The Gooch

Om ungefär två veckor är min studietid här i Västerås till ända. Ju mer jag tänker på det desto konstigare känns det. Om man får dra klyschornas klyscha så känns det faktiskt som att det var igår jag började plugga. Faktum är att jag fortfarande minns saker från just den dagen, saker som på något sätt etsat sig fast i minnet.

Jag bestämde mig inte för att börja plugga förens ungefär en vecka innan skolstarten. Just då trivdes jag med mitt jobb som lastbilschaufför (ett antal utropstecken inom parentes) och jag hade planer på att tjäna ihop lite pengar och möjligen köra en till snowboard-säsong. Beslutet var med andra ord inte helt hundraprocentigt – och det blev allt än det den där första dagen. Jag har ett starkt minne av att jag sitter i Västeråshallen i väntan på en introduktion för alla nya studenter på MDH och kollar runt mig och ser de människor, alltså nya studenter, som kommer in och sätter sig på läktaren. ”Fy fan vilka supernördar”, minns jag att jag tänkte. För det var som att den ena efter den andre, vare sig det var en tjej eller kille såg ut som en bussolycka i ansiktet och var allmänt ocoola. Det ska då tilläggas att jag, en person som är fullt medveten om sina egna brister vad gäller utseende och coolhet och därför inte brukar döma andra, ändå kunde göra det med dessa människor. Och inte blev det bättre när själva introduktionen drog igång. Det hölls tal om morötter och annat trams, som kändes som att de var riktade till barn som börjar dagis och inte högskolan. Lägg där till en riktigt kass trubadur som den härskna grädden på det ruttna moset.

När jag sedan träffade folket i min klass blev det dock en aning bättre. Jag har ett minne av att Olof nämnde någonting om att Västerås fotbollslag var ganska mediokert och att vi på så sätt började snacka fotboll med varandra, något jag ansåg var trevligt (was it as good for you as it was for me, Olof?). Senare under dagen blev det dock lite sämre igen. Jag vet att jag vid ett tillfälle stod och pratade med Ålen och Mackan och tyckte att dem var typ två år gamla – vilket de också var – och funderade på hur det skulle bli att hänga med ett gäng kids i fyra års tid.

Men efter att ha gett hela grejen med skolan lite tid kom jag in i det hela och ångrar inte för en sekund att jag valde den här utbildningen. Hm… det där var inte riktigt sant. Visst har jag ibland basunerat ut har jävla rutten min utbildning och framförallt skolan är, men totalt sätt är jag nöjd. Och gällande klasskompisarna så är vissa av dem idag, nästan fyra år senare, personer som jag betraktar som några av mina allra bästa vänner (fast inte du, Ålen). Vill inte bli allt för sentimental eller så, men det känns faktiskt sorgligt att jag troligen inte kommer kunna umgås med alla på samma sätt som jag gjort innan.

Fast även om tiden snart rinner ut så har vi alltid kvar minnena från studietiden – och det finns några stycken! Så pass många att jag har svårt att så här på rak arm lyfta fram något speciellt. Så därför kommer jag under dessa sista veckor i skolan att lista mina topp fem minnen och upplevelser från denna studietid. Vet som sagt inte än vilka det kommer bli, men det kan röra sig om enskilda eller återkommande händelser, det vill säga särskilda ”teman”. I enlighet med den förväntningshysteri som Salsas egen husgud, Michael Dahlén, menar att vi människor befinner oss i kommer jag att presentera ett minne åt gången där jag börjar med nummer fem och räknar neråt.

Eftersom jag som sagt inte bestämt vilka minnen som ska finnas med på listan tar jag gärna emot förslag från er läsare. Det gäller att aktivera målgruppen och göra dem delaktiga i processen och allt sånt shit.

/Gurra