Bloggtorka
Har verkligen ingenting att skriva om just nu. Därför får det bli en blandad kompott av lite smågrejer som hänt senaste tiden.
I torsdags satte vi äntligen igång med själva undersökningen till vår c-uppsats, vilket innebär att vi skickade ut vår enkät om mobiltelefoner, poker och annat sköj. Det blev en webbenkät av bekvämligthetsskäl eller som Olof uttryckte det: "jag vägrar gå runt i biblioteket och fråga folk om dom vill svara på en enkät!". Målet var hur som helst att få ihop 300-400 stycken, varför det ett tag ansågs nödvändigt att skicka ut den till minst 50000 personer! Efter lite eftertanke bantades dock detta till alla programstudenter på Mdh, alltså ungefär 6000. När vi efter mycket om och men lyckades skicka iväg ett mass-mail var det med spänning och förväntan, men definitivt mest oro för att inte få in tillräckligt med svar, som vi satt och väntade på att resultaten skulle börja rulla in. Det visade sig emellertid att vi inte hade något att oro oss för då vi efter endast en halvtimme hade fått in runt 50 svar. Totalt är vi nu uppe i 570, varav över 400 från första dagen, vilket får anses vara högst överraskande. Undrar om den höga svarsfrekvensen beror på att folk inte är så lata som man skulle kunna tro eller att de inte har något liv? Hur som helst, vår uppsats börjar ta form (förutsatt att vi då faktiskt skriver ner resultat och så vidare).
Skulle ovanstånde text möjligtvis kunna platsa i uppsatsens metod-kapitel?
Äntligen! Johan Palm är ute ur Idol! Hade gärna skrivit ett par rader om detta, men överlåter det till, hör och häpna, en skribent på Aftonbladet, då denne egentligen säger allt som behöver sägas. Äntligen en sån där "tyckare" (krönikör) som faktiskt förtjänar sitt yrke!
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/idol2008/article3882714.ab (obegripligt var ordet)
Sist men inte minst:
Jag: Tycker inte jag köper någonting men ändå så gör jag av med mer pengar varje månad än vad jag får i studielån.
Carro: Men jag klarar ju mig på studielånet. Det måste ju betyda att jag är snålare än dig.
I rest my case.
/Gurra
I torsdags satte vi äntligen igång med själva undersökningen till vår c-uppsats, vilket innebär att vi skickade ut vår enkät om mobiltelefoner, poker och annat sköj. Det blev en webbenkät av bekvämligthetsskäl eller som Olof uttryckte det: "jag vägrar gå runt i biblioteket och fråga folk om dom vill svara på en enkät!". Målet var hur som helst att få ihop 300-400 stycken, varför det ett tag ansågs nödvändigt att skicka ut den till minst 50000 personer! Efter lite eftertanke bantades dock detta till alla programstudenter på Mdh, alltså ungefär 6000. När vi efter mycket om och men lyckades skicka iväg ett mass-mail var det med spänning och förväntan, men definitivt mest oro för att inte få in tillräckligt med svar, som vi satt och väntade på att resultaten skulle börja rulla in. Det visade sig emellertid att vi inte hade något att oro oss för då vi efter endast en halvtimme hade fått in runt 50 svar. Totalt är vi nu uppe i 570, varav över 400 från första dagen, vilket får anses vara högst överraskande. Undrar om den höga svarsfrekvensen beror på att folk inte är så lata som man skulle kunna tro eller att de inte har något liv? Hur som helst, vår uppsats börjar ta form (förutsatt att vi då faktiskt skriver ner resultat och så vidare).
Skulle ovanstånde text möjligtvis kunna platsa i uppsatsens metod-kapitel?
Äntligen! Johan Palm är ute ur Idol! Hade gärna skrivit ett par rader om detta, men överlåter det till, hör och häpna, en skribent på Aftonbladet, då denne egentligen säger allt som behöver sägas. Äntligen en sån där "tyckare" (krönikör) som faktiskt förtjänar sitt yrke!
http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/idol2008/article3882714.ab (obegripligt var ordet)
Sist men inte minst:
Jag: Tycker inte jag köper någonting men ändå så gör jag av med mer pengar varje månad än vad jag får i studielån.
Carro: Men jag klarar ju mig på studielånet. Det måste ju betyda att jag är snålare än dig.
I rest my case.
/Gurra
Dagens mattips
Inte nog med att jag, Olof och Ålen är seriedebatörer av rang, vi råkar även vara något av ett gäng mästerkockar. Eftersom vi inte är så bra på att planera hur och vad vi ska äta till lunch under våra uppsatsskrivardagar handlar vår matlagning till stor del om improvisation. Med detta som ledord har vi bland annat slängt ihop en röra bestående av stekta champinjoner, äggnudlar(!) och pesto med oväntat lyckat resultat. Igår nådde dock vår improvisationsmatlagning nya höjder, varför jag tänkte dela med mig av ett grymt recept till er.
Pasta alá cabrones (för tre personer)
400-500 gram falukorv
En burk kantareller
Tillräckligt med pasta
En halv burk pesto
Gör så här:
Skiva falukorven i mindre bitar/tärningar/strimlor eller vad som nu önskas. Stek sedan dessa i en stekpanna, som förhoppningsvis är renare än Ålens. Släng gärna i kantarellerna samtidigt som korven så att de blir über-krispiga (läs: brända) och mumsiga. Koka upp vatten till pastan i en kastrull – helst i en där det inte börjar flyta omkring gamla matrester när vattnet värms upp. Ta sedan rikligt med pasta, kanske något av Ålens 500 paket med fullkornsfusili funkar, och koka upp detta i 7-8 minuter. Blanda efter detta pastan, korven/kantarellerna i en kastrull/skål eller vad som nu önskas och tillsätt samtidigt pesto efter behag. Ett tips kan vara ungefär halva innehållet i en burk. Häll upp härligheten på en tallrik och avnjut tillsammans med ett glas julmust för bästa möjliga smakupplevelse!
Smaka på det, Minja (bokstavligt talat alltså).
By the way, världens bästa band heter Slayer. Och alla som tycker annorlunda kan suga rööööööv.
/Gurra
Pasta alá cabrones (för tre personer)
400-500 gram falukorv
En burk kantareller
Tillräckligt med pasta
En halv burk pesto
Gör så här:
Skiva falukorven i mindre bitar/tärningar/strimlor eller vad som nu önskas. Stek sedan dessa i en stekpanna, som förhoppningsvis är renare än Ålens. Släng gärna i kantarellerna samtidigt som korven så att de blir über-krispiga (läs: brända) och mumsiga. Koka upp vatten till pastan i en kastrull – helst i en där det inte börjar flyta omkring gamla matrester när vattnet värms upp. Ta sedan rikligt med pasta, kanske något av Ålens 500 paket med fullkornsfusili funkar, och koka upp detta i 7-8 minuter. Blanda efter detta pastan, korven/kantarellerna i en kastrull/skål eller vad som nu önskas och tillsätt samtidigt pesto efter behag. Ett tips kan vara ungefär halva innehållet i en burk. Häll upp härligheten på en tallrik och avnjut tillsammans med ett glas julmust för bästa möjliga smakupplevelse!
Smaka på det, Minja (bokstavligt talat alltså).
By the way, världens bästa band heter Slayer. Och alla som tycker annorlunda kan suga rööööööv.
/Gurra
Ett experiment
Som tidigare nämnt här i bloggen gillar jag och min uppsatsgrupp att diskutera TV-serier. Ibland, dock inte ofta, händer det att vi får slut på saker att prata om inom detta ämne. Då brukar vi istället prata om våra gemensamma kompisar – och inte då nödvändigtvis snacka skit om dem. Det handlar ofta om saker de tidigare har sagt eller gjort men även hur de skulle kunna agera i vissa situationer. Eftersom alla dessa gemensamma kompisar går samma utbildning som oss brukar vi minnas de många olika gruppkonstelationer i de många grupparbeten som förekommit. Vi brukar komma fram till att vissa personer har fungerat bra tillsammans medan andra har fungerat eeeh... minst sagt mindre bra.
Igår kom vi på en rolig idé. Tänk om man skulle ta fyra personer som absolut inte borde jobba tillsammans och låta dem jobba i samma grupp som ett sorts socialt/psykologiskt experiment? Tänk om Anna (Borlänge), Martin (Sollet), Salsa och Maria (Mingo) skulle göra ett grupparbete med varandra? För er läsare som inte pluggar marknadsföring på Määäälardalens högskola kanske det här inte säger så mycket. Därför följer här en redogörelse om nämnda personers respektive egenskaper.
Anna: En ytterst envis person. Hittar snabbt en väg att gå och följer sedan den till fullo.
Martin: En ytterst envis person. Vill gärna se över alla tänkbara vägar innan han väljer hur han ska gå.
Salsa: En ytterst envis person. Har många tankar och ideér, dock sådana som nästintill alltid skiljer sig från Martins.
Maria: En ytterst envis person. Har själv beskrivit sin relation till Martin som en slags syskonrelation eftersom de båda ofta bråkar och kan förolämpa varandra på ett sådant sätt som bara syskon kan.
Personligen tror jag att det här skulle bli ett mycket intressant experiment med många urflippade diskussioner och dylikt. Och om Kanal 5 nu nappar på en till synes vansinnig idé som att låta the pride of Västerås, Linda Rosing, leta efter kärleken och sedan göra det till ett tv-program (jo ni läste rätt. Att Linda Rosing ska hitta kärleken är en vansinnig idé), så kanske de även skulle vilja göra ett tv-program av ovanstående experimentet? Kalla det ”Skolan” eller något annat fyndigt.
Avslutningsvis, för att ge ett exempel på hur allt detta hade kunnat bli kommer här en närmast klassisk diskussion mellan Salsa och Martin.
Martin: Men Salsa, du har jämt fel.
Salsa: Nej, det har jag inte.
Martin: Du ser, där hade du fel igen!
/Gurra
Igår kom vi på en rolig idé. Tänk om man skulle ta fyra personer som absolut inte borde jobba tillsammans och låta dem jobba i samma grupp som ett sorts socialt/psykologiskt experiment? Tänk om Anna (Borlänge), Martin (Sollet), Salsa och Maria (Mingo) skulle göra ett grupparbete med varandra? För er läsare som inte pluggar marknadsföring på Määäälardalens högskola kanske det här inte säger så mycket. Därför följer här en redogörelse om nämnda personers respektive egenskaper.
Anna: En ytterst envis person. Hittar snabbt en väg att gå och följer sedan den till fullo.
Martin: En ytterst envis person. Vill gärna se över alla tänkbara vägar innan han väljer hur han ska gå.
Salsa: En ytterst envis person. Har många tankar och ideér, dock sådana som nästintill alltid skiljer sig från Martins.
Maria: En ytterst envis person. Har själv beskrivit sin relation till Martin som en slags syskonrelation eftersom de båda ofta bråkar och kan förolämpa varandra på ett sådant sätt som bara syskon kan.
Personligen tror jag att det här skulle bli ett mycket intressant experiment med många urflippade diskussioner och dylikt. Och om Kanal 5 nu nappar på en till synes vansinnig idé som att låta the pride of Västerås, Linda Rosing, leta efter kärleken och sedan göra det till ett tv-program (jo ni läste rätt. Att Linda Rosing ska hitta kärleken är en vansinnig idé), så kanske de även skulle vilja göra ett tv-program av ovanstående experimentet? Kalla det ”Skolan” eller något annat fyndigt.
Avslutningsvis, för att ge ett exempel på hur allt detta hade kunnat bli kommer här en närmast klassisk diskussion mellan Salsa och Martin.
Martin: Men Salsa, du har jämt fel.
Salsa: Nej, det har jag inte.
Martin: Du ser, där hade du fel igen!
/Gurra
Jag vill också vara rockstjärna
Var på ytterst hård konsert igår och tänkte dela med mig av diverse intryck från denna. Innan huvudbandet Slipknot intog scenen värmde förbandet Machine Head upp publiken.Och som de gjorde det! Det ska visserligen tilläggas att Machine Head är ett av mina absoluta favoritband – vilket faktiskt var den största anlednignen till varför jag var där – så det kan hända att jag är lite partisk i den bedömningen. Dock verkade resten av publiken uppskatta bandet även de, så det kanske inte bara var jag som var av den åsikten.
Hur som helst så är det från Slipknots framträdande som jag hämtar de flesta intrycken. För er som inte vet det består detta band av en sångare, två gittarister, en bassist, en trummis, en som sköter elektroniska ljud (typ), en dj samt ytterligare två trumslagare – totalt nio stycken som alla bär varsin mask. De två sistnämnda medlemarnas uppgift på scenen består ungefär av att spela lite trummor på var sitt minitrumset, oftast rätt enkla grejer som att slå på en stor ”plåttunna”, men mest springa omkring, headbanga och allmänt att spela apa. Medan jag obsververar dessa båda herrar slår det mig: jag kan också bli rockstjärna. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Man har en mask för ansiktet så att ingen ser vem du är, något som åtminstone för mig innebär att jag kan springa omkring, headbanga och allmänt spela apa utan att behöva skämmas. Sedan räcker det med att ha lite bättre taktkänsla än Olof för att kunna slå ett par trumslag i takt and that’s all there is to it.
Kontentan av det hela: jag vill och kan bli rockstjärna! Frågan är bara hur det ska gå till: ska jag starta mitt eget Slipknot eller bara försöka sno någon av ovannämnda trumslagares indentitet? Någon som har några förslag?
Det kunde lika gärna varit jag
Rättelse: i förra inlägget citerade jag Ålen och hans argument för varför Vänner säsong sex till och med tio är bättre än de tidigare avsnitten. Olof tyckte dock att jag förskönade Ålens argument i min text och att dem i själva verket inte var så bra. Enligt Olof var det mer som nedan.
Ålen: Men va fittan, eeh... ööh, alltså, man lärde känna karraktärerna och... men va fan, de bara är roligare!
Är nog beredd att hålla med Olof. Ålen, ditt argument sög! Ungefär lika mycket som Vänner säsong sex till tio sög.
/Gurra
Hur som helst så är det från Slipknots framträdande som jag hämtar de flesta intrycken. För er som inte vet det består detta band av en sångare, två gittarister, en bassist, en trummis, en som sköter elektroniska ljud (typ), en dj samt ytterligare två trumslagare – totalt nio stycken som alla bär varsin mask. De två sistnämnda medlemarnas uppgift på scenen består ungefär av att spela lite trummor på var sitt minitrumset, oftast rätt enkla grejer som att slå på en stor ”plåttunna”, men mest springa omkring, headbanga och allmänt att spela apa. Medan jag obsververar dessa båda herrar slår det mig: jag kan också bli rockstjärna. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Man har en mask för ansiktet så att ingen ser vem du är, något som åtminstone för mig innebär att jag kan springa omkring, headbanga och allmänt spela apa utan att behöva skämmas. Sedan räcker det med att ha lite bättre taktkänsla än Olof för att kunna slå ett par trumslag i takt and that’s all there is to it.
Kontentan av det hela: jag vill och kan bli rockstjärna! Frågan är bara hur det ska gå till: ska jag starta mitt eget Slipknot eller bara försöka sno någon av ovannämnda trumslagares indentitet? Någon som har några förslag?
Det kunde lika gärna varit jag
Rättelse: i förra inlägget citerade jag Ålen och hans argument för varför Vänner säsong sex till och med tio är bättre än de tidigare avsnitten. Olof tyckte dock att jag förskönade Ålens argument i min text och att dem i själva verket inte var så bra. Enligt Olof var det mer som nedan.
Ålen: Men va fittan, eeh... ööh, alltså, man lärde känna karraktärerna och... men va fan, de bara är roligare!
Är nog beredd att hålla med Olof. Ålen, ditt argument sög! Ungefär lika mycket som Vänner säsong sex till tio sög.
/Gurra
Simpsons vs. Vänner
När jag och mina partners in c-uppsats crime för ovanlighetens(!) skull inte pluggar för fullt brukar vi ofta kolla på någon av de TV-serier som vi följer. Jag följer tre serier, Olof fyra medan Ålen följer - och håll i er nu - 16 stycken! Problemet med den mannen (för visst måste man kunna säga att han har ett problem?) är att han av någon konstigt anledningen gillar precis allt. Han har liksom ingen inget tycke, ingen smak för vad som är bra eller dåligt, och för att bevisa kan jag bara namedroppa ett urval av serier som han följer: Smallville, The Sarah Connor Chronicles, Gossip girl (give me a break!), Two and a half men samt många fler. Och just ja, nämnde jag att hans två favoritserier of all times är Buffy the vampire slayer och dess spin-off Angel?
Hur som helst så gillar Ålen även flera serier som ligger mig varmt om hjärtat. Till exempel är Vänner en sådan serie där vår smak är likartad, åtminstone nästan. Ålen är nämligen av den uppfattningen att nämnda serie blev bättre ju längre den gick och att säsong fem till och med tio är bäst medan jag är av totalt motsatt åsikt, vilket ibland leder till heta diskussioner. En av dessa diskussioner ägde rum så sent som förra veckan. Nedan följer ett litet utdrag som även råkar vara våra respektive huvudargument i beefen.
Jag:Det största problemet med sena Vänner-avsnitt var att Chandler slutade dra bra skämt samt ge roliga kommentarer på de andra vännernas beskostnad, vilket åtminstone jag tyckte var seriens stora behållning. Det och att serien blev tjatig, upprepande och på så sätt jävligt förutsägbar gjorde att den blev bra mycket sämre.
Ålen:Men den blev ju bättre för att de utvecklade karraktärerna, vilket gjorde att tittarna lärde känna dem bättre. Visst spelade de jävligt mycket på hur karraktärerna var och så där, men det gjorde att när det ibland blev föutsägbart blev det bara roligt istället.
Jag;Okej, jag kan köpa det argumentet för det är precis så jag tycker om Simpsons. Där spelar de också mycket på hur karraktärerna är plus att det ofta är medvetet förutsägbart - något som jag tycker blir svinkul. Jag kan bara inte förklara varför jag inte tycker samma sak om Vänner...
Olof: Kanske för att karraktärerna i Simpsons är mycket roligare än dem i Vänner...?
Toché, Ålen!
Flera dagar senare gjorde Olof en intressant återkoppling till ovanstående diskussion.
Olof:Jag har funderat på det där om Simpsons vs. Vänner vad det gäller karraktärer, och jag kan lätt säga typ 10-15 stycken som är roligare i Simpsons än i Vänner.
Jag:Okej, vilka då?
Olofs lista:
Homer
Moe
Comic book guy
Krusty the clown
Bart
Rainer Wolfcastle (Mcbain)
Mr. Burns
Nelson
Chief Wiggum
Hans Moleman
Fat Tony
Mayor Quimby
Grampa Simpson
Barney
Vad säger du nu då, Ålen?
/Gurra
Hur som helst så gillar Ålen även flera serier som ligger mig varmt om hjärtat. Till exempel är Vänner en sådan serie där vår smak är likartad, åtminstone nästan. Ålen är nämligen av den uppfattningen att nämnda serie blev bättre ju längre den gick och att säsong fem till och med tio är bäst medan jag är av totalt motsatt åsikt, vilket ibland leder till heta diskussioner. En av dessa diskussioner ägde rum så sent som förra veckan. Nedan följer ett litet utdrag som även råkar vara våra respektive huvudargument i beefen.
Jag:Det största problemet med sena Vänner-avsnitt var att Chandler slutade dra bra skämt samt ge roliga kommentarer på de andra vännernas beskostnad, vilket åtminstone jag tyckte var seriens stora behållning. Det och att serien blev tjatig, upprepande och på så sätt jävligt förutsägbar gjorde att den blev bra mycket sämre.
Ålen:Men den blev ju bättre för att de utvecklade karraktärerna, vilket gjorde att tittarna lärde känna dem bättre. Visst spelade de jävligt mycket på hur karraktärerna var och så där, men det gjorde att när det ibland blev föutsägbart blev det bara roligt istället.
Jag;Okej, jag kan köpa det argumentet för det är precis så jag tycker om Simpsons. Där spelar de också mycket på hur karraktärerna är plus att det ofta är medvetet förutsägbart - något som jag tycker blir svinkul. Jag kan bara inte förklara varför jag inte tycker samma sak om Vänner...
Olof: Kanske för att karraktärerna i Simpsons är mycket roligare än dem i Vänner...?
Toché, Ålen!
Flera dagar senare gjorde Olof en intressant återkoppling till ovanstående diskussion.
Olof:Jag har funderat på det där om Simpsons vs. Vänner vad det gäller karraktärer, och jag kan lätt säga typ 10-15 stycken som är roligare i Simpsons än i Vänner.
Jag:Okej, vilka då?
Olofs lista:
Homer
Moe
Comic book guy
Krusty the clown
Bart
Rainer Wolfcastle (Mcbain)
Mr. Burns
Nelson
Chief Wiggum
Hans Moleman
Fat Tony
Mayor Quimby
Grampa Simpson
Barney
Vad säger du nu då, Ålen?
/Gurra
Bloggmaterial
Det har nu varit en ännu längre period utan uppdateringar än förra gången. Detta beror mest på att vi inte har pluggat så mycket i uppsatsgruppen samt att jag - inte helt oväntat - inte har gjort så mycket annat heller. Därför måste jag nu likt Aftonbladets söndagsnyheter publicera något som skedde redan för flera dagar sedan, men på något sätt ändå få det att låta dagsfärskt (kan ju bli svårt nu i och för sig).
I onsdags var Ålen ute på krogen och på torsdagen skulle vi träffas i gruppen vid klockan 10 på morgonen. Man behöver ju inte vara ett mattematiskt geni för att räkna ut att denna ekvation inte gick ihop - speciellt inte när Ålen dagen efter på frågan huruvida han var på någon efterfest eller inte, kort och gott svarade: "Jag vet inte för jag minns inte." Hur som helst stapplade Ålen in hos mig någongång runt 12 med en nyinköpt kebabtallrik i ena handen och en cola i den andra. Efter att tryck i sig de båda gudabebånade matprodukterna, med viss hjälp från mig och Olof, samt ha utsöndrat ett par ljud från munnen betydligt mer besläktade med kräkningar än med normala rapar, la han sig på sängen med en bok i ansiktet i ett tappert försök till studerande. Det gick dock inte så bra då han efter en kort stund nästintill somnade. Efter en stund lyckades han emellertid sätta sig upp i soffan där han gjorde ytterligare försök att plugga, men med iderligen mindre lyckade resultat. Detta fick till slut Olof att komma med en högst ovetenskaplig analys:
Olof: Fan Ålen, du är verkligen steroetypen av en bakfull person. Du har tryckt i dig en kebab, druckigt cola, du rapar illa och du ser riktigt jävla allmänt sliten ut.
Ålen: Ja, jag är väl en stereo...typ då. Ålen uttalar ordet "stereotyp" med en lång paus mellan "stereo" och "typ", vilket gör att det inte bara låter fel utan även ganska roligt.
Olof: Va fan, har du blivit Salsa eller? Heter det verkligen "stereo...typ"? Olof uttalar ordet på samma sätt som Ålen samt passar på att skicka en diss mot vår gemensamme kompis Salsa.
Ålen: Jaha, så det heter alltså "stereotyp"?. Ålen uttalar ordet rätt denna gång.
Jag: Ja, "stereo...typ" blir typ en person som, inte vet jag... sysslar med stereoapparater.
Någonstans under dagen under något samtal lyckades Olof även få in att Ålens uppträdande denna dag var bra "bloggmaterial", och well... nu finns det på bloggen i alla fall - och visst var det bra material? Hoppas bara att jag lyckades förvalta det lika bra.
/Gurra
I onsdags var Ålen ute på krogen och på torsdagen skulle vi träffas i gruppen vid klockan 10 på morgonen. Man behöver ju inte vara ett mattematiskt geni för att räkna ut att denna ekvation inte gick ihop - speciellt inte när Ålen dagen efter på frågan huruvida han var på någon efterfest eller inte, kort och gott svarade: "Jag vet inte för jag minns inte." Hur som helst stapplade Ålen in hos mig någongång runt 12 med en nyinköpt kebabtallrik i ena handen och en cola i den andra. Efter att tryck i sig de båda gudabebånade matprodukterna, med viss hjälp från mig och Olof, samt ha utsöndrat ett par ljud från munnen betydligt mer besläktade med kräkningar än med normala rapar, la han sig på sängen med en bok i ansiktet i ett tappert försök till studerande. Det gick dock inte så bra då han efter en kort stund nästintill somnade. Efter en stund lyckades han emellertid sätta sig upp i soffan där han gjorde ytterligare försök att plugga, men med iderligen mindre lyckade resultat. Detta fick till slut Olof att komma med en högst ovetenskaplig analys:
Olof: Fan Ålen, du är verkligen steroetypen av en bakfull person. Du har tryckt i dig en kebab, druckigt cola, du rapar illa och du ser riktigt jävla allmänt sliten ut.
Ålen: Ja, jag är väl en stereo...typ då. Ålen uttalar ordet "stereotyp" med en lång paus mellan "stereo" och "typ", vilket gör att det inte bara låter fel utan även ganska roligt.
Olof: Va fan, har du blivit Salsa eller? Heter det verkligen "stereo...typ"? Olof uttalar ordet på samma sätt som Ålen samt passar på att skicka en diss mot vår gemensamme kompis Salsa.
Ålen: Jaha, så det heter alltså "stereotyp"?. Ålen uttalar ordet rätt denna gång.
Jag: Ja, "stereo...typ" blir typ en person som, inte vet jag... sysslar med stereoapparater.
Någonstans under dagen under något samtal lyckades Olof även få in att Ålens uppträdande denna dag var bra "bloggmaterial", och well... nu finns det på bloggen i alla fall - och visst var det bra material? Hoppas bara att jag lyckades förvalta det lika bra.
/Gurra
