Nya TV-serier
Det har säkert inte undgått någon att det de senaste året har gått att se många tv-program som handlar om folks arbetsliv inom olika yrken. Sjukhuset, Kustbevakarna, Visby gute, Advokaterna och Färjan är bara några exempel på sådana program. Jag är ganska fascinerad av själva programidén och varför folk egentligen kollar på programmen i fråga. Först och främst är ju själva konceptet knappast särskilt nytt. Amerikanska Cops hade exempelvis preimär redan 1989, så man kan ju fråga sig vad an denna explosion av liknande program i Sverige nu så här 20 år senare. Vad gäller just Cops är det ju ganska självklart varför det funkar rent tv-mässigt: att vara polis är ett action-fyllt yrke. Visst, brandmännen i Visby gute åker runt och släcker bränder, men det borde per definition inte vara lika underhållande att se hur en läkare sitter och pratar med en patient som i Sjukhuset.
Men det kanske är så att vi i Sverige är nyfikna vad vanligt folk jobbar med och att vi inte har så höga krav vad gäller underhållning på tv. Vi verkar helt enkelt nöja oss med måttlig och lite så där lagom spänning. Och i med att det verkar vara på det viset har jag en del förslag på andra yrkesgrupper som skulle kunna porträtteras på tv.
Chaffisarna: Eftersom jag själv har arbetat som lastbilschaufför (bara att erkänna det tar emot) så är jag av den uppfattningen att lastbilschaffisar är ett vidrigt säkte. Jag skulle rent av kunna säga att jag är rasist mot detta ”folkslag” och dessutom ha belägg för varför det är rätt att vara det. Det är ett gäng medelålders feta sluskar som är allmänt bittra och mest sitter i sin lastbil och klagar på allt och alla och beter sig samtidigt sjukt illa mot folk. Hur bra tv borde det inte bli av att skildra sådana personer?
Samhall: I kölvattnet av succén I en annan del av Köping där vi fick en inblick i ett par förståndshadikappades liv får vi nu se en hel arbetsplats med sådana personer. Detta torde dels locka tittare som blir rörda av att se mindre lyckligt lottade människor lyckas och dels de som bara vill skratta åt mongon. Är lite osäker på vilken grupp jag tillhör.
Donkan: En serie med förutsättning att innehålla allt: arga kunder, intriger mellan de unga medarbetarna samt personalens fuskande med hygien, ovilja att byta ut gamla hamburgare och så vidare. En given tittarsuccé.
Studenterna: Varför inte visa vad de som ännu inte har något jobb sysslar med? Att exempelvis filma ett antal studenter i färd med att göra ett grupparbete har potential att bli riktigt bra tv tror jag. Olika synsätt på saker och ting vilket leder till konflikter, tragiska puckon som tror att det kan någonting även fast de inte har en aning är bara några att de saker som kan göra detta till ett sevärt tv-program.
Kanske borde skicka in de här idéerna och se om någon nappar på dem. Någon som har numret till TV 3 eller?
På tal om inget, kolla gärna in det här klippet från Scrubs (länken nedan). Ungefär 5:10 in i klippet presenteras en ny karaktär med ett roligt namn...
http://www.youtube.com/watch?v=B1ZjlTB3xMo&feature=related
/Gurra
Men det kanske är så att vi i Sverige är nyfikna vad vanligt folk jobbar med och att vi inte har så höga krav vad gäller underhållning på tv. Vi verkar helt enkelt nöja oss med måttlig och lite så där lagom spänning. Och i med att det verkar vara på det viset har jag en del förslag på andra yrkesgrupper som skulle kunna porträtteras på tv.
Chaffisarna: Eftersom jag själv har arbetat som lastbilschaufför (bara att erkänna det tar emot) så är jag av den uppfattningen att lastbilschaffisar är ett vidrigt säkte. Jag skulle rent av kunna säga att jag är rasist mot detta ”folkslag” och dessutom ha belägg för varför det är rätt att vara det. Det är ett gäng medelålders feta sluskar som är allmänt bittra och mest sitter i sin lastbil och klagar på allt och alla och beter sig samtidigt sjukt illa mot folk. Hur bra tv borde det inte bli av att skildra sådana personer?
Samhall: I kölvattnet av succén I en annan del av Köping där vi fick en inblick i ett par förståndshadikappades liv får vi nu se en hel arbetsplats med sådana personer. Detta torde dels locka tittare som blir rörda av att se mindre lyckligt lottade människor lyckas och dels de som bara vill skratta åt mongon. Är lite osäker på vilken grupp jag tillhör.
Donkan: En serie med förutsättning att innehålla allt: arga kunder, intriger mellan de unga medarbetarna samt personalens fuskande med hygien, ovilja att byta ut gamla hamburgare och så vidare. En given tittarsuccé.
Studenterna: Varför inte visa vad de som ännu inte har något jobb sysslar med? Att exempelvis filma ett antal studenter i färd med att göra ett grupparbete har potential att bli riktigt bra tv tror jag. Olika synsätt på saker och ting vilket leder till konflikter, tragiska puckon som tror att det kan någonting även fast de inte har en aning är bara några att de saker som kan göra detta till ett sevärt tv-program.
Kanske borde skicka in de här idéerna och se om någon nappar på dem. Någon som har numret till TV 3 eller?
På tal om inget, kolla gärna in det här klippet från Scrubs (länken nedan). Ungefär 5:10 in i klippet presenteras en ny karaktär med ett roligt namn...
http://www.youtube.com/watch?v=B1ZjlTB3xMo&feature=related
/Gurra
Psykologi på "hög" nivå
Det glädjer mig att Ålen, mannen/myten/rövsiiuugaren som så ofta nämnts i min blogg, fått tummen ur och startat sin egen blogg. Han är en nygammal bloggare och hans tidigare inlägg har alltid varit läsvärda och denna nya omgång blir troligen lika bra. Speciellt eftersom Ålens huvudsyfte med bloggen är att försvara sig mot allt ”ont” som har skrivits om honom på denna blogg. Jag ser fram emot detta då det kommer ge mig möjlighet att komma med motargument och således ha något att skriva. Det innebär dock inte att jag kommer sluta skriva nya saker om Ålen i min blogg. Faktum är att jag har något här och nu, Mr. Eel, som det ska bli intressant att se hur du ställer dig till. Det handlar inte om ett påhopp utan snarare om något slags wannabe-psykologisk iaktagelse.
Det har nämnts flera gånger att Ålens smak av tv-serier lämnar en del övrigt att önska. Det ska dock klargöras att samtidigt som Ålen hyllar exempelvis Buffy the vampire slayer och dess spin-off Angel så verkar han digga 24 och Prison break lika mycket. Nog för att smaken är som baken men generellt sett torde man kunna säga att de två sistnämnda serierna håller en högre kvalitet än de båda serierna med vampyrer i. Att Ålen inte ser detta ter sig mycket märkligt för mig men kanske mest för Olof. Han har försökt svara på hur det egentligen är med Ålens så kallade "kvalitetsfilter" genom att bland annat fråga vad han tycker om pizzor från olika pizzerior. Där framkom det att han knappt kände någon skillnad i smak mellan en pizza från Misto och en från Prelaten. Och i det här fallet rör det sig om en kvalitetsskillnad som är ett faktum. Med ovanstående resonemang i åtanke kom jag och Olof fram till att Ålen helt saknar ett kvalitetsfilter då han tycker att allt är lika bra (något hårdraget).
Ålen är dock inte helt ensam om detta. Här om veckan lämnade jag och mina kumpaner Olof och Lill-jocke in ett pm-arbete till en distanskurs vi läste i höstas. Eftersom vi passerat den egentliga deadlinen med över en månad blev det till stora delar ett hophafsat arbete nästan uteslutande baserat på våra egna inte alltid genomtänkta antaganden och slutsatser. Vi var beredda på en smärre sågning av läraren tills vi väl fick dem och kom på att de kom från allas vår favoritlärare Madeleine. Här har vi nämligen en lärare som, likt Ålen, inte kan skilja på kvalitet. Vare sig man lämnar in något man själv vet är fruktansvärt dåligt eller något som faktiskt är bra, får man alltid kommentarer som ”...ni har presterat ett alldeles lysande arbete” eller ”...när jag kommer fram till problemformuleringen så är jag helt såld”. Kort sagt, hon slukar allt med hull hår precis som Ålen.
Nu kan man ju fundera på vad det negativa med att uppskatta allt lika mycket egentligen är. Borde inte en sådan person vara lyckligast i världen då den aldrig har upplevt något dåligt? Jag säger nej och ger mig sedan ut på extremt djupt vatten för en förklaring. Till skillnad från Madeleine och Ålen så gillar inte jag allt. Faktum är att Olof någon gång har sagt att jag endast ser saker i svart eller vitt, vilket stämmer i vissa fall. Bland annat får artisten Björks ”musik” mig att vilja göra en "Van gogh" och kapa av mig öronen så jag slipper lyssna på skiten medan jag gladeligen skulle ge min högra arm för att inte bli ifråntagen mina Slayer-skivor. Mina ytterligheter för "bra" och "dåligt" är med andra ord ganska spridda. Tendenser till att hugga av en kroppsdel har jag dock aldrig sett hos Ålen varför jag börjat fundera över hans preferenser för bra och dåligt. Kan det vara så att den njutning han upplever inte är av lika hög grad som min njutning? Går det verkligen att känna total tillfredställelse (mycket sexuella anspelningar här) om man inte vet hur total otillfredställelse är? Jag tror inte det. Om det var julafton varje dag skulle ju julafton till slut bli vardag och därmed inte lika rolig som om den ägde rum endast en gång per år. Det där var ett gammalt Alfons Åberg-resonemang men jag tycker att det håller. Därför tror jag att när jag ser ett riktigt bra 24-avsnitt så ligger jag på 10 av 10 på ”glädjeskalan” medan Ålen ligger på 7-8. Kontenta; Ålen, det är inte positivt att gilla allt – you’re missing out on true happiness!
Och hur ska du kontra nu, undrar jag?
/Gurra
Det har nämnts flera gånger att Ålens smak av tv-serier lämnar en del övrigt att önska. Det ska dock klargöras att samtidigt som Ålen hyllar exempelvis Buffy the vampire slayer och dess spin-off Angel så verkar han digga 24 och Prison break lika mycket. Nog för att smaken är som baken men generellt sett torde man kunna säga att de två sistnämnda serierna håller en högre kvalitet än de båda serierna med vampyrer i. Att Ålen inte ser detta ter sig mycket märkligt för mig men kanske mest för Olof. Han har försökt svara på hur det egentligen är med Ålens så kallade "kvalitetsfilter" genom att bland annat fråga vad han tycker om pizzor från olika pizzerior. Där framkom det att han knappt kände någon skillnad i smak mellan en pizza från Misto och en från Prelaten. Och i det här fallet rör det sig om en kvalitetsskillnad som är ett faktum. Med ovanstående resonemang i åtanke kom jag och Olof fram till att Ålen helt saknar ett kvalitetsfilter då han tycker att allt är lika bra (något hårdraget).
Ålen är dock inte helt ensam om detta. Här om veckan lämnade jag och mina kumpaner Olof och Lill-jocke in ett pm-arbete till en distanskurs vi läste i höstas. Eftersom vi passerat den egentliga deadlinen med över en månad blev det till stora delar ett hophafsat arbete nästan uteslutande baserat på våra egna inte alltid genomtänkta antaganden och slutsatser. Vi var beredda på en smärre sågning av läraren tills vi väl fick dem och kom på att de kom från allas vår favoritlärare Madeleine. Här har vi nämligen en lärare som, likt Ålen, inte kan skilja på kvalitet. Vare sig man lämnar in något man själv vet är fruktansvärt dåligt eller något som faktiskt är bra, får man alltid kommentarer som ”...ni har presterat ett alldeles lysande arbete” eller ”...när jag kommer fram till problemformuleringen så är jag helt såld”. Kort sagt, hon slukar allt med hull hår precis som Ålen.
Nu kan man ju fundera på vad det negativa med att uppskatta allt lika mycket egentligen är. Borde inte en sådan person vara lyckligast i världen då den aldrig har upplevt något dåligt? Jag säger nej och ger mig sedan ut på extremt djupt vatten för en förklaring. Till skillnad från Madeleine och Ålen så gillar inte jag allt. Faktum är att Olof någon gång har sagt att jag endast ser saker i svart eller vitt, vilket stämmer i vissa fall. Bland annat får artisten Björks ”musik” mig att vilja göra en "Van gogh" och kapa av mig öronen så jag slipper lyssna på skiten medan jag gladeligen skulle ge min högra arm för att inte bli ifråntagen mina Slayer-skivor. Mina ytterligheter för "bra" och "dåligt" är med andra ord ganska spridda. Tendenser till att hugga av en kroppsdel har jag dock aldrig sett hos Ålen varför jag börjat fundera över hans preferenser för bra och dåligt. Kan det vara så att den njutning han upplever inte är av lika hög grad som min njutning? Går det verkligen att känna total tillfredställelse (mycket sexuella anspelningar här) om man inte vet hur total otillfredställelse är? Jag tror inte det. Om det var julafton varje dag skulle ju julafton till slut bli vardag och därmed inte lika rolig som om den ägde rum endast en gång per år. Det där var ett gammalt Alfons Åberg-resonemang men jag tycker att det håller. Därför tror jag att när jag ser ett riktigt bra 24-avsnitt så ligger jag på 10 av 10 på ”glädjeskalan” medan Ålen ligger på 7-8. Kontenta; Ålen, det är inte positivt att gilla allt – you’re missing out on true happiness!
Och hur ska du kontra nu, undrar jag?
/Gurra
En bidragsfuskares bekännelser
Förra veckan fick min kära flickvän hem ett brev från försäkringskassan där det stod att det hennes preliminära bostadsbidrag för 2007 inte stämde överens med hennes slutgiltiga bostadsbidrag för samma år. Hence, hon måste betala tillbaka 4000 spänn. Anledningen var att hon för två år sedan tog bostadsbidrag i ett halvår medan hon pluggade. Sedan fick hon ett extrajobb och sa då upp bidraget eftersom hon nu skulle tjäna mer än gränsen för att kunna ta bidrag. Nu är dock Försäkringskassan så fiffiga och finurliga att de har bestämt sig för att basera bostadsbidraget på den totala årsinkomsten, vilket i praktiken innebär att även om du tar bidrag även när du inte jobbar så räknas det in i det totala underlaget. Ungefär som när csn förbjuder oss studenter att jobba för mycket på sommaren, bara ännu svinigare. Man måste alltså kunna se in i framtiden hur mycket man kommer att tjäna det närmaste året för att inte riskare att bli återbetalningsskyldig.
Jag själv är i en prekär situation just nu, då jag för tillfället tar bostadsbidrag men inte vet om jag kommer jobba i år eller inte. Om jag inte säger upp bidraget nu men får jobb i år blir jag återbetalningsskyldig. Om jag däremot säger upp bidraget men inte får jobb i år går jag miste om flera tusen spänn. För det är väl lite naivt att tro att Försäkringskassan kommer notera detta och ge mig de pengarna i efterhand?
Det är ganska intressant det här, tycker jag. Att kalla detta ”bidrag” känns inte riktigt rätt. Om man är arbetslös och får arbetslöshetsersättning, det vill säga bidrag för att man inte jobbar, och sedan får ett jobb kommer ju knappast A-kassan springande och vill ha tillbaka pengarna de gav bort under den tiden man inte jobbade. Det är ett bidrag för mig. Bostadsbidraget däremot är i så fall mer som ett lån, då man behöver betala tillbaka pengarna om man får ett jobb.
Kontenta av ovanstående resonemang: Försäkringskassan är orättvisa utsugare, en ulv i fårakläder som utger sig för att vara en hjälpande hand för utsatta människor, men som egentligen är ute efter att driva in pengar från dem.
Nu kanske de som känner mig anser att jag är värsta sortens hycklare. Det är ju nämligen så att jag tar ut bostadsbidrag trots att jag överstiger den där gränsen för årsinkomsten. Jag har hittat ett kryphål i form av att jobba utomlands, vilket innebär att jag inte behöver redovisa den inkomsten i den svenska deklarationen. Därför kanske vissa tycker att jag inte borde racka ner på Försäkringskassan utan istället skämmas för att jag är en bidragsfuskare av rang. Okej, man kan tycka så men det är inte rätt, åtminstone inte i min värld. Faktum är att jag, med ovannämda resonemang i åtanke, känner att jag gör en god gärning då jag snor pengar från de as som snor pengar från mina medmänniskor, eller åtminstone ger dem pengar för att sedan ta tillbaka dem och på så vis ge falska förhoppningar. Jag bekämpar en ondskefull organisation genom att vara lika oärlig och svinig. Jag är en bidragsfuskare och jag är damn proud of it! There, I said it!
Efter att Carro fått denna ”skattesmäll” - som det heter när kändisar blir återbetalningsskyldiga - och var lite deppig frågade jag och det var något jag kunde göra för att muntra upp henne, varpå Carro svarade:
Carro: Ja, du kanske kan betala det här till Försäkringskassan åt mig.
Eeehh, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Men jag kan lova att jag kommer fortsätta bekämpa Försäkringskassan på mitt sätt, det vill säga genom att ta ut bidrag som jag egentligen inte har rätt till. Och kanske till och med ta de pengarna och köpa något fint åt dig =).
Hoppas ingen tjallar och vidarebefordrar dessa bekännelser. Because if you do...
/Gurra
Jag själv är i en prekär situation just nu, då jag för tillfället tar bostadsbidrag men inte vet om jag kommer jobba i år eller inte. Om jag inte säger upp bidraget nu men får jobb i år blir jag återbetalningsskyldig. Om jag däremot säger upp bidraget men inte får jobb i år går jag miste om flera tusen spänn. För det är väl lite naivt att tro att Försäkringskassan kommer notera detta och ge mig de pengarna i efterhand?
Det är ganska intressant det här, tycker jag. Att kalla detta ”bidrag” känns inte riktigt rätt. Om man är arbetslös och får arbetslöshetsersättning, det vill säga bidrag för att man inte jobbar, och sedan får ett jobb kommer ju knappast A-kassan springande och vill ha tillbaka pengarna de gav bort under den tiden man inte jobbade. Det är ett bidrag för mig. Bostadsbidraget däremot är i så fall mer som ett lån, då man behöver betala tillbaka pengarna om man får ett jobb.
Kontenta av ovanstående resonemang: Försäkringskassan är orättvisa utsugare, en ulv i fårakläder som utger sig för att vara en hjälpande hand för utsatta människor, men som egentligen är ute efter att driva in pengar från dem.
Nu kanske de som känner mig anser att jag är värsta sortens hycklare. Det är ju nämligen så att jag tar ut bostadsbidrag trots att jag överstiger den där gränsen för årsinkomsten. Jag har hittat ett kryphål i form av att jobba utomlands, vilket innebär att jag inte behöver redovisa den inkomsten i den svenska deklarationen. Därför kanske vissa tycker att jag inte borde racka ner på Försäkringskassan utan istället skämmas för att jag är en bidragsfuskare av rang. Okej, man kan tycka så men det är inte rätt, åtminstone inte i min värld. Faktum är att jag, med ovannämda resonemang i åtanke, känner att jag gör en god gärning då jag snor pengar från de as som snor pengar från mina medmänniskor, eller åtminstone ger dem pengar för att sedan ta tillbaka dem och på så vis ge falska förhoppningar. Jag bekämpar en ondskefull organisation genom att vara lika oärlig och svinig. Jag är en bidragsfuskare och jag är damn proud of it! There, I said it!
Efter att Carro fått denna ”skattesmäll” - som det heter när kändisar blir återbetalningsskyldiga - och var lite deppig frågade jag och det var något jag kunde göra för att muntra upp henne, varpå Carro svarade:
Carro: Ja, du kanske kan betala det här till Försäkringskassan åt mig.
Eeehh, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Men jag kan lova att jag kommer fortsätta bekämpa Försäkringskassan på mitt sätt, det vill säga genom att ta ut bidrag som jag egentligen inte har rätt till. Och kanske till och med ta de pengarna och köpa något fint åt dig =).
Hoppas ingen tjallar och vidarebefordrar dessa bekännelser. Because if you do...
/Gurra
Over there...
Medan jag satt här i soffan och läste en artikel skriven 1937 som handlar om hur man definerar ordet firma så tänkte jag för mig själv: ”Äh va fan, jag tar och bloggar om min resa till Kanada och USA istället.” Lite sent kanske, men helt ärligt, jag måste slippa den där artikeln ett tag. Hade ni läst den hade ni förstått (Ålen, Maricon, Helene med flera – it’s your future!).
Någon gång förra hösten bestämde jag och min bättre hälft Carro (ser du, jag använde ditt riktiga namn!) oss för att åka och hälsa på nämnda hälfts syster, Sabina, som pluggar i Kanada och närmare bestämt staden Guelph, belägen någon timme utanför Toronto. Även Sabinas kompis Hanna följde med på resan på resan. En något smartare person hade kanske räknat ut att detta skulle resultera i framtida shopping tillsammans med tre tjejer och allt vad det innebär. Jag var dock inte den personen... då, däremot är jag det nu.
But first things first. Guleph ja, vet inte riktigt vad man ska säga om denna stad. Borde ju börja med det som var positivt så... det fanns en del småtrevliga villakvarter i alla fall. Men förutom det var det en stad som med sina gigantiska, men opersonliga gallerior, tråkiga centrum samt en allmän känsla om öde skulle få Västerås att framstå som Rio de Janiero i karnevaltider. Hur som helst, vi hade en mycket gemytlig julafton med ägghalvor, lax, prinskorvar (läs: frankfurter) och köttbullar tillagade av yours truly (so you know they were good!) och till och med en och annan nubbe.
Någon dag senare besökte vi Niagara fallen, vilket jag kan beskriva med tre ord och utdragna stavelser: såååå jäääävvvla överskattat! Visst, det var väl coolt med ett vattenfall och så, men att det här är en stor turistattraktion är för mig helt ofattbart, men samtidigt imponerande. Tänk att kunna ta en nästintill helt vanligt plats och kunna hausa upp den till att bli aspopulär. Grym marknadsföring om något! Så vill jag också kunna göra. Söka jobb i Sälen, månne?
Efter ett stopp i Toronto begav vi oss sedan till New York – "not only the greatest city in this fine country, but also the greatest city in the world", som bussvärden informerade oss om. Och jag kan nog inte göra annat än att hålla med till fullo (förutom det där med “fine” country kanske), då New york också kan beskrivas med tre och utdragna stavelser: såååå jääävvvla grymt! Att glida runt i en sådan overklig storstad, som trots allt kändes rätt trevlig och personlig, och hela tiden ha en känsla av att man var med någon av de otaliga filmer och serier som utspelar sig i staden var inget annat my woodstock (åltopiska som betyder ungefär ”hur bra som helst”).
Redan första dagen hann vi med att göra ”hela” New York kändes det som. Vi såg times square, ground zero (world trade center), battery park, frihetsgudinnan och en massa andra grejer. De efterföljande dagarna blev det shopping till absurdum. Köpcentrena var, precis som allt annat i detta land, helt gigantiska men trots detta även helt smockfyllda med människor. Ibland blev det därför nästan lite jobbigt att shoppa, speciellt när mitt resesällskap, som tidigare nämnt bestod av tre tjejer, skulle in på Victoria’s secret. När jag kom in trodde jag helt ärligt att någon tagit en flaska med världens starkaste parfym och en gjort ”en 24”, det vill säga spridit den genom ventalitionssystem, för fy helvete vad det stank där inne! Det, plus en miljard människor och en massa damunderkläder gjorde detta till en mindre positiv upplevelse.
Dock var ovanstående ingenting mot Forever 21. Min gode vän Crille, som besökte New York i slutet av sommaren, beskrev denna butik på följande sätt: ”Dom har mosat in så mycket kläder och skor som möjligt, och sen är det massa tjejer som springer runt där inne och skriker typ ’aaaaaaaaaaaahhhhhhhhhh’”. En mycket korrekt beskrivning enligt mig, vilket gör att ni kanske kan gissa hur kul det var att vara där inne?
Kan dock meddela att det blev lite bättre shopping senare under veckan då vi gick till Soho, ett området lite utanför själva über-centrum med skönare affärer. Bland annat blev det ett besök på Burton och Volcom’s respektive concept store samt en måltid på USA:s första officiella pizzeria. Och jag kan lova dig Ålen, den pizzan var godare än Prelatens.
Nyårsafton spenderades inte på Times square– vi hade ingen lust att stå och frysa 10 timmar för att se en förvånansvärt liten boll sänkas ner i ett par betydligt större reklamskyltar – utan istället åt vi en svindyr, men svingod, tre-rätters middag på en trevlig restaurang, för att sedan avsluta kvällen på en liten, men relativt mysig bar.
Sista dagen gick vi och åt på ett typiskt frukost-fik som ofta syns i amerikanska filmer. Medan jag satt och mörschade i mig belgian waffles med syrap och french toast samt bäljade i mig kaffe kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på snubben bredvid mig. Det var en svart kille, med lite halv gangsta-look, som med en mörk och säregen röst drog en story för sin flickvän som satt mitt emot. Det han sa, hur han formulerade sig i kombination med vart vi befann oss fick mig direkt att tänka på vafri Tarantino-film, särskilt Pulp Fiction och Reservoir Dogs. Han kändes som en typisk karraktär från någon av dessa filmer – en små-gangster som sitter och drar det vanliga vardagssnacket precis innan han ska genomföra en stöt eller dylikt.
Och efter denna klockrena avslutning begav jag mig nöjt hemåt efter vad som mycket väl kan ha varit den bästa resan jag gjort i hela mitt liv.
/Gurra
Fler bilder kommer snart.
Någon gång förra hösten bestämde jag och min bättre hälft Carro (ser du, jag använde ditt riktiga namn!) oss för att åka och hälsa på nämnda hälfts syster, Sabina, som pluggar i Kanada och närmare bestämt staden Guelph, belägen någon timme utanför Toronto. Även Sabinas kompis Hanna följde med på resan på resan. En något smartare person hade kanske räknat ut att detta skulle resultera i framtida shopping tillsammans med tre tjejer och allt vad det innebär. Jag var dock inte den personen... då, däremot är jag det nu.
But first things first. Guleph ja, vet inte riktigt vad man ska säga om denna stad. Borde ju börja med det som var positivt så... det fanns en del småtrevliga villakvarter i alla fall. Men förutom det var det en stad som med sina gigantiska, men opersonliga gallerior, tråkiga centrum samt en allmän känsla om öde skulle få Västerås att framstå som Rio de Janiero i karnevaltider. Hur som helst, vi hade en mycket gemytlig julafton med ägghalvor, lax, prinskorvar (läs: frankfurter) och köttbullar tillagade av yours truly (so you know they were good!) och till och med en och annan nubbe.
Någon dag senare besökte vi Niagara fallen, vilket jag kan beskriva med tre ord och utdragna stavelser: såååå jäääävvvla överskattat! Visst, det var väl coolt med ett vattenfall och så, men att det här är en stor turistattraktion är för mig helt ofattbart, men samtidigt imponerande. Tänk att kunna ta en nästintill helt vanligt plats och kunna hausa upp den till att bli aspopulär. Grym marknadsföring om något! Så vill jag också kunna göra. Söka jobb i Sälen, månne?
Efter ett stopp i Toronto begav vi oss sedan till New York – "not only the greatest city in this fine country, but also the greatest city in the world", som bussvärden informerade oss om. Och jag kan nog inte göra annat än att hålla med till fullo (förutom det där med “fine” country kanske), då New york också kan beskrivas med tre och utdragna stavelser: såååå jääävvvla grymt! Att glida runt i en sådan overklig storstad, som trots allt kändes rätt trevlig och personlig, och hela tiden ha en känsla av att man var med någon av de otaliga filmer och serier som utspelar sig i staden var inget annat my woodstock (åltopiska som betyder ungefär ”hur bra som helst”).
Redan första dagen hann vi med att göra ”hela” New York kändes det som. Vi såg times square, ground zero (world trade center), battery park, frihetsgudinnan och en massa andra grejer. De efterföljande dagarna blev det shopping till absurdum. Köpcentrena var, precis som allt annat i detta land, helt gigantiska men trots detta även helt smockfyllda med människor. Ibland blev det därför nästan lite jobbigt att shoppa, speciellt när mitt resesällskap, som tidigare nämnt bestod av tre tjejer, skulle in på Victoria’s secret. När jag kom in trodde jag helt ärligt att någon tagit en flaska med världens starkaste parfym och en gjort ”en 24”, det vill säga spridit den genom ventalitionssystem, för fy helvete vad det stank där inne! Det, plus en miljard människor och en massa damunderkläder gjorde detta till en mindre positiv upplevelse.
Dock var ovanstående ingenting mot Forever 21. Min gode vän Crille, som besökte New York i slutet av sommaren, beskrev denna butik på följande sätt: ”Dom har mosat in så mycket kläder och skor som möjligt, och sen är det massa tjejer som springer runt där inne och skriker typ ’aaaaaaaaaaaahhhhhhhhhh’”. En mycket korrekt beskrivning enligt mig, vilket gör att ni kanske kan gissa hur kul det var att vara där inne?
Kan dock meddela att det blev lite bättre shopping senare under veckan då vi gick till Soho, ett området lite utanför själva über-centrum med skönare affärer. Bland annat blev det ett besök på Burton och Volcom’s respektive concept store samt en måltid på USA:s första officiella pizzeria. Och jag kan lova dig Ålen, den pizzan var godare än Prelatens.
Nyårsafton spenderades inte på Times square– vi hade ingen lust att stå och frysa 10 timmar för att se en förvånansvärt liten boll sänkas ner i ett par betydligt större reklamskyltar – utan istället åt vi en svindyr, men svingod, tre-rätters middag på en trevlig restaurang, för att sedan avsluta kvällen på en liten, men relativt mysig bar.
Sista dagen gick vi och åt på ett typiskt frukost-fik som ofta syns i amerikanska filmer. Medan jag satt och mörschade i mig belgian waffles med syrap och french toast samt bäljade i mig kaffe kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på snubben bredvid mig. Det var en svart kille, med lite halv gangsta-look, som med en mörk och säregen röst drog en story för sin flickvän som satt mitt emot. Det han sa, hur han formulerade sig i kombination med vart vi befann oss fick mig direkt att tänka på vafri Tarantino-film, särskilt Pulp Fiction och Reservoir Dogs. Han kändes som en typisk karraktär från någon av dessa filmer – en små-gangster som sitter och drar det vanliga vardagssnacket precis innan han ska genomföra en stöt eller dylikt.
Och efter denna klockrena avslutning begav jag mig nöjt hemåt efter vad som mycket väl kan ha varit den bästa resan jag gjort i hela mitt liv.
/Gurra
Fler bilder kommer snart.
