The Gooch

”Jag ser typ ut som ett emo som har gjort sig i ordning för en vanlig kväll på stan.” Min föredetta klasskompis Minja har precis kommit ut från badrummet och är sminkad likblek i ansiktet. Anledningen till detta var nu inte att Minja ville leva ut sina vildaste emo-fantasier, utan istället var hon, jag och flera andra kompisar bjudna på fest med tema skräck.

Det var mycket snack om att skräck var ett smalt tema för att kunna hitta en bra och originell utklädnad. Vet inte om det var ett felaktigt antagande eller om folk tänjde på temat, men jag tyckte att det till slut blev en stor blandning på ”människor". Vampyrer, djävlar, blodiga kockar, Freddy Kreuger och Ålen som vampyrdödande, katolsk präst – alla fanns de representerade. Själv körde jag inte helt oväntat på en filmkaraktär i form av Jokern från första Batman-filmen så som hans gestaltades av Jack Nicholson. Trots att jag lyckades hyfsat bra med min kostym, så fick jag se mig stå i skuggan av den färske jokern från The Dark Knight. För det skulle faktiskt kunna göras en till film med den sistnämnde jokern – även om Heath Ledger inte är med oss längre – det är bara att sätta Olof i den rollen. Kan hända att han kanske inte har de imitations-skills som krävs vad det gäller rösten, men nog fan är han porträttlik?


"Do you know how I got these scares?"


En läskig blandning...

Själva festen blev mycket trevlig med god mat och dryck plus många kära återseenden och så vidare. Har så klart även ett par småroliga anekdoter att dela med mig av.

Jag befinner mig sittades och konverserandes vid ett bord när jag får syn på en person som jag tycker att jag känner igen men som jag inte riktigt kan placera då han är en typ 50+ gubbe. Men snart går det upp för mig att Elin, den ena vädinnan för festen, faktiskt är släkt med Ronnie Hellström, fotbollsmålis i både Hammarby och landslaget någon gång på 70-talet. Är det möjligtvis han som står där borta? Jag bröjade fråga lite folk runt omkring mig om det var han men ingen hade någon aning om vem Hellström är och vad han sysslat med. Det visade sig att de enda vid bordet som visste detta var Sollet och Olof, men de kunde inte se honom på grund av en vägg som stod i vägen. Efter en stund gick han dock förbi vårt bord och jodå, visst var det Ronnie Hellström. Vi körde gamla Sällskapsresan-citatet ”när Ronnie vaktade kassen var det lite stil på Bajen!”, vilket Ronnie själv tyckte var ganska festligt även om jag misstänker att han kan ha hört den ett par gånger tidigare. Jag berättade senare för Ålen att Ronnie Hellström var här. Hans svar var typ som de flesta andras: ”jaha, och vem fan är det?” Jag upplyste då Ålen om detta och inte långt senare togs nedanstående bild. Hur kändiskåt får man vara egentligen?


Ålen och Ronnie Hellström

Långt senare på kvällen är jag på väg ut för att ta lite luft då jag möts av synen av Sollet i blodig kockoutfit stå och (förhoppningsvis) simulera att han sätter på en för mig helt okänd kille mitt ute på gatan. Det visade sig att snubben tydligen var en av två fransmän som hade gått förbi och sett en massa folk i lustiga kläder och tyckt att det var värt att stanna och prata med oss. Svårt att sätta fingret på exakt vad som var felet med dessa fransmän, men de var bara dryga helt enkelt – något som fick åtminstone Olof att bli lite smått irreterad. Ni förstår, Olof är lite utav en smygrasist mot just folk från Frankrike, vilket är befogat enligt honom själv då han helt enkelt anser att det finns många dryga fransmän. Detta ledde till att Olof till slut sa: ”I think you guys are fuckin’ idiots!” rakt upp i ansiktet på dem. Men tydligen så förstod inte de franska snubbarna hur allvarlig Olof faktiskt var utan blev nog mest förvånade. Viktigt att få säga vad man tycker!

Fler bilder från festen kommer inom kort.

Tills dess...

/Gurra

Det har onkeligen varit lite slött med updates på sistone, något som beror på att det har varit fullt upp med c-uppsatsen. Kanske låter konstigt när det rör sig om en uppsats som skrivs av de tre förmodligen mest ineffektiva och lata personerna i världen, men ”fullt upp” behöver ju inte innebära 100% koncentration på själva pluggandet – vilket det alltså inte gör i vårt fall.

En typisk dag för oss börjar klockan 10 då vi har sagt att vi ska träffas. Någon gång mellan 10:30 och 11 har alla (förhoppningsvis) infunnit sig, såvida inte Ålen har något löjligt seminarie, varpå han kommer först klockan 15. Oavsett måste vi chilla två timmar innan vi sätter igång vilket löst och möjligen också undermedvetet baseras på att Olof en gång sa att det var najs att chilla två timmar innan man satte igång. Svårt att ha ett motargument mot det. Hursomhelst spenderas dessa två timmar med att vi sitter och zappar på tv:n och klagar över de program som visas vid den här tiden. Vi brukar oftast stanna vid Våra värsta år eller ”blandade” hits på MTV då detta är det bästa som går att finna.

Sedan jobbar vi på ett tag och är under denna tid faktiskt hyfsat effektiva, trots att jag och Olof ägnar en stor del av tiden till att argumentera om hur vi ska formulera oss i texten. På något sätt gör detta att vi efter en stund känner att vi har jobbat hårt och därför förtjänar en paus i form av ett nytt avsnitt av antingen Prison Break eller The Shield. När vi kollat klart har klockan hunnit bli runt fyra på eftermiddagen och vi känner alla att det är dags att runda av. Vi slutar dock inte direkt utan sitter ungefär en timme och diskuterar hur vi ska lägga upp morgondagen samtidigt som vi slökollar på Simpsons och Family Guy. Efter det går alla hem till sitt och eventuellt ses vi några timmar senare för att antingen spela fotboll med skolan, kolla på fotboll på tv eller spela poker. Att våra dagar ser ut så här fick igår Olof att lite halvt förtvivlat inse att det aldrig finns någon tid till att spela x-box. Kan detta leda till en förändring månne?

Jag glömde även nämna att vi samtidigt som vi gör allt som beskrivits ovan även sitter och kollar på mängder av snowaboards på internet. Vi har alla en tid varit inne på att köpa en ny bräda och växlar därför mellan Burtons hemsida, Boardstore.se och Ebay för att jämföra priser, teknisk data och en massa såna grejer. Själv har jag ett sjukt dilemma när det gäller eventuellt köp av snowboard. Jag köpte nämligen en helt ny innan förra säsongen som jag stormtrivdes med, innan jag hoppade och landade på en sten varpå jag fick en repa i brädan som trots flera lagningar, både av proffs och mig själv, inte kan beskrivas som något annat än ett stort hål. Då resonerade jag som så att säsongen snart var slut (detta var i februari) och att jag därför kunde köra på brädan tills dess. Nu blev det som så att jag åkte i två månader till och tänkte därför att jag lika gärna kan fortsätta en säsong till, jag kommer ju ändå åka betydligt mindre denna än den förra om man säger så.

Men i och med att alla runt omkring mig börjat snacka om nya snowboards har jag också blivit jävligt sugen på en ny. Men kan jag verkligen göra det när jag trots allt har en inte allt för gammal bräda hemma som ändå går att åka på? Jobbigt det där...

Och inte fan blev det bättre av att både Olof och Ålen igår beställde varsin Burton för en hyfsad billig penning (nåt annat vore väl otänkbart när det handlar om en smålänning). Detta innebär nu att de männsikor som står mig närmast alla har köpt en ny snowboard i och med att Carro även gjort detta för någon månad sedan. Vet inte vilket som är värst: att de alla har en varsin ny snowboard eller att jag ser Olof och Ålen som personer som står mig nära.

Jag får helt enkelt funderar lite mer på det där. Ska till andra sidan Atlanten om några månader och där säljs ju snowboardarna till överkomliga priser, så vi får se.


Ge mig!

/Gurra

Såg reprisen av Idol tidigare idag och kunde inte låta bli att skriva ett inlägg om denna företeelse. För visst är Idol en av de största snackisarna så fort det går av stapeln – trots att alla, inte minst jag själv, egentligen hävdar att det är sjukt dåligt och att ingen bryr sig. Kanske är det så att folk bryr sig ändå för att det ändå finns så mycket att kommentera med detta program. Det är åtminstone min förklaring/ursäkt för varför jag tittar på samt bloggar om Idol. Kallade jag mig just bloggare igen, typ indirekt?

Anyway… slog på tv:n ungefär när Loulou, den storvuxna skånskan, sjöng en smäktande ballad (av Christina Aguilera var det va?) och gjorde denna svåra låt riktigt bra, tyckte jag. Juryn höll dock inte alls med utan gav henne ris med motiveringen att hon hade gjort mycket bättre tidigare i programmet. Efter henne uppträdde den den där ”kommer-sitta-på-väggen-i-alla-flickrum-i-Sverige-Robin” med låten Mercy av hon Duffy. Som Homer Simpson skulle ha uttryckt det: ”booooring!” Visst, han har kontroll på rösten och sjunger okej och sånt, men det händer ju inte ett piss! Och hade det inte vart för att jag verkligen ansträngde mig och lyssnade på hans framträdande hade jag inte kunnat kommentera det – så pass intetsägande var han. Men återigen överraskar juryn mig genom att hylla denne ”lord of boredom” då de menar att han har gått så mycket framåt sedan tidigare.

I denna stund kom det upp flera frågor i mitt huvud. Först och främst, hur jävla rutten var han i så fall  innan? Sedan undrar jag även om det är tillräckligt bra att gå från att från att suga till att som bäst kunna kallas medioker? Och hur fan kan juryn sitta och lovorda en sådan sångare, kan de inte musik eller? Som svar på sista frågan kan jag bara säga att det kanske är precis vad de kan. För när en idolvinnare sedan koras får ju han eller hon lägga sång på redan färdiginspelad, själlös och intetsägande musik som bara väntar på att få släppas lös på Rix FM, där den kan få spelas om och om igen. På så vis blir det automatiskt en hit hos nämnda radiokanals lyssnare, det vill säga min mamma samt andra kvinnor i hennes ålder. Så därför kanske det är till en fördel i Idol om man bara är en okej artist som inte sticker ut för mycket. Själv anser jag dock att det fan inte är okej!

Men även hur mycket jag ogillar sånt som inte sticker och vice verca kan jag inte säga annat än att idol-Johan borde åka ut illa kvickt. Han är liksom inte ens medioker utan bara kass rakt av.

Den jämngamla idol-Anna (verkar stämma det där med att tjejer utvecklas tidigare) däremot, fy satan vad hon kan sjunga! Hon sjöng den där låten Release me, som Peter Jihde hävdade blev en hit först då någon sjöng den i förra årets idolfinal (jojo, så var det), och i början av låten tyckte jag att hon också var lite tråkig. Sen kom refrängen och som sagt, sjunga kan hon. Hon förtjänar verkligen att vinna, inte på grund av att hon sjunger så grymt för sin ringa ålder utan enbart för att hon sjunger så grymt. Men tyvärr så går ju som sagt det som är uttryckslöst hem hos folk, så vem vet, kanske blir ovannämnde Robin som tar hem det. God forebid…

Avslutningsvis tänkte jag bara återknyta till en grej jag läste i Aftonbladet i fredags. ”Är han inte lite väl bögig?” Detta var det någon som sa om Idol-Jesper efter att denne blivit utröstad. På den frågan kan jag ge ett snabbt svar: Ja. Med de kläderna och den mängden smink han har i ansiktet så kan svaret inte bli något annat. Och vad det gäller sminket, är inte killarna i Idol lite väl sminkade när de uppträder?


Lite väl bögig? Döm själva...

/Gurra