The Gooch

Jag har länge varit mycket fascinerad av alla de så kallade reality-program som för en tid nu har dominerat tv-tablåerna. Först kom dokusåpan med Robinson och Big brother i spetsen, och följdes sedan av ”gör-om-mig-program”, där allt från bostäder, människor och restauranger gjordes om. För inte så länge sedan började tv-team följa folk inom olika yrkesgrupper så som brandmän, sjukhuspersonal och advokater (någon mer än jag som aldrig har sett alternativt redan glömt fyrans Advokaterna?). Den gemensamma nämnaren för alla dessa program är att fokus ligger på vanliga individer. Och i och med denna utveckling har vi nu nått fram till att skildra de vanliga personerna i deras vardag, något som tagit sig uttryck i bland annat Svenska Hollywoodfruar och Familjen annorlunda. Egentligen ter det sig kanske en smula konstigt att betrakta hollywoodfruarna och i synnerhet de annorlunda familjerna som vanliga, men handen på hjärtat; är de verkligen så speciella?

Okej, Anna Anka må vara speciell med tanke på hennes ytterst ovanliga åsikter om kvinnans roll i samhället, men i övrigt beter sig människorna i dessa människor lika vanligt som alla oss andra. Kontentan blir att det är svintråkigt att titta på! Hur kul är det att sitta och kolla på när de där annorlunda familjerna – där grejen är att det är många barn i hushållet, ibland så många som fem – sitter vid ett bord och berättar om deras rutiner för att hämta barnen från dagis?! Som sagt, jag förstår inte poängen med att förbruka min egen dyrbara tid (nåja) med att beskåda samma gråa vardag som jag själv är en del av.

Jag såg en intervju en gång med Yngwie Malmsteen, Sveriges ständige och smällfete gitarrhjälte, där han kommentera det i hans ögon högst märkliga fenomenet grunge-musik. Det övergick hans förstånd hur folk kunde vilja se ett band som Nirvana när de både spelade väldigt enkel och profillös musik samt bar helt vanliga kläder. Han menade att om han hade varit ett fan av rockmusik så hade han velat se en kille på scen iförd coola kläder och som kunde göra grejer med gitarren som inte vem som helst kan göra. Jag är beredd att hålla med Yngwie och vill att dem jag kollar på, både när det gäller musiker eller folk på tv, ska göra något utöver det vanliga. Och därför ser jag hellre Jack Bauer skjuta ihjäl orimligt många terrorister på en dag än är frivillig åskådare till ännu en redogörelse av hur livet som frusökande bonde är.

Nu är det dock som så att det finns dem som, likt mig, inte heller får någon kick av tråkiga vardagsprogram. Men som tur är har reality-programs-makarna kommit på hur de kan få folk att inte stänga av tv:n genom att göra programmen mer händelserika och spännande. Oftast handlar det om att programmet klipps ihop på ett fyndigt sätt för att få vissa situationer att verka mer spektakulära än vad de egentligen är. Ibland blir de filmade deltagarna till och med instruerade hur de ska agera och vad de ska säga – återigen för att göra det hela mer dramatiskt. Än en gång förstår jag inte vitsen med detta. Det förlorar liksom hela poängen om man märker att det som ska vara verkligt inte längre är det. Inom populärkulturella teorier kallas detta fenomen hyperrealitet, vilket kort sagt innebär att gränserna suddas ut mellan vad som är verklighet och inte. Och med tanke på att ”skådisarna” i reality-serierna i regel är dåliga samt att den konstruerade verkligheten ändå inte är speciellt spännande, så faller de flesta programmen i denna kategori pladask.

Till sist, jag är medveten om att denna blogg tidigare har varit skådeplats för högst vardagliga och synnerligen icke-spektakulära händelser, och att man i och med detta skulle kunna klassa mig som något av en hycklare. Men då mitt liv ibland innehåller små guldkorn som till exempel den två timmar långa diskussion mellan Olof och Sollet som jag bevittnade i lördags, så är mitt liv hundra gånger mer annorlunda och roligare än Familjen annorlundas dito.

/Gurra