Nummer 3: Efterfest i Holy Hammer
Egentligen hade jag tänkt ha ett annat minne på den här platsen som inte har så mycket – utan bara lite grann – med fylla att göra. Jag tänkte att så jävla roligt kanske det inte är att hela tiden skriva saker som ”å han va’ riktigt stürm-full…” och så vidare. Dock har jag kommit fram till att av de minnen som jag tänkt tillbaka på, de där riktigt roliga, så har de flesta med fylla att göra. Inte så att mina skolkompisar är tråkiga nyktra utan snarare att dem är roliga nyktra, men sjukt roliga fulla.
Hur som helst så handlar detta minne om en efterfest i studentområdet Hammaren, eller som det i folkmun kallas – Holy Hammer. Det var strax innan jul år 2005 och klassen hade precis haft den sista tentan för året vilket även innebar jullov och fest på kvällen. Detta måste ha varit en veckodag eftersom vi satte oss och drack öl på Kåren en pubkväll. Då detta holabaloo stängde redan innan tolvslaget bestämde vi oss för att åka hem till Ålen för att ta festen vidare. Vid denna tidpunkt bodde även Olof i anrika Holy hammer, och sniken smålänning som denne man är hade han tidigare under året varit i Tyskland (eller var det Polen?) och köpt – only god knows hur satans jävla mycket sprit! En stor del av detta förråd togs med hem till Ålen och så var festen igång.
Det är svårt att summera hela den här kvällen på grund av de många händelser som ägde rum, men jag ska göra ett försök att återberätta ett par av dem. En hel del av kvällens bravader handlade om Julian, en trevlig kille i klassen som i onyktert tillstånd, vad ska man säga, ibland har en del fuffens för sig. Först och främst ska det klargöras att han under denna kväll bar Ålens svenska hockeytröja och hade den knuten i en sån där käck magknut som tjejerna hade på 80-talet (bild finns längre ned). När ni nu har den bilden kan ni försöka föreställa er denne individ från sittande position på Ålens extrasäng bli brutalt inknuffad i en garderob. Han låg som ett sträck i luften som brukar säga. Det är oklart huruvida det som sedan skedde var menat som hämnd mot Challe, personen som knuffades, men det som hände var och är fortfarande ett av dem abslout roligaste och konstigaste moments i IMF:s historia. Julian och Challe befinner sig sittandes på golvet varpå Julian slår en tallrik i huvudet på Challe utan att något händer. Han prövar därför att göra samma sak på sig själv, alltså dunka tallriken i sitt huvud, och denna gång däremot, går det nämnde köksföremålet i ungefär 1000 bitar. Det var, som det brukar heta, en syn för gudar.
Ett stående inslag för kvällen var att dricka sambuca-shots, och helst brinnande sådana. Några dagar tidigare hade Ålen försökt sig på detta och bränt sig en aning – att se honom få panik och desperat försöka släcka lågorna i sin överläpp var för övrigt också en syn för gudar – varför det denna gång ansågs vara viktigt att förklara hur man dricker dessa shots. Just där och då tror jag inte att folk tänkte på att användandet av fraser som ”du tar hela i munnen, sen sväljer du” följt av ”men det är ju så mycket på en gång”, kunde associeras till helt andra saker än shot-drickande. Anledningen till att vi kom på detta var när vi ett par dagar senare såg ett mycket underhållande filmklipp av det hela.
På tal om film ja. Faktum är att det finns fler mycket roliga filmklipp från denna kväll. Om inte annat när en sex-sju killar med mindre begåvade sångkunskaper sjunger karaoke till så vitt spridda låtar som Alice Coopers ”Posion” och ”Hit me baby one more time” med Brittney. Avslutningen på kvällen gick även den i musikens tecken, men då gällde det inte någon av ovanstående artister. Istället handlade det om 50 cent och särskilt dennes dåvarande hit ”Candy shop” – en låt som Olof hävdade var ”väääärldens bästa låt”. Anledningen till att jag skrev det så där var för att försöka återskapa hur Olof med sin utdragna och svajande småländska stämma gång på gång uttalade denna fras. Den har sedan dess blivit ett ofta använt begrepp i våra kretsar och har på sätt och vis tagit fokus från att det som egentligen är humorn i det här. Att Olof, en kille som faktiskt gillar hip-hop och mycket sådan som skulle anses vara bättre än 50 cent, på fullaste allvar menade att Candy shop är världens bästa låt. Som Percy Nilegård skulle ha sagt: Det e humor, det e humor, det e humor!
Till sist; ett stort tack till alla er som bidrog till att göra denna kväll till en sällan skådad klassiker. Här följer ett antal, enligt min mening, väldigt talande bilder för var nivån på den här kvällen låg.
/Gurra
Hur som helst så handlar detta minne om en efterfest i studentområdet Hammaren, eller som det i folkmun kallas – Holy Hammer. Det var strax innan jul år 2005 och klassen hade precis haft den sista tentan för året vilket även innebar jullov och fest på kvällen. Detta måste ha varit en veckodag eftersom vi satte oss och drack öl på Kåren en pubkväll. Då detta holabaloo stängde redan innan tolvslaget bestämde vi oss för att åka hem till Ålen för att ta festen vidare. Vid denna tidpunkt bodde även Olof i anrika Holy hammer, och sniken smålänning som denne man är hade han tidigare under året varit i Tyskland (eller var det Polen?) och köpt – only god knows hur satans jävla mycket sprit! En stor del av detta förråd togs med hem till Ålen och så var festen igång.
Det är svårt att summera hela den här kvällen på grund av de många händelser som ägde rum, men jag ska göra ett försök att återberätta ett par av dem. En hel del av kvällens bravader handlade om Julian, en trevlig kille i klassen som i onyktert tillstånd, vad ska man säga, ibland har en del fuffens för sig. Först och främst ska det klargöras att han under denna kväll bar Ålens svenska hockeytröja och hade den knuten i en sån där käck magknut som tjejerna hade på 80-talet (bild finns längre ned). När ni nu har den bilden kan ni försöka föreställa er denne individ från sittande position på Ålens extrasäng bli brutalt inknuffad i en garderob. Han låg som ett sträck i luften som brukar säga. Det är oklart huruvida det som sedan skedde var menat som hämnd mot Challe, personen som knuffades, men det som hände var och är fortfarande ett av dem abslout roligaste och konstigaste moments i IMF:s historia. Julian och Challe befinner sig sittandes på golvet varpå Julian slår en tallrik i huvudet på Challe utan att något händer. Han prövar därför att göra samma sak på sig själv, alltså dunka tallriken i sitt huvud, och denna gång däremot, går det nämnde köksföremålet i ungefär 1000 bitar. Det var, som det brukar heta, en syn för gudar.
Ett stående inslag för kvällen var att dricka sambuca-shots, och helst brinnande sådana. Några dagar tidigare hade Ålen försökt sig på detta och bränt sig en aning – att se honom få panik och desperat försöka släcka lågorna i sin överläpp var för övrigt också en syn för gudar – varför det denna gång ansågs vara viktigt att förklara hur man dricker dessa shots. Just där och då tror jag inte att folk tänkte på att användandet av fraser som ”du tar hela i munnen, sen sväljer du” följt av ”men det är ju så mycket på en gång”, kunde associeras till helt andra saker än shot-drickande. Anledningen till att vi kom på detta var när vi ett par dagar senare såg ett mycket underhållande filmklipp av det hela.
På tal om film ja. Faktum är att det finns fler mycket roliga filmklipp från denna kväll. Om inte annat när en sex-sju killar med mindre begåvade sångkunskaper sjunger karaoke till så vitt spridda låtar som Alice Coopers ”Posion” och ”Hit me baby one more time” med Brittney. Avslutningen på kvällen gick även den i musikens tecken, men då gällde det inte någon av ovanstående artister. Istället handlade det om 50 cent och särskilt dennes dåvarande hit ”Candy shop” – en låt som Olof hävdade var ”väääärldens bästa låt”. Anledningen till att jag skrev det så där var för att försöka återskapa hur Olof med sin utdragna och svajande småländska stämma gång på gång uttalade denna fras. Den har sedan dess blivit ett ofta använt begrepp i våra kretsar och har på sätt och vis tagit fokus från att det som egentligen är humorn i det här. Att Olof, en kille som faktiskt gillar hip-hop och mycket sådan som skulle anses vara bättre än 50 cent, på fullaste allvar menade att Candy shop är världens bästa låt. Som Percy Nilegård skulle ha sagt: Det e humor, det e humor, det e humor!
Till sist; ett stort tack till alla er som bidrog till att göra denna kväll till en sällan skådad klassiker. Här följer ett antal, enligt min mening, väldigt talande bilder för var nivån på den här kvällen låg.
/Gurra
Nummer 4: Det gråa kaffet – the rise and fall of Åltopia
På plats fyra på denna lista hittar vi en händelse som visserligen är väldigt intern men samtidigt väldigt rolig, så pass att den helt enkelt måste finnas med. Ni som brukar läsa min blogg missade nog inte att jag under hösten skrev c-uppsats tillsammans med mina två klasskompisar Olof och Ålen och att vi under denna tid utvecklade en högst egen kultur. Denna kultur ledde till att den egna nationen Åltopia utropades. Jag har mängder av minnen från den här tiden, men det är framförallt en händelse som symboliserar the very essence of Åltopia. Det rör sig om en typisk vardagshändelse som på äkta Seinfeld-maner har uppförstorats å det grövsta och på så vis fastnat i mitt minne.
Nationen Åltopia utgjordes av ett antal grundlagar. En av dessa var att den person vars lägenhet vi befann oss i för att plugga enligt lag var tvungen att tillhandahålla två koppar kaffe per person. Ett tillägg till denna lag var även att denne host själv skulle göra i ordning kaffet enligt sina gästers önskan. Under uppsatsskrivandets sista del föll dig som så att vi allt oftare hamnade hemma hos Ålen. Trots detta ändrades inte grundlagen och Ålen var således piskad att erbjuda samt göra i ordning kaffe varje dag. Det kan antas att denna eviga slavgöra kan ha tärt på Ålens tålamod en aning.
Något som definitivt gjorde det var Olof ständiga kritik mot allt annat kaffe än sitt eget. Så här ligger det till: Olof har ingen kaffebryggare hemma utan kör på så kallat snabbkaffe. Alla som druckit detta vet att det kokande vattnet som är en av ingredienserna är ganska varmt varför man ofta måste vänta ett tag innan kaffet går att dricka. Olof tror dock att denna regel gäller även för kaffe från en vanlig bryggare, vilket gör att han efter att ha blivit serverad sådant kaffe väntar en stund med att dricka det. När han sedan väl dricker det klagar han ofta över att det är kallt. Behöver kanske inte säga så mycket mer än att konstatera att det torde vara påfrestande att servera kaffe till en sådan person. Lägg där till att Ålen ibland har väldigt lätt till att bli ”on the warpath”, vilket typ innebär arg som fan.
När ni nu känner till bakgrunden är det så äntligen dags att dags att komma till sak. En dag, like any other bryggde Ålen kaffe, hällde upp det i en kopp, hade i lite mjölk och serverade Olof. Olof reste sig från sin standardiserade halvliggande position i soffan och kollade med skeptisk min ner i kaffekoppen varpå han med en lugn och ytterst dissande ton sa; ”fan va’ kaffet ser grått ut!” Det tog ungefär en halv millisekund innan Ålen skiftade från hans vanliga glada jag till sitt patenterade ”warpath mode” och högg tillbaka mot Olof: ”MEN FAN VA´ DU SKA KLAGA!” Detta ledde till att jag nästintill garvade ihjäl mig. Jag tycker helt enkelt det var en kul situation, that's all.
Från ett utomstående perspektiv kan nog de flesta förstå Ålen. Maken till otacksamhet från Olofs sida har antagligen sällan skådats. På något sätt blev det här spiken i kistan som förkunnade att Åltopia hade gått för långt. Likt alla andra civilisationer på uppgång så måste det vända någon gång varpå den ofta mättas och förstör sig själv inifrån. Men likt Romarriket som för evigt är inskrivet i historieböckerna kommer jag aldrig glömma Åltopia och det gråa kaffet då dem åtminstone är inskrivna i min historiebok. Med andra ord att det står skrivet här på bloggen.
/Gurra
Nationen Åltopia utgjordes av ett antal grundlagar. En av dessa var att den person vars lägenhet vi befann oss i för att plugga enligt lag var tvungen att tillhandahålla två koppar kaffe per person. Ett tillägg till denna lag var även att denne host själv skulle göra i ordning kaffet enligt sina gästers önskan. Under uppsatsskrivandets sista del föll dig som så att vi allt oftare hamnade hemma hos Ålen. Trots detta ändrades inte grundlagen och Ålen var således piskad att erbjuda samt göra i ordning kaffe varje dag. Det kan antas att denna eviga slavgöra kan ha tärt på Ålens tålamod en aning.
Något som definitivt gjorde det var Olof ständiga kritik mot allt annat kaffe än sitt eget. Så här ligger det till: Olof har ingen kaffebryggare hemma utan kör på så kallat snabbkaffe. Alla som druckit detta vet att det kokande vattnet som är en av ingredienserna är ganska varmt varför man ofta måste vänta ett tag innan kaffet går att dricka. Olof tror dock att denna regel gäller även för kaffe från en vanlig bryggare, vilket gör att han efter att ha blivit serverad sådant kaffe väntar en stund med att dricka det. När han sedan väl dricker det klagar han ofta över att det är kallt. Behöver kanske inte säga så mycket mer än att konstatera att det torde vara påfrestande att servera kaffe till en sådan person. Lägg där till att Ålen ibland har väldigt lätt till att bli ”on the warpath”, vilket typ innebär arg som fan.
När ni nu känner till bakgrunden är det så äntligen dags att dags att komma till sak. En dag, like any other bryggde Ålen kaffe, hällde upp det i en kopp, hade i lite mjölk och serverade Olof. Olof reste sig från sin standardiserade halvliggande position i soffan och kollade med skeptisk min ner i kaffekoppen varpå han med en lugn och ytterst dissande ton sa; ”fan va’ kaffet ser grått ut!” Det tog ungefär en halv millisekund innan Ålen skiftade från hans vanliga glada jag till sitt patenterade ”warpath mode” och högg tillbaka mot Olof: ”MEN FAN VA´ DU SKA KLAGA!” Detta ledde till att jag nästintill garvade ihjäl mig. Jag tycker helt enkelt det var en kul situation, that's all.
Från ett utomstående perspektiv kan nog de flesta förstå Ålen. Maken till otacksamhet från Olofs sida har antagligen sällan skådats. På något sätt blev det här spiken i kistan som förkunnade att Åltopia hade gått för långt. Likt alla andra civilisationer på uppgång så måste det vända någon gång varpå den ofta mättas och förstör sig själv inifrån. Men likt Romarriket som för evigt är inskrivet i historieböckerna kommer jag aldrig glömma Åltopia och det gråa kaffet då dem åtminstone är inskrivna i min historiebok. Med andra ord att det står skrivet här på bloggen.
/Gurra
Nummer 5: Åre
Och så var det dags! Min lista över de roligaste, galnaste, konstigaste och mest noterbara händelserna som inträffat under min snart fyra års långa studietid – kort sagt: mina favoritminnen.
På femte plats hittar vi ett minne som egentligen är två olika händelser ihopslagna till en. Som rubriken antyder handlar det om Åre dit jag och ett gäng från skolan styrt kosan vid inte mindre än två olika tillfällen. Dessa båda resor har varit synnerligen händelserika och det finns troligen material nog för att göra en egen topp-fem-lista av enbart Åre-minnen. Dock är jag av den uppfattningen att det är helheten av resorna som gör detta till ett så roligt minne. För min egen del kan det dock ifrågasättas om det verkligen var så där värst roligt första året vi var där. Min resa kan sammanfattas med att jag kom dit, åkte snowboard en dag, gick ut på kvällen och blev svinigt full, var således svinigt bakfull dagen efter, ramlade och bröt handleden, blev efter åtskilliga om och men tvångshemskickad för operation och fick sedan ett evigt hat i mitt hjärta mot Sveriges sjukvård och dess mycket besynnerliga system.
De flesta av dem som var med båda åren skulle nog hävda att första årets resa med dess grymma afterski-häng och allmäna asparty var den roligare av dem två. I och med att jag på grund av ovanstående anledningar inte fick uppleva något av detta kan jag tyvärr inte hålla med utan håller istället andra året aningen högre. För nog fan var denna andra resa jävligt rolig den också?! Jag har sällan gjort en resa med sådan kirurgisk precision i uppdelningen mellan åkning och ölning. Det kändes som att man hela tiden utförde någon av nyss nämnda aktiveter och således fanns alltså ingen dötid överhuvudtaget. Och eftersom både åkningen och ölningen var riktigt bra måste jag säga att detta var en av mina favoritresor alla kategorier. Att det hela sedan utmynnade i en film som blivit både en publik- och kritikersuccé (nåja) gör ju inte saken sämre...
Det finns som sagt många enskilda händelser som inträffade under dessa båda resor och jag kan därför inte redogöra för alla. Kan dock göra ett litet axplock: Ålen äter dipp med sked. Allsång till System of a downs ”Violent pornograhpy”. Ett gäng snubbar blir utelåsta från bastun efter att ha varit ute och slängt sig i snön. Olof går vilse i en skidbacke. Om ni nu undrar hur man lyckas med det där sistnämnda kan jag tala om att det var mörkt och natt plus att Olof var lite sådär smårund under fötterna.
/Gurra
På femte plats hittar vi ett minne som egentligen är två olika händelser ihopslagna till en. Som rubriken antyder handlar det om Åre dit jag och ett gäng från skolan styrt kosan vid inte mindre än två olika tillfällen. Dessa båda resor har varit synnerligen händelserika och det finns troligen material nog för att göra en egen topp-fem-lista av enbart Åre-minnen. Dock är jag av den uppfattningen att det är helheten av resorna som gör detta till ett så roligt minne. För min egen del kan det dock ifrågasättas om det verkligen var så där värst roligt första året vi var där. Min resa kan sammanfattas med att jag kom dit, åkte snowboard en dag, gick ut på kvällen och blev svinigt full, var således svinigt bakfull dagen efter, ramlade och bröt handleden, blev efter åtskilliga om och men tvångshemskickad för operation och fick sedan ett evigt hat i mitt hjärta mot Sveriges sjukvård och dess mycket besynnerliga system.
De flesta av dem som var med båda åren skulle nog hävda att första årets resa med dess grymma afterski-häng och allmäna asparty var den roligare av dem två. I och med att jag på grund av ovanstående anledningar inte fick uppleva något av detta kan jag tyvärr inte hålla med utan håller istället andra året aningen högre. För nog fan var denna andra resa jävligt rolig den också?! Jag har sällan gjort en resa med sådan kirurgisk precision i uppdelningen mellan åkning och ölning. Det kändes som att man hela tiden utförde någon av nyss nämnda aktiveter och således fanns alltså ingen dötid överhuvudtaget. Och eftersom både åkningen och ölningen var riktigt bra måste jag säga att detta var en av mina favoritresor alla kategorier. Att det hela sedan utmynnade i en film som blivit både en publik- och kritikersuccé (nåja) gör ju inte saken sämre...
Det finns som sagt många enskilda händelser som inträffade under dessa båda resor och jag kan därför inte redogöra för alla. Kan dock göra ett litet axplock: Ålen äter dipp med sked. Allsång till System of a downs ”Violent pornograhpy”. Ett gäng snubbar blir utelåsta från bastun efter att ha varit ute och slängt sig i snön. Olof går vilse i en skidbacke. Om ni nu undrar hur man lyckas med det där sistnämnda kan jag tala om att det var mörkt och natt plus att Olof var lite sådär smårund under fötterna.
/Gurra
Mitt liv som student
Om ungefär två veckor är min studietid här i Västerås till ända. Ju mer jag tänker på det desto konstigare känns det. Om man får dra klyschornas klyscha så känns det faktiskt som att det var igår jag började plugga. Faktum är att jag fortfarande minns saker från just den dagen, saker som på något sätt etsat sig fast i minnet.
Jag bestämde mig inte för att börja plugga förens ungefär en vecka innan skolstarten. Just då trivdes jag med mitt jobb som lastbilschaufför (ett antal utropstecken inom parentes) och jag hade planer på att tjäna ihop lite pengar och möjligen köra en till snowboard-säsong. Beslutet var med andra ord inte helt hundraprocentigt – och det blev allt än det den där första dagen. Jag har ett starkt minne av att jag sitter i Västeråshallen i väntan på en introduktion för alla nya studenter på MDH och kollar runt mig och ser de människor, alltså nya studenter, som kommer in och sätter sig på läktaren. ”Fy fan vilka supernördar”, minns jag att jag tänkte. För det var som att den ena efter den andre, vare sig det var en tjej eller kille såg ut som en bussolycka i ansiktet och var allmänt ocoola. Det ska då tilläggas att jag, en person som är fullt medveten om sina egna brister vad gäller utseende och coolhet och därför inte brukar döma andra, ändå kunde göra det med dessa människor. Och inte blev det bättre när själva introduktionen drog igång. Det hölls tal om morötter och annat trams, som kändes som att de var riktade till barn som börjar dagis och inte högskolan. Lägg där till en riktigt kass trubadur som den härskna grädden på det ruttna moset.
När jag sedan träffade folket i min klass blev det dock en aning bättre. Jag har ett minne av att Olof nämnde någonting om att Västerås fotbollslag var ganska mediokert och att vi på så sätt började snacka fotboll med varandra, något jag ansåg var trevligt (was it as good for you as it was for me, Olof?). Senare under dagen blev det dock lite sämre igen. Jag vet att jag vid ett tillfälle stod och pratade med Ålen och Mackan och tyckte att dem var typ två år gamla – vilket de också var – och funderade på hur det skulle bli att hänga med ett gäng kids i fyra års tid.
Men efter att ha gett hela grejen med skolan lite tid kom jag in i det hela och ångrar inte för en sekund att jag valde den här utbildningen. Hm… det där var inte riktigt sant. Visst har jag ibland basunerat ut har jävla rutten min utbildning och framförallt skolan är, men totalt sätt är jag nöjd. Och gällande klasskompisarna så är vissa av dem idag, nästan fyra år senare, personer som jag betraktar som några av mina allra bästa vänner (fast inte du, Ålen). Vill inte bli allt för sentimental eller så, men det känns faktiskt sorgligt att jag troligen inte kommer kunna umgås med alla på samma sätt som jag gjort innan.
Fast även om tiden snart rinner ut så har vi alltid kvar minnena från studietiden – och det finns några stycken! Så pass många att jag har svårt att så här på rak arm lyfta fram något speciellt. Så därför kommer jag under dessa sista veckor i skolan att lista mina topp fem minnen och upplevelser från denna studietid. Vet som sagt inte än vilka det kommer bli, men det kan röra sig om enskilda eller återkommande händelser, det vill säga särskilda ”teman”. I enlighet med den förväntningshysteri som Salsas egen husgud, Michael Dahlén, menar att vi människor befinner oss i kommer jag att presentera ett minne åt gången där jag börjar med nummer fem och räknar neråt.
Eftersom jag som sagt inte bestämt vilka minnen som ska finnas med på listan tar jag gärna emot förslag från er läsare. Det gäller att aktivera målgruppen och göra dem delaktiga i processen och allt sånt shit.
/Gurra
Jag bestämde mig inte för att börja plugga förens ungefär en vecka innan skolstarten. Just då trivdes jag med mitt jobb som lastbilschaufför (ett antal utropstecken inom parentes) och jag hade planer på att tjäna ihop lite pengar och möjligen köra en till snowboard-säsong. Beslutet var med andra ord inte helt hundraprocentigt – och det blev allt än det den där första dagen. Jag har ett starkt minne av att jag sitter i Västeråshallen i väntan på en introduktion för alla nya studenter på MDH och kollar runt mig och ser de människor, alltså nya studenter, som kommer in och sätter sig på läktaren. ”Fy fan vilka supernördar”, minns jag att jag tänkte. För det var som att den ena efter den andre, vare sig det var en tjej eller kille såg ut som en bussolycka i ansiktet och var allmänt ocoola. Det ska då tilläggas att jag, en person som är fullt medveten om sina egna brister vad gäller utseende och coolhet och därför inte brukar döma andra, ändå kunde göra det med dessa människor. Och inte blev det bättre när själva introduktionen drog igång. Det hölls tal om morötter och annat trams, som kändes som att de var riktade till barn som börjar dagis och inte högskolan. Lägg där till en riktigt kass trubadur som den härskna grädden på det ruttna moset.
När jag sedan träffade folket i min klass blev det dock en aning bättre. Jag har ett minne av att Olof nämnde någonting om att Västerås fotbollslag var ganska mediokert och att vi på så sätt började snacka fotboll med varandra, något jag ansåg var trevligt (was it as good for you as it was for me, Olof?). Senare under dagen blev det dock lite sämre igen. Jag vet att jag vid ett tillfälle stod och pratade med Ålen och Mackan och tyckte att dem var typ två år gamla – vilket de också var – och funderade på hur det skulle bli att hänga med ett gäng kids i fyra års tid.
Men efter att ha gett hela grejen med skolan lite tid kom jag in i det hela och ångrar inte för en sekund att jag valde den här utbildningen. Hm… det där var inte riktigt sant. Visst har jag ibland basunerat ut har jävla rutten min utbildning och framförallt skolan är, men totalt sätt är jag nöjd. Och gällande klasskompisarna så är vissa av dem idag, nästan fyra år senare, personer som jag betraktar som några av mina allra bästa vänner (fast inte du, Ålen). Vill inte bli allt för sentimental eller så, men det känns faktiskt sorgligt att jag troligen inte kommer kunna umgås med alla på samma sätt som jag gjort innan.
Fast även om tiden snart rinner ut så har vi alltid kvar minnena från studietiden – och det finns några stycken! Så pass många att jag har svårt att så här på rak arm lyfta fram något speciellt. Så därför kommer jag under dessa sista veckor i skolan att lista mina topp fem minnen och upplevelser från denna studietid. Vet som sagt inte än vilka det kommer bli, men det kan röra sig om enskilda eller återkommande händelser, det vill säga särskilda ”teman”. I enlighet med den förväntningshysteri som Salsas egen husgud, Michael Dahlén, menar att vi människor befinner oss i kommer jag att presentera ett minne åt gången där jag börjar med nummer fem och räknar neråt.
Eftersom jag som sagt inte bestämt vilka minnen som ska finnas med på listan tar jag gärna emot förslag från er läsare. Det gäller att aktivera målgruppen och göra dem delaktiga i processen och allt sånt shit.
/Gurra
"Booooring!"
Fan alltså, det här med d-uppsats tar knäcken på mig. Inte för att det är så jobbigt att skriva, men för att det är så drygt att läsa övriga gruppers respektive uppsatser. Anledningen? Det är såna jävla tråkiga ämnesval så det finns inte! Riksbyggens och deras organisation, försäkringsbranschen, Kurdistan och något som heter Open innovation som jag inte ens vet vad det är men som bara är konstigt och jobbigt – låter det hett eller?! Det är ämnen som får uppsatser om ekologiska livsmedel att framstå som det roligaste som går att läsa (och ja, det var en pik, Helene).
Det jag är mest förundrad över är hur folk orkar skriva om något som man egentligen tycker är totalt ointressant – för jag förutsätter att ingen tycker försäkringar är speciellt kul – när man faktiskt får välja vilket ämne man vill. Inte för att själva uppsatsskrivandet är speciellt kul, men jag måste ändå säga att de två ämnen som jag har brottats med, nämligen poker och utlandsstudier, är sådant som jag själv ändå kan referera till och tycker det är kul att diskutera och så vidare.
Det skönaste med att uppsatsen är slut om en si så där två veckor är inte att bli klar med min och El Maricos grej, utan mer att slippa läsa all annat skit!
Så där, nu känns det bättre. Var bara tvungen att skriva av mig och ventilera mina aggressioner en aning.
/Gurra
Det jag är mest förundrad över är hur folk orkar skriva om något som man egentligen tycker är totalt ointressant – för jag förutsätter att ingen tycker försäkringar är speciellt kul – när man faktiskt får välja vilket ämne man vill. Inte för att själva uppsatsskrivandet är speciellt kul, men jag måste ändå säga att de två ämnen som jag har brottats med, nämligen poker och utlandsstudier, är sådant som jag själv ändå kan referera till och tycker det är kul att diskutera och så vidare.
Det skönaste med att uppsatsen är slut om en si så där två veckor är inte att bli klar med min och El Maricos grej, utan mer att slippa läsa all annat skit!
Så där, nu känns det bättre. Var bara tvungen att skriva av mig och ventilera mina aggressioner en aning.
/Gurra
En inblick i vardagen
I höstas följde ett antal inblickar i min vardag här på bloggen. Denna vår har dessa dock lyst med sin frånvaro – tills nu.
Precis som i höstas utgörs min nuvarande och huvudsakliga sysselsättning av uppsatsskrivande. Denna gång bedrivs detta dock inte tillsammans med den franskälskande ålänningen, Ålen, och den franskhatande smålänningen, Olof. Istället har jag ingått partnerskap med en person döpt till Jhonattan, men som oftare går under benämningar som Cabron, The real cabron, Maricon eller det namn han kanske är mest känd som – Salsa. Lite kort info om denne Salsa är att han gillar att dansa Salsa, är latino-flykting från Venezuela samt har en facebook-grupp tillägnad sig efter att olovligt ha slängt en sak som tillhörde någon annan.
Angående våra arbetsdagar så påminner de en del om dem från föregående termin, där den största likheten är att det är förhållandevis lite actual plugg och mer av annan aktivitet. Dagen börjar med att jag kommer till skolan strax efter den utsatta starttiden 9:30. Man skulle kunna tro att dessa sena ankomster är en nagel i ögat på Salsa, men då han förmodligen har svårast i hela världen att passa tider gör det inte så mycket. I alla fall, någon gång mellan 10 och 11 brukar han dyka upp, ofta med en kåren-baguette i ena handen samt en cola i den andra. Att han gärna går förbi vårt anrika kårhus och köper dessa minst lika anrika baguetter är för övrigt en av anledningarna till att han kommer när han kommer. Efter att han kommit till rätta i något av de grupprum vi sitter i brukar vi köra någon slags ”catching-up” av gårdagens händelser, vilket oftast rör sig om något fotbollsrelaterat, typ: "såg du Zlatans mål igår?" och så vidare.
Efter detta sitter vi och slösurfar en stund på varsin dator, varpå vi båda med jämna mellanrum utbrister i en suck av uppgivenhet direkt följt av ett ”men va fan, jävla Aftonbladet – hur fan kan dom skriva så här?!” Vi läser båda nämligen denna tidning trots att vi egentligen stör oss på mycket som står i den. Sedan sätter vi igång och jobbar med själva arbetet – och som vi gör det! Det bedrivs en sällan skådat effektivitet där vi både hinner diskutera saker länge och väl för att sedan få ner dem på print. Vi var långt ifrån så här effektiva förra terminen vilket säkerligen beror på att jag denna gång slipper tampas med über-språkfetischisten Olof som lever under parollen att varje skriven mening måste vara ett mästerverk. Det gör visserligen jag också, men eftersom jag nu är ensam om att göra det – Salsa skiter fullständigt i det – går det mycket snabbare (no offence, Olof).
Denna produktivitet håller dock inte i sig speciellt länge då det finns gott om andra så kallade störande moment under dagens gång. Ibland får vi besök, alternativt uppsöker någon av våra klasskompisar som också håller på med sina uppsatser och snackar lite skit med dem. En annan sak är när Salsas telefon ringer – något som sker ungefär 15687 gånger per dag. Mestadels är det sådant löst folk som man pratar spanska med som ringer och således pratar även Salsa spanska. Förstår så klart inte så mycket vad han säger, förutom vissa ord så som "marico", som är spanska för "bög". Detta ord säger Salsa ungefär 12789 gånger per samtal eftersom det inom den Venezuelanska spanskan används som slang för "kompis" eller "polare". Löst folk som sagt.
Det som dock tar upp mest av vår precious pluggtid är både mitt och Salsas eviga hängande på Youtube. Kanske har det sagts förr, men tål att sägas igen: den sidan är sjukt bra! Det finns liksom alltid något att kolla på plus att man kan skaffa sig sådana där favoriter som kan ses om och om igen. För tillfället kikar vid en hel del på spanska respektive tyska versionerna av South park-låten Uncle Fucker. Vidare har vi kollat på ett klipp som det kan tänkas att fler har sett, nämligen när amerikanska Daily show besöker Sverige. För er som inte har sett det kan jag tala om att det är oerhört kul och lite högre nivå än de där South park-grejerna. Min absoluta favorit just nu är dock ändå ”Jizz in my pants”. Om ni undrar vad "jizz" är kommer ni troligen veta det efter att ni har sett det här klippet.
South park, spanska
http://www.youtube.com/watch?v=SE_vMI-3KfU&feature=PlayList&p=ECA5028967E3E6B7&playnext=1&playnext_from=PL&index=35
Daily show in Sweden
http://www.youtube.com/watch?v=fCPvc0r_sIc
Jizz in my pants
http://www.youtube.com/watch?v=4pXfHLUlZf4&feature=PlayList&p=C8D225A967F6286E&index=0&playnext=1
/Gurra
Precis som i höstas utgörs min nuvarande och huvudsakliga sysselsättning av uppsatsskrivande. Denna gång bedrivs detta dock inte tillsammans med den franskälskande ålänningen, Ålen, och den franskhatande smålänningen, Olof. Istället har jag ingått partnerskap med en person döpt till Jhonattan, men som oftare går under benämningar som Cabron, The real cabron, Maricon eller det namn han kanske är mest känd som – Salsa. Lite kort info om denne Salsa är att han gillar att dansa Salsa, är latino-flykting från Venezuela samt har en facebook-grupp tillägnad sig efter att olovligt ha slängt en sak som tillhörde någon annan.
Angående våra arbetsdagar så påminner de en del om dem från föregående termin, där den största likheten är att det är förhållandevis lite actual plugg och mer av annan aktivitet. Dagen börjar med att jag kommer till skolan strax efter den utsatta starttiden 9:30. Man skulle kunna tro att dessa sena ankomster är en nagel i ögat på Salsa, men då han förmodligen har svårast i hela världen att passa tider gör det inte så mycket. I alla fall, någon gång mellan 10 och 11 brukar han dyka upp, ofta med en kåren-baguette i ena handen samt en cola i den andra. Att han gärna går förbi vårt anrika kårhus och köper dessa minst lika anrika baguetter är för övrigt en av anledningarna till att han kommer när han kommer. Efter att han kommit till rätta i något av de grupprum vi sitter i brukar vi köra någon slags ”catching-up” av gårdagens händelser, vilket oftast rör sig om något fotbollsrelaterat, typ: "såg du Zlatans mål igår?" och så vidare.
Efter detta sitter vi och slösurfar en stund på varsin dator, varpå vi båda med jämna mellanrum utbrister i en suck av uppgivenhet direkt följt av ett ”men va fan, jävla Aftonbladet – hur fan kan dom skriva så här?!” Vi läser båda nämligen denna tidning trots att vi egentligen stör oss på mycket som står i den. Sedan sätter vi igång och jobbar med själva arbetet – och som vi gör det! Det bedrivs en sällan skådat effektivitet där vi både hinner diskutera saker länge och väl för att sedan få ner dem på print. Vi var långt ifrån så här effektiva förra terminen vilket säkerligen beror på att jag denna gång slipper tampas med über-språkfetischisten Olof som lever under parollen att varje skriven mening måste vara ett mästerverk. Det gör visserligen jag också, men eftersom jag nu är ensam om att göra det – Salsa skiter fullständigt i det – går det mycket snabbare (no offence, Olof).
Denna produktivitet håller dock inte i sig speciellt länge då det finns gott om andra så kallade störande moment under dagens gång. Ibland får vi besök, alternativt uppsöker någon av våra klasskompisar som också håller på med sina uppsatser och snackar lite skit med dem. En annan sak är när Salsas telefon ringer – något som sker ungefär 15687 gånger per dag. Mestadels är det sådant löst folk som man pratar spanska med som ringer och således pratar även Salsa spanska. Förstår så klart inte så mycket vad han säger, förutom vissa ord så som "marico", som är spanska för "bög". Detta ord säger Salsa ungefär 12789 gånger per samtal eftersom det inom den Venezuelanska spanskan används som slang för "kompis" eller "polare". Löst folk som sagt.
Det som dock tar upp mest av vår precious pluggtid är både mitt och Salsas eviga hängande på Youtube. Kanske har det sagts förr, men tål att sägas igen: den sidan är sjukt bra! Det finns liksom alltid något att kolla på plus att man kan skaffa sig sådana där favoriter som kan ses om och om igen. För tillfället kikar vid en hel del på spanska respektive tyska versionerna av South park-låten Uncle Fucker. Vidare har vi kollat på ett klipp som det kan tänkas att fler har sett, nämligen när amerikanska Daily show besöker Sverige. För er som inte har sett det kan jag tala om att det är oerhört kul och lite högre nivå än de där South park-grejerna. Min absoluta favorit just nu är dock ändå ”Jizz in my pants”. Om ni undrar vad "jizz" är kommer ni troligen veta det efter att ni har sett det här klippet.
South park, spanska
http://www.youtube.com/watch?v=SE_vMI-3KfU&feature=PlayList&p=ECA5028967E3E6B7&playnext=1&playnext_from=PL&index=35
Daily show in Sweden
http://www.youtube.com/watch?v=fCPvc0r_sIc
Jizz in my pants
http://www.youtube.com/watch?v=4pXfHLUlZf4&feature=PlayList&p=C8D225A967F6286E&index=0&playnext=1
/Gurra
