Nummer 2: En helg på Åland
Går det verkligen att utesluta helgen då IMF:s inofficiella ”sång” infördes? Nej, naturligtvis inte då åtminstone jag tror att jag aldrig kommer att glömma denna helg, något jag antar stämmer även för dem av mina klasskompisar som var med. Men låt oss ta det hela från början.
Det var under hösten, andra året som nästintill samtliga killar i klassen, plus Anna(!), bestämde sig för att bege sig till Åland för att fira vår käre klasskompis Ålens tjugonde födelsedag. Det var en resa som föregicks av höga förväntningar. Framförallt ville vi se om ryktet stämde att alla på den där wannabe-finska ön var änna riktiga fyllesvin – vi visste ju att det stämde in på Ålen, men det går ju inte döma alla efter en person. Det tog ungefär en timme på Åländsk mark innan vi upptäckte att våra fördomar stämde till punkt och pricka. Det var då vi anlände till ”Arken”, Ålands enda uteställe där man uppenbarligen fick lov att vara exakt hur full man vill utan att bli utslängd. Där ligger till och med Kåren i lä. Själva tog vi det dock ganska lugnt då vi laddade för morgondagen då Ålen skulle ha sin fest.
Lugn är däremot allt annat än vad man kan säga om den andra dagen. Det blev istället en kväll med en hel del udda och framförallt komiska händelser. Kvällen började redan på eftermiddagen med att en och annan öl intogs, ganska många faktiskt vilket skulle kunna ha lett till att vi inte pallat med kvällen. När kvällen sedan drog igång på riktigt och alla Åländska gäster anlänt visades det sig att det några av dessa måste ha supit aningen hårdare än oss. Redan under middagen hade inte mindre än tre stycken ålänningar i princip däckat. Med andra ord ännu en bekräftelse på ålänningarna och deras alkoholvanor. Det ska väl dock tilläggas att vi svenskar inte var så mycket bättre utan blev som ålänningarna under kvällens gång. Man blir alltså som sin omgivning.
Precis som i fallet med förra inlägget är det svårt att redogöra för alla händelser, men det är ändå ett par stycken som måste nämnas. Till exempel incidenten med toalettsprejen där Martin L. (L står för Lidingö), Mackan och Jules sprejade ner varandra för att sedan förstöra burken. När Ålen fick den trasiga behållaren i handen blev han så arg – on the warpath – att han skrek ”horunge” samtidigt som han kastade den rakt ner i golvet. Det hade bara varit sååå grymt att detta på film. Oh wait, det finns ju på film! Andra roliga och högst säregna händelser var rakningen av Ålens så kallade fittskägg, cockblocken mot Danne där fem killar kom och ”dansade bort” hans tjej och så klart äggkastningen som skedde framåt småtimmarna.
Och hur var det nu egentligen med den där IMF-sången? Jag minns inte exakt hur det började, men jag har för mig att vi under båtfärden började hålla på att köra Vanhedens ”servett-trick” från Jönssonligan dyker upp igen, ni vet när han har en servett på sitt finger och typ sjunger ”dananananana”. På något sätt fick alla den lilla trudelutten på hjärnan och fortsatte därför att nynna på den. Och det är något vi gör än idag. Varför vet jag inte, men jag minns speciellt ett ögonblick på Åland som definitivt kan ha fått oss att fastna för den. På lördagen satt vi och kollade på en tennismatch mellan svenske Pim-Pim Johansson och finnen Jerkoff Nieminen. Efter att Pim-Pim vunnit ett set hoppade alla på Ålen, skrikandes just ”dananana…”. Anledningen till att vi gjorde så? Ingen aning – men kul var det!
Här nedan syns en bild, lika klassisk som tidlös, som symboliserar nivån på Ålandsresan.
"Danananananana..."
/Gurra
Det var under hösten, andra året som nästintill samtliga killar i klassen, plus Anna(!), bestämde sig för att bege sig till Åland för att fira vår käre klasskompis Ålens tjugonde födelsedag. Det var en resa som föregicks av höga förväntningar. Framförallt ville vi se om ryktet stämde att alla på den där wannabe-finska ön var änna riktiga fyllesvin – vi visste ju att det stämde in på Ålen, men det går ju inte döma alla efter en person. Det tog ungefär en timme på Åländsk mark innan vi upptäckte att våra fördomar stämde till punkt och pricka. Det var då vi anlände till ”Arken”, Ålands enda uteställe där man uppenbarligen fick lov att vara exakt hur full man vill utan att bli utslängd. Där ligger till och med Kåren i lä. Själva tog vi det dock ganska lugnt då vi laddade för morgondagen då Ålen skulle ha sin fest.
Lugn är däremot allt annat än vad man kan säga om den andra dagen. Det blev istället en kväll med en hel del udda och framförallt komiska händelser. Kvällen började redan på eftermiddagen med att en och annan öl intogs, ganska många faktiskt vilket skulle kunna ha lett till att vi inte pallat med kvällen. När kvällen sedan drog igång på riktigt och alla Åländska gäster anlänt visades det sig att det några av dessa måste ha supit aningen hårdare än oss. Redan under middagen hade inte mindre än tre stycken ålänningar i princip däckat. Med andra ord ännu en bekräftelse på ålänningarna och deras alkoholvanor. Det ska väl dock tilläggas att vi svenskar inte var så mycket bättre utan blev som ålänningarna under kvällens gång. Man blir alltså som sin omgivning.
Precis som i fallet med förra inlägget är det svårt att redogöra för alla händelser, men det är ändå ett par stycken som måste nämnas. Till exempel incidenten med toalettsprejen där Martin L. (L står för Lidingö), Mackan och Jules sprejade ner varandra för att sedan förstöra burken. När Ålen fick den trasiga behållaren i handen blev han så arg – on the warpath – att han skrek ”horunge” samtidigt som han kastade den rakt ner i golvet. Det hade bara varit sååå grymt att detta på film. Oh wait, det finns ju på film! Andra roliga och högst säregna händelser var rakningen av Ålens så kallade fittskägg, cockblocken mot Danne där fem killar kom och ”dansade bort” hans tjej och så klart äggkastningen som skedde framåt småtimmarna.
Och hur var det nu egentligen med den där IMF-sången? Jag minns inte exakt hur det började, men jag har för mig att vi under båtfärden började hålla på att köra Vanhedens ”servett-trick” från Jönssonligan dyker upp igen, ni vet när han har en servett på sitt finger och typ sjunger ”dananananana”. På något sätt fick alla den lilla trudelutten på hjärnan och fortsatte därför att nynna på den. Och det är något vi gör än idag. Varför vet jag inte, men jag minns speciellt ett ögonblick på Åland som definitivt kan ha fått oss att fastna för den. På lördagen satt vi och kollade på en tennismatch mellan svenske Pim-Pim Johansson och finnen Jerkoff Nieminen. Efter att Pim-Pim vunnit ett set hoppade alla på Ålen, skrikandes just ”dananana…”. Anledningen till att vi gjorde så? Ingen aning – men kul var det!
Här nedan syns en bild, lika klassisk som tidlös, som symboliserar nivån på Ålandsresan.
"Danananananana..."
/Gurra
Kommentarer
Trackback
