag att jag hade tillgång till en tidsmaskin så jag kunde åka tillbaka i tiden och tala om för mig själv hur fel jag hade. För jävlar vilken fin natur det var och helvete vilken kick jag fick! Tänk er att åka på en landsväg, i en dal med oändligt vackra berg, en blänkande sjö och en uppsprickande himmel runt omkring sig – ungefär så var bilresan upp, fast mycket, mycket häftigare än vad ni kan tänka er.
Väl framme i Stryn upptäckte vi att vår lite slumpmässigt bokade stuga visade sig vara ett helt korrekt ”val” av stuga. Detta på grund av en helt makalös utsikt med en fjord omgiven av ytterst anslående berg med små klickar av snö på de respektive topparna. Redan i det här skedet av resan kändes det som att det var värt den långa bilfärden och det norska bensinpriset, och då hade vi inte ens gjort det vi egentligen var där för att göra, det vill säga att åka snowboard. Även för denna av mig annars så älskade aktivitet var förväntningarna knappast på topp, då det förmodligen skulle komma att handla om åkning i typ världens smörigaste och segaste snö. Jag menar, hur bra kan åkningen bli när det är så varmt att man nästintill kan gå i t-shirt utan att frysa? Svaret på frågan är, till min stora förvåning samt glädje, att det var väldigt bra åkning. Visst, snön var mycket riktigt smörig, men på något sätt gick det ändå att åka i den utan att fastna. Kanske berodde det på att snön var så pass mjuk att den bara ”flyttades” när man tog ett skär, och i och med detta så bildades heller inga kullar som allt för ofta ploppar upp i hårt trafikerade skidsystem. Att Stryns skidsystem dessutom inte utgörs av några egentliga pister utan mer är som ett enda stort offpist-område gjorde, i kombination med den strålande solen, detta till en mycket bra start på en suverän midsommarafton. Varför den var suverän, och varför följande dag var ännu suveränare får ni läsa i del 2 som kommer inom kort...
Fan, jag börjar bli bra på det här med cliffhangers och att dra ut på saker för att få folk mer förväntansfulla. Kanske ska söka jobb som manusförfattare för Lost eller något? Borde ju inte vara så svårt att överträffa dem som har det jobbet nuförtiden.
/Gurra
På måndagen 15 juni hade jag en msn-konversation med min kompis Eva om hur vi skulle göra med den sedan länge planerade och snart stundande resan till sommarskidorten, Stryn i Norge. På grund av diverse avhopp, problem med transporter och lite halvtaskig planering övervägde vi huruvida resan skulle bli av eller inte. Det slutade, efter en del om och men, med att resan blev av – och tur var väl det, för denna resa som sådan kan vara en av de bästa resor som jag någonsin har gjort!
Planen var alltså att bege sig till Stryn, åka snowboard på en glaciär mitt i sommaren samt att fira midsommar i goda vänners lag. Jag förväntade mig en överlag småtrevlig vistelse, men fick sååå mycket mer. Till att börja med; resan dit – oh jävlar! Jag är i vanliga fall inte direkt en person som tycker om att titta på fin natur, jag får liksom ingen kick av det. Faktum är att jag en gång i tiden argumenterade för att man "...under en exempelvis fyra timmars bilresa lika gärna hade kunnat åka genom en enda lång tunnel istället för ute i den öppna naturen, det är ju trots allt att komma från punkt A till B som är det viktigaste", hävdade jag. Nu så här lite äldre, lite visare och framförallt efter att ha åkt till Stryn, önskar jag att jag hade tillgång till en tidsmaskin så jag kunde åka tillbaka i tiden och tala om för mig själv hur fel jag hade. För jävlar vilken fin natur det var och helvete vilken kick jag fick! Tänk er att åka på en landsväg, i en dal med oändligt vackra berg, en blänkande sjö och en uppsprickande himmel runt omkring sig – ungefär så var bilresan upp, fast mycket, mycket häftigare än vad ni kan tänka er.
Väl framme i Stryn upptäckte vi att vår lite slumpmässigt bokade stuga visade sig vara ett helt korrekt ”val” av stuga. Detta på grund av en helt makalös utsikt med en fjord omgiven av ytterst anslående berg med små klickar av snö på de respektive topparna. Redan i det här skedet av resan kändes det som att det var värt den långa bilfärden och det norska bensinpriset, och då hade vi inte ens gjort det vi egentligen var där för att göra, det vill säga att åka snowboard. Även för denna av mig annars så älskade aktivitet var förväntningarna knappast på topp, då det förmodligen skulle komma att handla om åkning i typ världens smörigaste och segaste snö. Jag menar, hur bra kan åkningen bli när det är så varmt att man nästintill kan gå i t-shirt utan att frysa? Svaret på frågan är, till min stora förvåning samt glädje, att det var väldigt bra åkning. Visst, snön var mycket riktigt smörig, men på något sätt gick det ändå att åka i den utan att fastna. Kanske berodde det på att snön var så pass mjuk att den bara ”flyttades” när man tog ett skär, och i och med detta så bildades heller inga kullar som allt för ofta ploppar upp i hårt trafikerade skidsystem. Att Stryns skidsystem dessutom inte utgörs av några egentliga pister utan mer är som ett enda stort offpist-område gjorde, i kombination med den strålande solen, detta till en mycket bra start på en suverän midsommarafton. Varför den var suverän, och varför följande dag var ännu suveränare får ni läsa i del 2 som kommer inom kort...
Fan, jag börjar bli bra på det här med cliffhangers och att dra ut på saker för att få folk mer förväntansfulla. Kanske ska söka jobb som manusförfattare för Lost eller något? Borde ju inte vara så svårt att överträffa dem som har det jobbet nuförtiden.
/Gurra
Nummer 1: Dance battle
Även om jag har dragit ut på att presentera nummer 1 på listan så var det egentligen aldrig någon tvekan om vad som skulle hamna där (jag ville med andra ord bara höja förväntningarna i sann Michael Dahlén/Lost-anda). För när allt kommer omkring kan jag inte tänka mig en mer självklar etta än ovanstående företeelse. Detta då jag aldrig tidigare har upplevt något liknande och troligen aldrig kommer göra det i framtiden heller. Ni som är IMF:are vet säkerligen vad dance battle innebär, men för eventuella utomstående läsare är det nog bäst att vi tar det från början.
Dance battle som sådant är förvisso ingen nyhet och i stort sätt inget märkvärdigt. Det handlar kort sagt om två dansare som utmanar varandra på dans där den som dansar bäst vinner – inga konstigheter. Detta är dock mer än vad man kan säga om ett IMF-dance battle. I klassen har vi en kille vid namn Salsa, en person som har fått sitt namn av att han dansar salsa. Han är numera även medlem i ett dance crew, vilket således innebär att han är duktig på att dansa. I andra ändan av spektret har vi Ålen, en person som varken dansar salsa eller har ett dance crew. Faktum är att han inte kan dansa överhuvudtaget. Däremot kan han dricka alkohol. Och när han dricker alkohol så dansar han, vare sig han kan eller inte. Sammanfattningsvis är både Ålen och Salsa de två mest dansanta IMF:arna – även om deras dansstilar skiljer sig en del från varandra.
Det tog dock över ett år innan de båda gick upp i ringen tillsammans. Jag minns faktiskt inte riktigt hur eller varför det blev som det, men helt plötsligt, mitt under en efterfest, befann sig Ålen och Salsa på ”dansgolvet”, battlandes till ”Push it to the limit” från soundtracket till filmen Scarface. Uttryck som ”en syn för gudar” som jag tidigare använt för att beskriva hur roliga vissa händelser var räcker inte till i det här fallet. Att se Salsa verkligen anstränga sig och plocka fram sina vassaste och tekniskt svåraste dance moves, följt av Ålens svar i form av yviga och minst sagt flängiga rörelser, lika hämningslösa som okontrollerade, är inget annat än totalt obeskrivbar hundraprocentig humor.
Ovannämnda dance battle var dock, eller snarare som tur var, ingen engångsföreteelse. Nog för att originalet oftast är bäst, men det förmodligen roligaste dance battlet ägde rum i Åre för lite mer än två år sedan. Eftersom Salsa inte var med på denna resa övertogs hans roll som Ålens danskombattant av en kille vid namn Micke. Denne Mickes dans-skills var på ungefär samma nivå som Ålens varför det i det här fallet blev ett dance battle med två personer som absolut inte kunde dansa. Däremot kunde de showa, vilket med råge kompenserade för deras bristande dance know-how. Enhandsarmhävningar, försök till att hoppa bock, huvud mellan benen, krälande på varandra samt något som kanske kan klassas som pardans men ändå inte – allt detta förekom och bidrog alltså till att göra detta till ytterligare en oförglömlig händelse.
Trots att det första battlet gick av stapeln för relativt länge sedan har detta fenomen varit ett då och då återkommande inslag i IMF-vardagen. För knappt en månad sedan var det dags igen för Ålen och Salsa att göra upp, denna gång på en sittning på Kåren. Det blev ett lite speciellt dance battle eftersom publiken till största delen bestod av IMF:are ur andra årskullar som säkerligen inte hade någon aning om vad som föregick. Dock verkade de flesta uppskatta spektaklet, och fanns det något som hade kunna varit ett bättre avslut på vår IMF-tid än att föra vidare vår roligaste tradition till nästa generation? Det var visserligen en retorisk fråga, men svaret är ändå "nej".
Efter att jag presenterade nummer 2 på listan menade Ålen att eftersom han hade varit host vid tre av fyra av de roligaste händelserna, så måste han vara IMF:s roligaste person. Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt, då man inte automatiskt blir rolig bara för att man tillhandahåller en plats där något roligt försiggår. I fallet dance battle måste jag dock erkänna, Ålen, att du minst sagt är en bidragande orsak till det amusanta som uppstår. Fast credd ska väl också ges till alkoholen eller varför inte alla personer som hetsar dig till att dansa.
Nedan följer ett antal bilder från Ålen och Mickes battle. Detta plus Ålen och Salsas "original battle" finns visserligen på film, men eftersom man inte kan lägga upp filmklipp på blogg.se får det bli i form av bilder tills vidare.
/Gurra
Dance battle som sådant är förvisso ingen nyhet och i stort sätt inget märkvärdigt. Det handlar kort sagt om två dansare som utmanar varandra på dans där den som dansar bäst vinner – inga konstigheter. Detta är dock mer än vad man kan säga om ett IMF-dance battle. I klassen har vi en kille vid namn Salsa, en person som har fått sitt namn av att han dansar salsa. Han är numera även medlem i ett dance crew, vilket således innebär att han är duktig på att dansa. I andra ändan av spektret har vi Ålen, en person som varken dansar salsa eller har ett dance crew. Faktum är att han inte kan dansa överhuvudtaget. Däremot kan han dricka alkohol. Och när han dricker alkohol så dansar han, vare sig han kan eller inte. Sammanfattningsvis är både Ålen och Salsa de två mest dansanta IMF:arna – även om deras dansstilar skiljer sig en del från varandra.
Det tog dock över ett år innan de båda gick upp i ringen tillsammans. Jag minns faktiskt inte riktigt hur eller varför det blev som det, men helt plötsligt, mitt under en efterfest, befann sig Ålen och Salsa på ”dansgolvet”, battlandes till ”Push it to the limit” från soundtracket till filmen Scarface. Uttryck som ”en syn för gudar” som jag tidigare använt för att beskriva hur roliga vissa händelser var räcker inte till i det här fallet. Att se Salsa verkligen anstränga sig och plocka fram sina vassaste och tekniskt svåraste dance moves, följt av Ålens svar i form av yviga och minst sagt flängiga rörelser, lika hämningslösa som okontrollerade, är inget annat än totalt obeskrivbar hundraprocentig humor.
Ovannämnda dance battle var dock, eller snarare som tur var, ingen engångsföreteelse. Nog för att originalet oftast är bäst, men det förmodligen roligaste dance battlet ägde rum i Åre för lite mer än två år sedan. Eftersom Salsa inte var med på denna resa övertogs hans roll som Ålens danskombattant av en kille vid namn Micke. Denne Mickes dans-skills var på ungefär samma nivå som Ålens varför det i det här fallet blev ett dance battle med två personer som absolut inte kunde dansa. Däremot kunde de showa, vilket med råge kompenserade för deras bristande dance know-how. Enhandsarmhävningar, försök till att hoppa bock, huvud mellan benen, krälande på varandra samt något som kanske kan klassas som pardans men ändå inte – allt detta förekom och bidrog alltså till att göra detta till ytterligare en oförglömlig händelse.
Trots att det första battlet gick av stapeln för relativt länge sedan har detta fenomen varit ett då och då återkommande inslag i IMF-vardagen. För knappt en månad sedan var det dags igen för Ålen och Salsa att göra upp, denna gång på en sittning på Kåren. Det blev ett lite speciellt dance battle eftersom publiken till största delen bestod av IMF:are ur andra årskullar som säkerligen inte hade någon aning om vad som föregick. Dock verkade de flesta uppskatta spektaklet, och fanns det något som hade kunna varit ett bättre avslut på vår IMF-tid än att föra vidare vår roligaste tradition till nästa generation? Det var visserligen en retorisk fråga, men svaret är ändå "nej".
Efter att jag presenterade nummer 2 på listan menade Ålen att eftersom han hade varit host vid tre av fyra av de roligaste händelserna, så måste han vara IMF:s roligaste person. Jag skulle inte vilja sträcka mig så långt, då man inte automatiskt blir rolig bara för att man tillhandahåller en plats där något roligt försiggår. I fallet dance battle måste jag dock erkänna, Ålen, att du minst sagt är en bidragande orsak till det amusanta som uppstår. Fast credd ska väl också ges till alkoholen eller varför inte alla personer som hetsar dig till att dansa.
Nedan följer ett antal bilder från Ålen och Mickes battle. Detta plus Ålen och Salsas "original battle" finns visserligen på film, men eftersom man inte kan lägga upp filmklipp på blogg.se får det bli i form av bilder tills vidare.
/Gurra
Bubblare
Nu är det snart dags att släppa ettan på listan över de grymmaste, roligaste och mest häpnadsväckande händelserna från min IMF-tid. Jag tänkte dock sticka emellan med ett antal bubblare, det vill säga minnen som var påtänka för listan men som tyvärr inte kom med.
”Ett antal” i det här fallet innebär en jävla massa (kanske är p.g.a. detta som man inte ska använda relativa begrepp i uppsatser). Inledningsvis skrev jag ned alla saker jag kunde komma på som skulle kunna platsa på listan – något som resulterade i en lista med ungefär 42 minnen. Kort sagt kan man säga att det på nästan fyra år finns många klassiska IMF-moments.
Även om merparten av dessa är associerade med fylla, fest och galej så finns det dock sådant som handlar om ovanståendes raka motsats – skolan. För vem kan glömma alla roliga incidenter som inträffat under de otaliga presentationer, oppositioner och diskussioner som ägt rum under lika många seminarier? Till exempel Martin och Eriks ”bully-fasoner” längst bak i klassrummet i samband med marknadskommunikationen eller varför inte när Sollet lackade på Mackan efter dennes ifrågasättande av en källa. Denne Sollets dispyter med Anna har även de varit mycket underhållande då de bland annat innefattat ett ”håll käften” under ett seminarie (när de båda var i samma grupp) samt något som säkert skulle hålla i rätten som ett mordhot. Eller hur skulle ni tolka: ”håll käften nu, annars slår jag ihjäl dig!” I övrigt minns jag Salsas ”fåkus” och framförallt Martin Lidingös reaktion på detta – priceless eller vad ni som var där? Och sist men inte minst våra underbara lärare, som inte drar sig för att blanda in sina ex-flickvänner och svärmorsor i marknadsföringsteorier, som låser dörren när eleverna är 2 minuter sena efter en rast och särskilt dem som inte är främmande att sätta dit sina studenter genom att helt enkelt säga ”nej” – tack, kära lärare för att ni inte bara har varit a pain in the ass utan även har stått för en del guldögonblick.
Det är även väldigt underhållande att flera i klassen har fått en stämpel efter att de gjort något en endaste gång. Exempelvis är jag själv känd som den som aldrig diskar, vilket baserar sig på att jag vid ett tillfälle under första terminen inte diskade hemma hos Olof. Egentligen är det rätt skönt eftersom jag numer aldrig behöver diska – jag menar, vad ska dem göra, säga att jag aldrig diskar eller? Andra stämplar är bland annat att Olof inte kan klappa händerna samt att Salsa jämt bränner några skivor innan han ska någonstans. I höstas kom vi även på något som har med Ålen att göra, men som nu har glömts bort. Vet faktiskt inte vad det kan ha varit men möjligen att han jämt äter dip med sked, dricker konstiga shots med stearin och grillolja, är on the warpath, alltid blir utslängd från krogen eller att han ofta serverar grått kaffe.
Övriga minnen värda att nämna följer här nedan i rubrikform.
Salsa och Sollet diskuterar vad den spanska spanskan egentligen heter
Olof pratar Västeråsmål
Ålen dansar parningsdans på Kåren
Lidingö har en sabel i handen när polisen åker förbi
Julian kollar in Nadals ass
Sollet pillar Per i håret
Olof hör folk ha sex på taket i Barcelona
Sollet jobbar på Kåren
Sollet hoppar över Kårens staket och springer över dess uteplats
Håll utkik efter nummer 1 på listan!
/Gurra
”Ett antal” i det här fallet innebär en jävla massa (kanske är p.g.a. detta som man inte ska använda relativa begrepp i uppsatser). Inledningsvis skrev jag ned alla saker jag kunde komma på som skulle kunna platsa på listan – något som resulterade i en lista med ungefär 42 minnen. Kort sagt kan man säga att det på nästan fyra år finns många klassiska IMF-moments.
Även om merparten av dessa är associerade med fylla, fest och galej så finns det dock sådant som handlar om ovanståendes raka motsats – skolan. För vem kan glömma alla roliga incidenter som inträffat under de otaliga presentationer, oppositioner och diskussioner som ägt rum under lika många seminarier? Till exempel Martin och Eriks ”bully-fasoner” längst bak i klassrummet i samband med marknadskommunikationen eller varför inte när Sollet lackade på Mackan efter dennes ifrågasättande av en källa. Denne Sollets dispyter med Anna har även de varit mycket underhållande då de bland annat innefattat ett ”håll käften” under ett seminarie (när de båda var i samma grupp) samt något som säkert skulle hålla i rätten som ett mordhot. Eller hur skulle ni tolka: ”håll käften nu, annars slår jag ihjäl dig!” I övrigt minns jag Salsas ”fåkus” och framförallt Martin Lidingös reaktion på detta – priceless eller vad ni som var där? Och sist men inte minst våra underbara lärare, som inte drar sig för att blanda in sina ex-flickvänner och svärmorsor i marknadsföringsteorier, som låser dörren när eleverna är 2 minuter sena efter en rast och särskilt dem som inte är främmande att sätta dit sina studenter genom att helt enkelt säga ”nej” – tack, kära lärare för att ni inte bara har varit a pain in the ass utan även har stått för en del guldögonblick.
Det är även väldigt underhållande att flera i klassen har fått en stämpel efter att de gjort något en endaste gång. Exempelvis är jag själv känd som den som aldrig diskar, vilket baserar sig på att jag vid ett tillfälle under första terminen inte diskade hemma hos Olof. Egentligen är det rätt skönt eftersom jag numer aldrig behöver diska – jag menar, vad ska dem göra, säga att jag aldrig diskar eller? Andra stämplar är bland annat att Olof inte kan klappa händerna samt att Salsa jämt bränner några skivor innan han ska någonstans. I höstas kom vi även på något som har med Ålen att göra, men som nu har glömts bort. Vet faktiskt inte vad det kan ha varit men möjligen att han jämt äter dip med sked, dricker konstiga shots med stearin och grillolja, är on the warpath, alltid blir utslängd från krogen eller att han ofta serverar grått kaffe.
Övriga minnen värda att nämna följer här nedan i rubrikform.
Salsa och Sollet diskuterar vad den spanska spanskan egentligen heter
Olof pratar Västeråsmål
Ålen dansar parningsdans på Kåren
Lidingö har en sabel i handen när polisen åker förbi
Julian kollar in Nadals ass
Sollet pillar Per i håret
Olof hör folk ha sex på taket i Barcelona
Sollet jobbar på Kåren
Sollet hoppar över Kårens staket och springer över dess uteplats
Håll utkik efter nummer 1 på listan!
/Gurra
Nummer 2: En helg på Åland
Går det verkligen att utesluta helgen då IMF:s inofficiella ”sång” infördes? Nej, naturligtvis inte då åtminstone jag tror att jag aldrig kommer att glömma denna helg, något jag antar stämmer även för dem av mina klasskompisar som var med. Men låt oss ta det hela från början.
Det var under hösten, andra året som nästintill samtliga killar i klassen, plus Anna(!), bestämde sig för att bege sig till Åland för att fira vår käre klasskompis Ålens tjugonde födelsedag. Det var en resa som föregicks av höga förväntningar. Framförallt ville vi se om ryktet stämde att alla på den där wannabe-finska ön var änna riktiga fyllesvin – vi visste ju att det stämde in på Ålen, men det går ju inte döma alla efter en person. Det tog ungefär en timme på Åländsk mark innan vi upptäckte att våra fördomar stämde till punkt och pricka. Det var då vi anlände till ”Arken”, Ålands enda uteställe där man uppenbarligen fick lov att vara exakt hur full man vill utan att bli utslängd. Där ligger till och med Kåren i lä. Själva tog vi det dock ganska lugnt då vi laddade för morgondagen då Ålen skulle ha sin fest.
Lugn är däremot allt annat än vad man kan säga om den andra dagen. Det blev istället en kväll med en hel del udda och framförallt komiska händelser. Kvällen började redan på eftermiddagen med att en och annan öl intogs, ganska många faktiskt vilket skulle kunna ha lett till att vi inte pallat med kvällen. När kvällen sedan drog igång på riktigt och alla Åländska gäster anlänt visades det sig att det några av dessa måste ha supit aningen hårdare än oss. Redan under middagen hade inte mindre än tre stycken ålänningar i princip däckat. Med andra ord ännu en bekräftelse på ålänningarna och deras alkoholvanor. Det ska väl dock tilläggas att vi svenskar inte var så mycket bättre utan blev som ålänningarna under kvällens gång. Man blir alltså som sin omgivning.
Precis som i fallet med förra inlägget är det svårt att redogöra för alla händelser, men det är ändå ett par stycken som måste nämnas. Till exempel incidenten med toalettsprejen där Martin L. (L står för Lidingö), Mackan och Jules sprejade ner varandra för att sedan förstöra burken. När Ålen fick den trasiga behållaren i handen blev han så arg – on the warpath – att han skrek ”horunge” samtidigt som han kastade den rakt ner i golvet. Det hade bara varit sååå grymt att detta på film. Oh wait, det finns ju på film! Andra roliga och högst säregna händelser var rakningen av Ålens så kallade fittskägg, cockblocken mot Danne där fem killar kom och ”dansade bort” hans tjej och så klart äggkastningen som skedde framåt småtimmarna.
Och hur var det nu egentligen med den där IMF-sången? Jag minns inte exakt hur det började, men jag har för mig att vi under båtfärden började hålla på att köra Vanhedens ”servett-trick” från Jönssonligan dyker upp igen, ni vet när han har en servett på sitt finger och typ sjunger ”dananananana”. På något sätt fick alla den lilla trudelutten på hjärnan och fortsatte därför att nynna på den. Och det är något vi gör än idag. Varför vet jag inte, men jag minns speciellt ett ögonblick på Åland som definitivt kan ha fått oss att fastna för den. På lördagen satt vi och kollade på en tennismatch mellan svenske Pim-Pim Johansson och finnen Jerkoff Nieminen. Efter att Pim-Pim vunnit ett set hoppade alla på Ålen, skrikandes just ”dananana…”. Anledningen till att vi gjorde så? Ingen aning – men kul var det!
Här nedan syns en bild, lika klassisk som tidlös, som symboliserar nivån på Ålandsresan.
"Danananananana..."
/Gurra
Det var under hösten, andra året som nästintill samtliga killar i klassen, plus Anna(!), bestämde sig för att bege sig till Åland för att fira vår käre klasskompis Ålens tjugonde födelsedag. Det var en resa som föregicks av höga förväntningar. Framförallt ville vi se om ryktet stämde att alla på den där wannabe-finska ön var änna riktiga fyllesvin – vi visste ju att det stämde in på Ålen, men det går ju inte döma alla efter en person. Det tog ungefär en timme på Åländsk mark innan vi upptäckte att våra fördomar stämde till punkt och pricka. Det var då vi anlände till ”Arken”, Ålands enda uteställe där man uppenbarligen fick lov att vara exakt hur full man vill utan att bli utslängd. Där ligger till och med Kåren i lä. Själva tog vi det dock ganska lugnt då vi laddade för morgondagen då Ålen skulle ha sin fest.
Lugn är däremot allt annat än vad man kan säga om den andra dagen. Det blev istället en kväll med en hel del udda och framförallt komiska händelser. Kvällen började redan på eftermiddagen med att en och annan öl intogs, ganska många faktiskt vilket skulle kunna ha lett till att vi inte pallat med kvällen. När kvällen sedan drog igång på riktigt och alla Åländska gäster anlänt visades det sig att det några av dessa måste ha supit aningen hårdare än oss. Redan under middagen hade inte mindre än tre stycken ålänningar i princip däckat. Med andra ord ännu en bekräftelse på ålänningarna och deras alkoholvanor. Det ska väl dock tilläggas att vi svenskar inte var så mycket bättre utan blev som ålänningarna under kvällens gång. Man blir alltså som sin omgivning.
Precis som i fallet med förra inlägget är det svårt att redogöra för alla händelser, men det är ändå ett par stycken som måste nämnas. Till exempel incidenten med toalettsprejen där Martin L. (L står för Lidingö), Mackan och Jules sprejade ner varandra för att sedan förstöra burken. När Ålen fick den trasiga behållaren i handen blev han så arg – on the warpath – att han skrek ”horunge” samtidigt som han kastade den rakt ner i golvet. Det hade bara varit sååå grymt att detta på film. Oh wait, det finns ju på film! Andra roliga och högst säregna händelser var rakningen av Ålens så kallade fittskägg, cockblocken mot Danne där fem killar kom och ”dansade bort” hans tjej och så klart äggkastningen som skedde framåt småtimmarna.
Och hur var det nu egentligen med den där IMF-sången? Jag minns inte exakt hur det började, men jag har för mig att vi under båtfärden började hålla på att köra Vanhedens ”servett-trick” från Jönssonligan dyker upp igen, ni vet när han har en servett på sitt finger och typ sjunger ”dananananana”. På något sätt fick alla den lilla trudelutten på hjärnan och fortsatte därför att nynna på den. Och det är något vi gör än idag. Varför vet jag inte, men jag minns speciellt ett ögonblick på Åland som definitivt kan ha fått oss att fastna för den. På lördagen satt vi och kollade på en tennismatch mellan svenske Pim-Pim Johansson och finnen Jerkoff Nieminen. Efter att Pim-Pim vunnit ett set hoppade alla på Ålen, skrikandes just ”dananana…”. Anledningen till att vi gjorde så? Ingen aning – men kul var det!
Här nedan syns en bild, lika klassisk som tidlös, som symboliserar nivån på Ålandsresan.
"Danananananana..."
/Gurra
