The Gooch

Jag kan inte riktigt släppa det här med hur vi ska rädda världen undan miljöförstöring. Efter att i princip ha sågat alla dem som faktiskt försöker göra en förbättring känner jag en viss skyldighet att även bidra med någon slags av lösning på problemet. För även om jag fortfarande inte är helt övertygad om att jorden är på randen till att gå under till följd av människans överförbrukande av naturtillgångar, så kan jag i alla fall hålla med om att det inte känns direkt lovande att många av världens storstäder inte syns på grund av tjocka smogmoln. Oavsett om detta har en inverkan på temperaturen eller inte och vad det i så fall innebär, torde det inte vara direkt hälsosamt att inandas denna storstadsluft. Sedan är det väl heller inte så schnyggt om det måste byggas kärnkraftverk lite överallt för att täcka den ständigt ökande efterfrågan på elektricitet.

Så vad kan vi då göra åt detta? Har ni sett den reklamfilmserie där olika svenska kändisar sitter i en skog och berättar om sina ”egna” miljötips? Martin Timell ska släcka sina lampor medan Peter Magnusson går ett steg längre och hävdar att alla borde sluta använda torktumlaren. Jag gillar tanken på att vi borde sluta med sådant som är onödigt, men tycker att dessa ovannämnda tips är skrattretande då det finns bra mycket onödigare saker man kan göra än att torka kläder samt att lysa upp sin bostad. Vad som är onödigt är dock en definitionsfråga och skiljer sig således från person till person, något som torde göra det svårt för mänskligheten att enas om vad som faktiskt är onödigt. Jag tror dock att det finns vissa saker i samhället som vi alla kan komma överens om att vi skulle klara oss utan, vilket på så sätt spara både energi och smog om vi bara tog bort dem.

Och på tal om just Timell och Magnusson är den så kallade populärkulturen någon vi borde se över. Trodde aldrig att jag skulle säga det här, men ett första steg vore att minska programutbudet i TV. Jag ser ingen poäng i att, för femtielfte gången i ordningen, visa repriser av Knightrider på vardagsmornarna. Men eftersom den går på TV så sitter ett antal livlösa människor där och kollar på den serien och jag är helt säker på att ingen i hela Sverige får ut något av detta – jag vet, eftersom jag är en av dem. Jag kan således garantera att ingen skulle sörja om det blev ett hål i tablån just där, och den enda följden av detta vore då att jag med flera andra skulle låta bli att slå på TV:n och därmed inte förbruka lika mycket el. Följer vi samma princip gällande en del andra tv-program, som exempelvis Paris Hiltons new BFF, Familjen annorlunda, Hjälp, jag är med i en japansk tv-show! och särskilt Svenska hollywoodfruar, kan vi spara ännu mer energi utan att vi behöver göra någon större uppoffring. För trots att hypen är total tror jag att vi alla kan överleva i ett samhälle utan Anna Anka. Lägg där till att de kameramän som normalt filmar henne inte behöver slösa någon el på att ladda upp sina kameror heller. Det gäller för övrigt för alla de nämnda programmen också.

Fyller detta någon funktion i samhället?

Något annat som skulle kunna göras är att återinföra censuren (även om jag egentligen är emot den). Fast istället för att ta bort endast vissa delar av en film borde hela filmen stämplas som ”onödig” och därmed inte få visas, något som även kan appliceras på musik. Så om man försöker söka efter Takidas senaste skiva på Spotify kunde det komma upp ett meddelande på skärmen som lyder något i stil med ”Den musik du har valt har klassats som onödig och har därför blivit förbjuden att spelas. Skaffa dig ett liv istället!” That’s the kind of world I wanna live in!

Jag är dock medveten om att det i en sådan värld även skulle anses vara högst onödigt att åka bil till Stockholms stadion för att se en Djurgårdsmatch. Men det kanske är en självklarhet att ingen åker dit ändå.

/Gurra  

Den till synes oändliga debatten om förstörelsen av miljön och vår kära värld har nu etablerat sig i en ny fas. För ungefär tre-fyra sedan började massmedia med allas vår Aftonbladet i spetsen upplysa oss vanliga människor om att jorden var på väg mot undergång, och det i en rasande fart. Det var nya och färska domedagsscenarion var dag samt att i princip alla produkter vi nyttjade och alla handlingar vi utförde ansågs vara en bidragande orsak till denna fasansfulla utveckling. Efter ett tag, för kanske ett-två år sedan, började de stora kvällstidningarna gradvis att röra sig ifrån beskrivningar av apokalypsen till att mer fokusera på hur vi människor skulle göra för att undvika den. Och någonstans här gick det, enligt min mening, en aning snett.

Taktiken som vi har fått inmatade i våra huvuden går ut på att varje individ ska dra sitt lilla strå till stacken genom att göra en rad olika små förändringar för att på så sätt stoppa miljöförstöringen. Många bäckar små helt enkelt, vilket så klart är en god tanke. Tyvärr har detta stigit vissa människor åt huvudet. Det finns dem i samhället som tror att de räddar världen bara för att de kör en så kallad ”miljövänlig” bil. Känns som att någon borde tala om för dem att en bil som spottar ut en hundradel mindre avgaser än en vanlig bil likt förbannat spottar ut avgaser, och därmed kanske inte på stört räddar oss från utplåning.

Något annat som dessa självutnämnda superhjältar inte heller verkar tänka på är hur det går till bakom kulisserna när alla dessa miljöprodukter tillverkas. Även om en miljöbil i sig inte förstör miljön så mycket är det ganska naivt att tro att det sätt som den tillverkas på är lika miljövänligt. Till exempel har jag hört (vet dock inte om det stämmer) att alla delar till en Toyota Prius, miljöbilens gudfader, är så speciella att de måste skickas från alla världens hörn till en fabrik där de sedan sätts ihop. Så länge dessa delar inte transporteras av just en Prius så har jag svårt att se på vilket sätt detta är bra för miljön. Själv arbetade jag i somras på ett företag som säljer ekologisk mat, och som till och med kör ut sina produkter med i huvudsak renodlade(!) biogasbilar. Detta hade varit suveränt om nu inte många av produkterna hade en text på förpackningen som lyder; ”tillverkad i Polen” eller ”tillverkad i Kina”. Av någon anledning har jag svårt att tro att de fraktades hit i en kinesisk biogasbåt.

Men hur är det nu med uttrycket ”the end justify the means”. Borde det inte vara okej att förstöra jorden lite grann om ändamålet är att till slut inte förstöra den alls? Här har vi dock ett annat problem som den naiva svenska befolkningen inte heller verkar vara medvetna om. De ekologiska och miljövänliga produkter som finns på marknaden är alla tillverkade av företag, som förvisso ibland försöker övertyga oss om att dem i första hand är samhällsidkare, men som i själva verket alltid först och främst bryr sig om sin egen vinning. I och med att miljön är på tapeten tänker många företag: ”nu ska vi sälja miljögrejer – det går hem i stugorna!” och lägger enorma resurser på forskning och tillverkning i strävan efter nya produkter. Hm, jag undrar vad som händer när alla världens företag ska hitta nya, innovativa miljölösningar på samma gång och alla världens fabriker och maskiner går för fullt, alla elmätare står i topp och alla ingenjörer åker fram och tillbaka till jobbet i sina bilar? Där kan vi snacka många bäckar små!

Och då har jag inte ens nämnt att uppskattningsvis 80 % av alla nya produkter floppar, plus att mörkertalet torde vara högt, särskilt för så kallade miljöprodukter, i och med att många av dem inte lämnar tillverkningsstadiet. Med andra ord hjälper säkerligen många miljöprodukter endast till att förstöra miljön ännu mer. Definiera ironi liksom.

/Gurra

I somras hade jag ett kort återfall tillbaka till gamla ovanor då jag under cirka fem veckor arbetade som lastbilschaufför i Stockholm. Jag jobbade tillsammans med en kille som de flesta nog skulle beskriva som en hyfsat vanlig kille; runt 40 år, sambo, två barn, en typiskt hårt arbetande ”blue collar” och på det stora hela en ganska trevlig prick – om det inte hade varit för en liten detalj. Han hade för vana att kommentera saker som han hörde på radio, hur folk körde i trafiken samt allmän inkompetens med att säga att detta berodde på de så kallade svartskallarna, invandrarna eller i enstaka fall, turkarna eller negrerna. Kort sagt; allt negativt i samhället härstammade alltså från dessa personer. Till exempel; om det på radionyheterna rapporterades om något brott som begåtts var han inte sen att, på ett nästan ticks-relaterat vis, häva hur ur sig; ”det är garanterat nåra jävla svartingar som gjort så där”.

Det som jag reagerade mest över med dessa uttalanden var inte de tvivelaktiga budskapen, utan snarare det faktum att en till synes helt vanlig person uppenbarligen inte kände några skrupler för att dela med sig av en sådan åsikt till någon han bara känt i ett par timmar. Förvisso heter jag Gustav, har gråblåa ögon och, tror jag åtminstone, ser relativt svensk ut och borde väl därför inte ta illa upp. Men kunde han verkligen vara helt säker på att jag, in this day and age, inte har en någon kompis, arbetskamrat eller rent av en flickvän som jävlar-i-mig hade blivit en aning bestört över att ha hört någon använda ovanstående uttryck i ett sådant negativt sammanhang? Med andra ord, kunde han vara säker på att jag inte har eller haft någon slags koppling till en svensk av utländsk härkomst? Det tror inte jag.

Men hur kommer det då sig att han inte verkade bry sig om han gång på gång riskerade att förolämpa någon av mina vänner, och i sin tur indirekt förolämpa mig som umgås med sådant patrask? Jag har funderat länge på det, men kan faktiskt inte komma på något bra svar – förutom att han helt enkelt ansåg det en självklarhet att ha den jargongen. Det var nästan som om att samhället hade gett sitt godkännande till att agera på detta sätt.

Nu kanske det är många som avfärdar detta som en engångshändelse orsakat av en ensam individ som inte har alla pallar på lastbilsflaket (den nya ”inte alla hästar i stallet”?), men faktum är att det inte är första gången jag har stött på detta självklara nedervärderande av invandrare. En gång förra sommaren, även det i lastbilskretsar, befann jag mig i fikarummet tillsammans med två arbetskamrater. Jag berättade för dem att jag under min jobbdag tappat ut pengar ur min ficka, men att en ytterst ärlig och snäll butiksägare noterade detta och gav tillbaka pengarna till mig. ”Oh fan, då kan han knappast ha varit utlänning den snubben”, sa en av arbetskamraterna, och blev sedan väldigt förvånad när jag talade om för honom att den snälle butiksägaren faktiskt var utlänning. Det han i sin tur svarade på det gjorde även mig minst sagt förvånad: ”jaha, det måste ju ha varit den enda ärliga utlänningen i det här landet (Norge). Resten av packet är ett gäng oärliga jävlar som borde straffknullas i röven!”

Jag har även fler exempel på uttalanden yttrade av betydligt mer bildade personer än den genomsnittlige lastbilschaffisen (var det där också rasistisk?). Även vänner och bekanta har väl någon gång sagt liknande saker, och om ni som läser det här tänker efter har ni säkert också varit med om sådana situationer. Min reaktion är alltid densamma oavsett vem det än gäller – jag gör ingenting, och blir varje gång lika förbannad på mig själv eftersom jag egentligen vill säga åt personen att det inte är okej. Anledningen till att jag håller tyst är dock inte i första hand på grund av att jag är konflikträdd, utan snarare att folk häver ur sig dessa rasistiska saker på ett så direkt och självklart sätt att jag är rädd att bli betraktad som onormal om jag säger emot. Fast i och för sig så slår jag ju tillbaka här och nu, men jag vet inte, det kanske gör mig till en sådan där feg fjortis som vågar säga vad han tycker endast i skydd av internets anonymitet.

Till sist, är det inte ganska intressant det här med att dem som gör sig skyldiga till den självklara rasismen buntar ihop människor av olika utländsk härkomst till den enskilda och gemensamma gruppen ”invandrare”. Sedan talar de illa om invandrarna och syftar till att deras dåliga beteende, vilket det än må vara, beror på att de är just invandrare och inte svenskar. På så sätt passar vi samtidigt på att höja upp oss själva till att vara bättre än precis alla andra, något som egentligen är ett ytterst ovanligt svenskt beteende. Men med tanke på hur vi agerar i och med vår rasistiska självklarhet borde vi kanske inte påstå att vi är så jävla bra – för det är vi inte.

/Gurra