Fler inblickar i vardagen
Det har onkeligen varit lite slött med updates på sistone, något som beror på att det har varit fullt upp med c-uppsatsen. Kanske låter konstigt när det rör sig om en uppsats som skrivs av de tre förmodligen mest ineffektiva och lata personerna i världen, men ”fullt upp” behöver ju inte innebära 100% koncentration på själva pluggandet – vilket det alltså inte gör i vårt fall.
En typisk dag för oss börjar klockan 10 då vi har sagt att vi ska träffas. Någon gång mellan 10:30 och 11 har alla (förhoppningsvis) infunnit sig, såvida inte Ålen har något löjligt seminarie, varpå han kommer först klockan 15. Oavsett måste vi chilla två timmar innan vi sätter igång vilket löst och möjligen också undermedvetet baseras på att Olof en gång sa att det var najs att chilla två timmar innan man satte igång. Svårt att ha ett motargument mot det. Hursomhelst spenderas dessa två timmar med att vi sitter och zappar på tv:n och klagar över de program som visas vid den här tiden. Vi brukar oftast stanna vid Våra värsta år eller ”blandade” hits på MTV då detta är det bästa som går att finna.
Sedan jobbar vi på ett tag och är under denna tid faktiskt hyfsat effektiva, trots att jag och Olof ägnar en stor del av tiden till att argumentera om hur vi ska formulera oss i texten. På något sätt gör detta att vi efter en stund känner att vi har jobbat hårt och därför förtjänar en paus i form av ett nytt avsnitt av antingen Prison Break eller The Shield. När vi kollat klart har klockan hunnit bli runt fyra på eftermiddagen och vi känner alla att det är dags att runda av. Vi slutar dock inte direkt utan sitter ungefär en timme och diskuterar hur vi ska lägga upp morgondagen samtidigt som vi slökollar på Simpsons och Family Guy. Efter det går alla hem till sitt och eventuellt ses vi några timmar senare för att antingen spela fotboll med skolan, kolla på fotboll på tv eller spela poker. Att våra dagar ser ut så här fick igår Olof att lite halvt förtvivlat inse att det aldrig finns någon tid till att spela x-box. Kan detta leda till en förändring månne?
Jag glömde även nämna att vi samtidigt som vi gör allt som beskrivits ovan även sitter och kollar på mängder av snowaboards på internet. Vi har alla en tid varit inne på att köpa en ny bräda och växlar därför mellan Burtons hemsida, Boardstore.se och Ebay för att jämföra priser, teknisk data och en massa såna grejer. Själv har jag ett sjukt dilemma när det gäller eventuellt köp av snowboard. Jag köpte nämligen en helt ny innan förra säsongen som jag stormtrivdes med, innan jag hoppade och landade på en sten varpå jag fick en repa i brädan som trots flera lagningar, både av proffs och mig själv, inte kan beskrivas som något annat än ett stort hål. Då resonerade jag som så att säsongen snart var slut (detta var i februari) och att jag därför kunde köra på brädan tills dess. Nu blev det som så att jag åkte i två månader till och tänkte därför att jag lika gärna kan fortsätta en säsong till, jag kommer ju ändå åka betydligt mindre denna än den förra om man säger så.
Men i och med att alla runt omkring mig börjat snacka om nya snowboards har jag också blivit jävligt sugen på en ny. Men kan jag verkligen göra det när jag trots allt har en inte allt för gammal bräda hemma som ändå går att åka på? Jobbigt det där...
Och inte fan blev det bättre av att både Olof och Ålen igår beställde varsin Burton för en hyfsad billig penning (nåt annat vore väl otänkbart när det handlar om en smålänning). Detta innebär nu att de männsikor som står mig närmast alla har köpt en ny snowboard i och med att Carro även gjort detta för någon månad sedan. Vet inte vilket som är värst: att de alla har en varsin ny snowboard eller att jag ser Olof och Ålen som personer som står mig nära.
Jag får helt enkelt funderar lite mer på det där. Ska till andra sidan Atlanten om några månader och där säljs ju snowboardarna till överkomliga priser, så vi får se.
Ge mig!
/Gurra
En typisk dag för oss börjar klockan 10 då vi har sagt att vi ska träffas. Någon gång mellan 10:30 och 11 har alla (förhoppningsvis) infunnit sig, såvida inte Ålen har något löjligt seminarie, varpå han kommer först klockan 15. Oavsett måste vi chilla två timmar innan vi sätter igång vilket löst och möjligen också undermedvetet baseras på att Olof en gång sa att det var najs att chilla två timmar innan man satte igång. Svårt att ha ett motargument mot det. Hursomhelst spenderas dessa två timmar med att vi sitter och zappar på tv:n och klagar över de program som visas vid den här tiden. Vi brukar oftast stanna vid Våra värsta år eller ”blandade” hits på MTV då detta är det bästa som går att finna.
Sedan jobbar vi på ett tag och är under denna tid faktiskt hyfsat effektiva, trots att jag och Olof ägnar en stor del av tiden till att argumentera om hur vi ska formulera oss i texten. På något sätt gör detta att vi efter en stund känner att vi har jobbat hårt och därför förtjänar en paus i form av ett nytt avsnitt av antingen Prison Break eller The Shield. När vi kollat klart har klockan hunnit bli runt fyra på eftermiddagen och vi känner alla att det är dags att runda av. Vi slutar dock inte direkt utan sitter ungefär en timme och diskuterar hur vi ska lägga upp morgondagen samtidigt som vi slökollar på Simpsons och Family Guy. Efter det går alla hem till sitt och eventuellt ses vi några timmar senare för att antingen spela fotboll med skolan, kolla på fotboll på tv eller spela poker. Att våra dagar ser ut så här fick igår Olof att lite halvt förtvivlat inse att det aldrig finns någon tid till att spela x-box. Kan detta leda till en förändring månne?
Jag glömde även nämna att vi samtidigt som vi gör allt som beskrivits ovan även sitter och kollar på mängder av snowaboards på internet. Vi har alla en tid varit inne på att köpa en ny bräda och växlar därför mellan Burtons hemsida, Boardstore.se och Ebay för att jämföra priser, teknisk data och en massa såna grejer. Själv har jag ett sjukt dilemma när det gäller eventuellt köp av snowboard. Jag köpte nämligen en helt ny innan förra säsongen som jag stormtrivdes med, innan jag hoppade och landade på en sten varpå jag fick en repa i brädan som trots flera lagningar, både av proffs och mig själv, inte kan beskrivas som något annat än ett stort hål. Då resonerade jag som så att säsongen snart var slut (detta var i februari) och att jag därför kunde köra på brädan tills dess. Nu blev det som så att jag åkte i två månader till och tänkte därför att jag lika gärna kan fortsätta en säsong till, jag kommer ju ändå åka betydligt mindre denna än den förra om man säger så.
Men i och med att alla runt omkring mig börjat snacka om nya snowboards har jag också blivit jävligt sugen på en ny. Men kan jag verkligen göra det när jag trots allt har en inte allt för gammal bräda hemma som ändå går att åka på? Jobbigt det där...
Och inte fan blev det bättre av att både Olof och Ålen igår beställde varsin Burton för en hyfsad billig penning (nåt annat vore väl otänkbart när det handlar om en smålänning). Detta innebär nu att de männsikor som står mig närmast alla har köpt en ny snowboard i och med att Carro även gjort detta för någon månad sedan. Vet inte vilket som är värst: att de alla har en varsin ny snowboard eller att jag ser Olof och Ålen som personer som står mig nära.
Jag får helt enkelt funderar lite mer på det där. Ska till andra sidan Atlanten om några månader och där säljs ju snowboardarna till överkomliga priser, så vi får se.
Ge mig!
/Gurra
Tankar om Idol
Såg reprisen av Idol tidigare idag och kunde inte låta bli att skriva ett inlägg om denna företeelse. För visst är Idol en av de största snackisarna så fort det går av stapeln – trots att alla, inte minst jag själv, egentligen hävdar att det är sjukt dåligt och att ingen bryr sig. Kanske är det så att folk bryr sig ändå för att det ändå finns så mycket att kommentera med detta program. Det är åtminstone min förklaring/ursäkt för varför jag tittar på samt bloggar om Idol. Kallade jag mig just bloggare igen, typ indirekt?
Anyway… slog på tv:n ungefär när Loulou, den storvuxna skånskan, sjöng en smäktande ballad (av Christina Aguilera var det va?) och gjorde denna svåra låt riktigt bra, tyckte jag. Juryn höll dock inte alls med utan gav henne ris med motiveringen att hon hade gjort mycket bättre tidigare i programmet. Efter henne uppträdde den den där ”kommer-sitta-på-väggen-i-alla-flickrum-i-Sverige-Robin” med låten Mercy av hon Duffy. Som Homer Simpson skulle ha uttryckt det: ”booooring!” Visst, han har kontroll på rösten och sjunger okej och sånt, men det händer ju inte ett piss! Och hade det inte vart för att jag verkligen ansträngde mig och lyssnade på hans framträdande hade jag inte kunnat kommentera det – så pass intetsägande var han. Men återigen överraskar juryn mig genom att hylla denne ”lord of boredom” då de menar att han har gått så mycket framåt sedan tidigare.
I denna stund kom det upp flera frågor i mitt huvud. Först och främst, hur jävla rutten var han i så fall innan? Sedan undrar jag även om det är tillräckligt bra att gå från att från att suga till att som bäst kunna kallas medioker? Och hur fan kan juryn sitta och lovorda en sådan sångare, kan de inte musik eller? Som svar på sista frågan kan jag bara säga att det kanske är precis vad de kan. För när en idolvinnare sedan koras får ju han eller hon lägga sång på redan färdiginspelad, själlös och intetsägande musik som bara väntar på att få släppas lös på Rix FM, där den kan få spelas om och om igen. På så vis blir det automatiskt en hit hos nämnda radiokanals lyssnare, det vill säga min mamma samt andra kvinnor i hennes ålder. Så därför kanske det är till en fördel i Idol om man bara är en okej artist som inte sticker ut för mycket. Själv anser jag dock att det fan inte är okej!
Men även hur mycket jag ogillar sånt som inte sticker och vice verca kan jag inte säga annat än att idol-Johan borde åka ut illa kvickt. Han är liksom inte ens medioker utan bara kass rakt av.
Den jämngamla idol-Anna (verkar stämma det där med att tjejer utvecklas tidigare) däremot, fy satan vad hon kan sjunga! Hon sjöng den där låten Release me, som Peter Jihde hävdade blev en hit först då någon sjöng den i förra årets idolfinal (jojo, så var det), och i början av låten tyckte jag att hon också var lite tråkig. Sen kom refrängen och som sagt, sjunga kan hon. Hon förtjänar verkligen att vinna, inte på grund av att hon sjunger så grymt för sin ringa ålder utan enbart för att hon sjunger så grymt. Men tyvärr så går ju som sagt det som är uttryckslöst hem hos folk, så vem vet, kanske blir ovannämnde Robin som tar hem det. God forebid…
Avslutningsvis tänkte jag bara återknyta till en grej jag läste i Aftonbladet i fredags. ”Är han inte lite väl bögig?” Detta var det någon som sa om Idol-Jesper efter att denne blivit utröstad. På den frågan kan jag ge ett snabbt svar: Ja. Med de kläderna och den mängden smink han har i ansiktet så kan svaret inte bli något annat. Och vad det gäller sminket, är inte killarna i Idol lite väl sminkade när de uppträder?
Lite väl bögig? Döm själva...
/Gurra
Anyway… slog på tv:n ungefär när Loulou, den storvuxna skånskan, sjöng en smäktande ballad (av Christina Aguilera var det va?) och gjorde denna svåra låt riktigt bra, tyckte jag. Juryn höll dock inte alls med utan gav henne ris med motiveringen att hon hade gjort mycket bättre tidigare i programmet. Efter henne uppträdde den den där ”kommer-sitta-på-väggen-i-alla-flickrum-i-Sverige-Robin” med låten Mercy av hon Duffy. Som Homer Simpson skulle ha uttryckt det: ”booooring!” Visst, han har kontroll på rösten och sjunger okej och sånt, men det händer ju inte ett piss! Och hade det inte vart för att jag verkligen ansträngde mig och lyssnade på hans framträdande hade jag inte kunnat kommentera det – så pass intetsägande var han. Men återigen överraskar juryn mig genom att hylla denne ”lord of boredom” då de menar att han har gått så mycket framåt sedan tidigare.
I denna stund kom det upp flera frågor i mitt huvud. Först och främst, hur jävla rutten var han i så fall innan? Sedan undrar jag även om det är tillräckligt bra att gå från att från att suga till att som bäst kunna kallas medioker? Och hur fan kan juryn sitta och lovorda en sådan sångare, kan de inte musik eller? Som svar på sista frågan kan jag bara säga att det kanske är precis vad de kan. För när en idolvinnare sedan koras får ju han eller hon lägga sång på redan färdiginspelad, själlös och intetsägande musik som bara väntar på att få släppas lös på Rix FM, där den kan få spelas om och om igen. På så vis blir det automatiskt en hit hos nämnda radiokanals lyssnare, det vill säga min mamma samt andra kvinnor i hennes ålder. Så därför kanske det är till en fördel i Idol om man bara är en okej artist som inte sticker ut för mycket. Själv anser jag dock att det fan inte är okej!
Men även hur mycket jag ogillar sånt som inte sticker och vice verca kan jag inte säga annat än att idol-Johan borde åka ut illa kvickt. Han är liksom inte ens medioker utan bara kass rakt av.
Den jämngamla idol-Anna (verkar stämma det där med att tjejer utvecklas tidigare) däremot, fy satan vad hon kan sjunga! Hon sjöng den där låten Release me, som Peter Jihde hävdade blev en hit först då någon sjöng den i förra årets idolfinal (jojo, så var det), och i början av låten tyckte jag att hon också var lite tråkig. Sen kom refrängen och som sagt, sjunga kan hon. Hon förtjänar verkligen att vinna, inte på grund av att hon sjunger så grymt för sin ringa ålder utan enbart för att hon sjunger så grymt. Men tyvärr så går ju som sagt det som är uttryckslöst hem hos folk, så vem vet, kanske blir ovannämnde Robin som tar hem det. God forebid…
Avslutningsvis tänkte jag bara återknyta till en grej jag läste i Aftonbladet i fredags. ”Är han inte lite väl bögig?” Detta var det någon som sa om Idol-Jesper efter att denne blivit utröstad. På den frågan kan jag ge ett snabbt svar: Ja. Med de kläderna och den mängden smink han har i ansiktet så kan svaret inte bli något annat. Och vad det gäller sminket, är inte killarna i Idol lite väl sminkade när de uppträder?
Lite väl bögig? Döm själva...
/Gurra
En inblick i vardagen
Uppenbarligen var det inte bara jag som tyckte att det vore kul att dela med sig av vardagliga diskussioner i bloggform. Kul att du också tog till dig av ”min” idé, Minja! Fast det blir ju inte riktigt samma sak eftersom du skriver om ditt och din fetare hälfts gnabbande medan jag avstår från att publicera samtal mellan mig och min snålare hälft (jorå, jag har faktiskt en sådan). Vet liksom inte om jag vill lägga upp diskussioner som börjar med att den sistnämnde i förra meningen säger: "en kvinna i dagens samhälle behöver ju ingen man" . Istället kommer jag i första hand att återberätta den vardag som jag delar ihop med mina uppsatspartners Olof och Ålen.
Här nedan följer ett exempel på hur det kan låta när vi befinner oss i samma rum. I söndags kväll träffades vi hemma hos Ålen för att diskutera vår stundande uppsats.
Fyrans nya serie Oskyldigt dömd börjar på tv.
Ålen:-Den här trailern har jag sett, när Mikael Persbrandt säger nåt sånt där jättelöjligt, va fan är det nu igen?
-”Den här katten jamar inte längre”!, säger jag och försöker samtidigt låta som Persbrandt, dock med ett mindre lyckat resultat.
Ålen: -Ja just ja! Haha.
Jag: -Så jävla löjligt det låter. Måste vara nåt fel på svenska språket. Jag menar, tänk den på engelska: ”this kitty doesn’t say mjau anymore”, låter ju på nåt sätt bra mycket coolare. Eller som den där repliken i Reservoir dogs: ”are you gonna bark all day, little doggie? Or are you gonna bite?” Hur fan låter det på svenska liksom: ”ska du skälla hela dagen lilla hunden eller ska du bitas?”.
Olof: -Precis, måste vara nåt me vårt språk...
Jag igen: -Det är som i Pulp fiction när han säger det där ”I'm gonna get medievil on your ass”. På min dvd översätts det med: ”här ska det bli medeltid!”
Olof: -Hehe, va är det han säger att han ska göra nu igen, ”I’m gonna call a couple of...”
Jag: -”...hard pipe-hitting niggas to get to work on holmes here with a pair of pliers and a blow torch”.
Olof: -Vad är det nu igen?
Jag: -En tång och en blåslampa.
Olof: -Jaha, och hur fan kan man tortera nån me det då?
Jag: -Men det går väl. Use your imagination hehe.
Ålen: -Va är en blow torch egentligen?
Jag: -Det är väl en sån där svets-grej...?
Olof: -Nä, är inte det nåt man typ värmer maten med...?
Ålen slår upp blow torch på datorn. -Blåslampa står det faktisk, säger han.
Jag: -Fast det kanske inte är en sån grej man svetsar med. Dom lär ju inte ha haft såna på medeltiden liksom.
Undrar hur mycket vi kommer få gjort på c-uppsatsen om vi måste ödlsa tid på såna här diskussioner?
More to come...
/Gurra
Här nedan följer ett exempel på hur det kan låta när vi befinner oss i samma rum. I söndags kväll träffades vi hemma hos Ålen för att diskutera vår stundande uppsats.
Fyrans nya serie Oskyldigt dömd börjar på tv.
Ålen:-Den här trailern har jag sett, när Mikael Persbrandt säger nåt sånt där jättelöjligt, va fan är det nu igen?
-”Den här katten jamar inte längre”!, säger jag och försöker samtidigt låta som Persbrandt, dock med ett mindre lyckat resultat.
Ålen: -Ja just ja! Haha.
Jag: -Så jävla löjligt det låter. Måste vara nåt fel på svenska språket. Jag menar, tänk den på engelska: ”this kitty doesn’t say mjau anymore”, låter ju på nåt sätt bra mycket coolare. Eller som den där repliken i Reservoir dogs: ”are you gonna bark all day, little doggie? Or are you gonna bite?” Hur fan låter det på svenska liksom: ”ska du skälla hela dagen lilla hunden eller ska du bitas?”.
Olof: -Precis, måste vara nåt me vårt språk...
Jag igen: -Det är som i Pulp fiction när han säger det där ”I'm gonna get medievil on your ass”. På min dvd översätts det med: ”här ska det bli medeltid!”
Olof: -Hehe, va är det han säger att han ska göra nu igen, ”I’m gonna call a couple of...”
Jag: -”...hard pipe-hitting niggas to get to work on holmes here with a pair of pliers and a blow torch”.
Olof: -Vad är det nu igen?
Jag: -En tång och en blåslampa.
Olof: -Jaha, och hur fan kan man tortera nån me det då?
Jag: -Men det går väl. Use your imagination hehe.
Ålen: -Va är en blow torch egentligen?
Jag: -Det är väl en sån där svets-grej...?
Olof: -Nä, är inte det nåt man typ värmer maten med...?
Ålen slår upp blow torch på datorn. -Blåslampa står det faktisk, säger han.
Jag: -Fast det kanske inte är en sån grej man svetsar med. Dom lär ju inte ha haft såna på medeltiden liksom.
Undrar hur mycket vi kommer få gjort på c-uppsatsen om vi måste ödlsa tid på såna här diskussioner?
More to come...
/Gurra
The blog about nothing
Och så, en si sådär 3 månader senare, är man tillbaka i bloggvärlden igen. Att det blev ett så långt uppehåll beror helt enkelt på att jag inte har kunnat bestämma mig för huruvida jag ska fortsätta blogga eller inte. Tanken var ju från början att denna blogg skulle fungera som en resedagbok för min tid i Österrike för att sedan avslutas, då mitt liv hemma i Sverige knappast är lika spännande som det i Österrike. Om nu att åka snowboard på dagen för att sedan byta cargo pants och googles mot vanliga kläder, helst så fula som möjligt, och sedan bege sig till common room, dricka sig redlös på världens fulaste wodka (notera w) och göra samma sak ungefär 3-4 gånger i veckan verkligen är så jävla spännande. På något sätt blir ju även detta till något av en vardag efter ett tag. Hur som helst så finns det egentligen inte så mycket vettigt att skriva om, men tydligen så är ju detta ingen nödvändighet för att man ska få kalla sig bloggare.
Jag har länge haft ett speciellt love/hate relationship till krönikörers vara eller icke vara – framförallt då de som skriver för dags- och kvällstidningar typ Aftonbladet, Expressen, Vestmanlands länstidning med flera. Jag gillar vad som får antas vara grundidén med själva skrivformen krönika, det vill säga att en person med god insikt i ett ämne, som med en stilistisk förmåga över det normala, ventilerar sina åsikter om detta ämne – och på så sätt även talar om för folk vad de ska tycka. Tyvärr finns det allt för många personer som inte lever upp till dessa kriterier, men som ändå envisas med att vara krönikörer. Och då dessa personer egentligen inte besitter några förmågar överhuvudtaget blir det mest som att någon helt vanlig Svensson talar om för folk vad de ska tycka och tänka. I och med uppfinnandet av bloggandet som skrivform har detta blivit allt mer utbrett och numera kan då verkligen vem som helst skriva vad som helst och på sätt besudla den ädla konstform som att skriva en krönika en gång var.
Med ovanstående resonemnag i åtanke ter det sig säkerligen ganska konstigt att jag trots allt skriver dessa rader och på så sätt onekligen bloggar. Konstigt eftersom jag är känd för att vara en principfast person (yeah, in bizarro world) som aldrig skulle göra något som skulle kunna anses som hyckleri. Well, vad kan jag säga? Jag har gett upp. Åtminstone nästan, för jag ska verkligen försöka skriva något intressant i denna blogg. Jag menar inte på något sätt att jag uppfyller de kriterier som krävs för att vara en krönikör, så högt siktar jag inte. Men mitt mål är att hitta det intressanta och roliga i vardagen – ungefär på samma sätt som Seinfeld, då denna serie också byggde på att den handlade om ingenting. Tur att jag inte siktar högt när jag jämför bloggen med världens genom tiderna bästa tv-serie.
På min agenda (om jag nu hade någon) den här hösten finns i huvudsak att skriva c-uppsats med mina vänner Olof och Jocke, varav den sistnämnde hädanefter kommer att benämnas som Ålen (viktigt det där med att förklara begreppen i sann pm-anda!). Denna stundande process kommer att innebära många små komiska inslag i vardagen i form av diskussioner och uttalanden, vettiga som helt sanslösa. Det jag hoppas på är att kunna fånga dessa moments och återberätta dem för att på så sätt dela med mig av detta till er som läser denna blogg. Och om ni som jag kan hitta något komiskt i, för att ta ett exempel, när Olof inleder en utläggning med att häva ur sig ”igår googlade jag mig själv”, då är detta en blogg för er!
Kan även hända att det blir en del annat smått och gott som kommer skrivas här. Den som lever får se...
På återseende,
/Gurra
Jag har länge haft ett speciellt love/hate relationship till krönikörers vara eller icke vara – framförallt då de som skriver för dags- och kvällstidningar typ Aftonbladet, Expressen, Vestmanlands länstidning med flera. Jag gillar vad som får antas vara grundidén med själva skrivformen krönika, det vill säga att en person med god insikt i ett ämne, som med en stilistisk förmåga över det normala, ventilerar sina åsikter om detta ämne – och på så sätt även talar om för folk vad de ska tycka. Tyvärr finns det allt för många personer som inte lever upp till dessa kriterier, men som ändå envisas med att vara krönikörer. Och då dessa personer egentligen inte besitter några förmågar överhuvudtaget blir det mest som att någon helt vanlig Svensson talar om för folk vad de ska tycka och tänka. I och med uppfinnandet av bloggandet som skrivform har detta blivit allt mer utbrett och numera kan då verkligen vem som helst skriva vad som helst och på sätt besudla den ädla konstform som att skriva en krönika en gång var.
Med ovanstående resonemnag i åtanke ter det sig säkerligen ganska konstigt att jag trots allt skriver dessa rader och på så sätt onekligen bloggar. Konstigt eftersom jag är känd för att vara en principfast person (yeah, in bizarro world) som aldrig skulle göra något som skulle kunna anses som hyckleri. Well, vad kan jag säga? Jag har gett upp. Åtminstone nästan, för jag ska verkligen försöka skriva något intressant i denna blogg. Jag menar inte på något sätt att jag uppfyller de kriterier som krävs för att vara en krönikör, så högt siktar jag inte. Men mitt mål är att hitta det intressanta och roliga i vardagen – ungefär på samma sätt som Seinfeld, då denna serie också byggde på att den handlade om ingenting. Tur att jag inte siktar högt när jag jämför bloggen med världens genom tiderna bästa tv-serie.
På min agenda (om jag nu hade någon) den här hösten finns i huvudsak att skriva c-uppsats med mina vänner Olof och Jocke, varav den sistnämnde hädanefter kommer att benämnas som Ålen (viktigt det där med att förklara begreppen i sann pm-anda!). Denna stundande process kommer att innebära många små komiska inslag i vardagen i form av diskussioner och uttalanden, vettiga som helt sanslösa. Det jag hoppas på är att kunna fånga dessa moments och återberätta dem för att på så sätt dela med mig av detta till er som läser denna blogg. Och om ni som jag kan hitta något komiskt i, för att ta ett exempel, när Olof inleder en utläggning med att häva ur sig ”igår googlade jag mig själv”, då är detta en blogg för er!
Kan även hända att det blir en del annat smått och gott som kommer skrivas här. Den som lever får se...
På återseende,
/Gurra
Rock am Ring
Ute ur EM. Jobbigt värre. Speciellt efter att ha sett Sverige göra en bra match mot Grekland och spela nästintill suveränt i en halvlek mot Spanien. Men vad kan man säga? Nog för att Sverige sög något ofantligt mot Ryssland, men undrar om inte detta nyss nämnda lag var ganska så bra ändå - de slog ju trots allt ”EM: bästa lag” Holland. Anywho, för att få bort tankarna från diverse ruttna Anders Svensson-passingar och vindsnabba ryska små dvärgar, så tänkte jag gå tillbaka i tiden en si så där två veckor för att dela med mig av mina intryck av Rock am ring – Tysklands allra tyskaste festival.
Klockan är cirka 8 och det är kvällen innan vi ska åka till festivalen och därför sitter vi och kollar upp tågtider och dylikt till staden Nürnberg där festivalen äger rum. Eller inte. Som av en slump upptäcker vi nämligen att festivalen inte ligger i staden Nürnberg utan i en stad vid namn Nürburg, som visar sig ligga på ett helt annat ställe. Resultatet av det hela blev att priset på tågbiljetten steg något ofantligt samt att något slags evig dumstrut uppenbarade sig på mitt huvud, ungefär som en gloria. Lite mer än ett dygn senare befann vi oss dock i Nürburg på festivalen efter att bland annat ha åkt med världens galnaste men på samma gång skönaste busschaufför, som visade hur man undviker att stå i en bilkö (man kör förbi allt och alla på vägrenen). På något konstigt sätt lyckades vi även med konststycket att slå upp tältet på den campingplats som låg allra närmast själv festivalområdet – trots att det stod att det var fullt. Sverige-Tyskland 1-0.
Dagen efter började så själva festivalen och det där vanliga fjortis-pirret typ ”ååhh, nu ska jag få se mina idoler” infann sig ganska snabbt. Festivalområdet är beläget mer eller mindre på Nürburgring, en formel 1-bana som jag för övrigt trodde hette ”Nürnberg-ring”(!). Med tanke på att antalet besökare var ungefär 90000 så var detta område väldigt litet. För att göra en enkel förklaring: När de största banden spelade på största scenen var det som att publiken upptog i princip hela jävla området. Ungefär som om Oranga scenen på Roskilde och dess publikutrymme skulle utgöra hela det festivalområdet. Kontentan av det hela var alltså att det allt som oftast blev helt överbefolkat överallt, ibland så pass att det knappt gick att röra sig.
Riktat till den som designade festivalområdet (eller till yours truly som trodde att Rock am ring låg i Nürnberg)
Trots detta var det inne på festivalområdet som jag spenderade den mesta tiden på grund av den suveräna line-upen och det minst sagt fullspeckade schemat. Bara på första dagen hade jag fyra band som jag verkligen ville se och jag lyckades faktiskt se alla. Först ut var The Streets som var helt okej, även om jag nog gillade dem mer förut än vad jag gör nu. Direkt efter spelade System of a Down-sångaren Serccchhhh Tankian och han var å andra sidan helt asgrym. Även om den tyska publiken nästan förstörde alla lugna partier i musiken genom att klappa till dem – fast helt i otakt. Fan, till och med Olof klappar händerna bättre (hehehe)! Bäst under konserten var när Serj frågade publiken: ”what happens if the movie Borat and the play Romeo and Juliet fucks each other?!” Vet inte om det var en retorisk fråga eller så, för något svar kom aldrig förutom att han drog igång låt efter det (han kanske beskrev låten eller nåt). Och om tyskarna i publiken nästan förstörde förgående artists framträdande med sin otaktkänsla så tog de revansch och förgyllde nästa konsert istället. The Cavalera Conspiracy består av medlemmar ur ett av mina favvoband, Sepultura, som brukar anses vara ganska så hårda - och jävlar vilket drag det var. Inte bara på själva bandet då utan även på publiken. En hel jävla fålla förvandlades till en enda stor mosh pit och tyskarna röjde som om de ville döda allt och alla. Helt sjukt var det och festivalens nästa bästa konsert var ett faktum! Såg sedan Rage against the machine, som jag en gång i tiden ogillade skarpt, men som jag nu kan konstatera är bra mycket bättre live än på skiva. Kvällen avslutades med att jag såg Motörhead i ett kallt spöregn, vilket kanske inte låter så najs, men tack vare att bandet var så bra gjorde inte regnet så mycket.
Andra dagen stod Metallica på schemat, visserligen inte förens klockan 22, men för att ha en chans att få en skymt av dem var vi tvungna att gå in på festivalområdet redan på eftermiddagen. Därför insåg vi att om man ska hålla fyllan uppe måste man vara utrustad med ett juicepaket med en schysst grogg i, fastspänt likt en bögslunga på ryggen (tyskarna är lite kreativa av sig också). Det bästa vi kunde hitta i en liten närliggande butik var en tetra iste som vi hällde ner lite vodka i – jummy! När jag sedan skulle gå in med denna makabra häxblandning genom visiteringen ombads jag att göra mig av med den. Som orsak uppgavs att den tillåtna volymen som fick tas med in var 1 liter och då det på denna iste-förpackning stod 1,5-liter översteg jag alltså gränsen. Trots några smärre inombords utbrott som löd ”tyskjävlar!” så gav jag inte upp utan prövade vid en annan grind, dock med samma uppmaning som följd: ”släng bort den eller gå hem”. I detta läge uppmärksammade jag en mycket slapp vakt vars visitering kan liknas vid att peta lite på folk. Jag bestämde mig för att pröva min lycka vid denna grind och skulle jag bli nekad igen skulle jag slänga bort the precious alcohol. Några sekunder senare stod jag på andra sidan grinden med tetran i handen. Sverige-Tyskland 2-0.
Det gällde att vara "kittad"...
Denna tvåmålsledning höll dock på att bli reducerad i nästa ögonblick då vi försökte ta oss in i fållan till stora scenen för att se In Flames. På scenen just då spelade världens kanske sämsta band Disturbed och trängseln in till fållan var helt sanslös, kort sagt: jag befann mig i en riktig jävla misär. Och värre blev det när In Flames sedan började spela och jag stod endast ett par meter från ingången men med typ 1000 pers på samma kvadratmeter som mig själv och utan att se något förutom en massa vakter som vrålade att det var fullt. Och de var i detta läge, när allt sög som allra mest, då det helt plötsligt hände något. Vakterna började av någon anledning släppa in folk i fållan fast på villkoret att vi skulle ta det lugnt. Jo jo! Det blev fullkomlig kalabalik men på något jävla vänster och trots att någon bakom mig började dra mig i tröjan så lyckades jag ta mig igenom grinden – och med iste-tetran i behåll. Sverige-Tyskland 3-0.
In fläjms...
In Flames var som vanligt överjävligt bra, vilket är mer än vad man kan säga om efterföljande Nightwish, som jag blev tvungen att se för att inte behöva stå i den där ovannämnda trängseln igen. Nog för att sångerskan är rätt schnygg, men i övrigt suger det där bandet. Punkt. Efter att sedan ha bevittnat hur ett par lite halvroliga hitlåtar plus många galna tyskar kan lyfta ett annars ruttet band (läs: Offspring) till att göra en riktigt rolig spelning var det således dags för festivalens absoluta höjdpunkt: Metallica! Har velat se detta band hur länge som helst men varje gång de har varit i Sverige har det kommit något emellan. Men det var, som man säger, värt väntan, för helvete vad grymt det var! Vilken låtlista och vilket framträdande! Och detta fick på något sätt sätta punkt för festivalen, då söndagen mest blev en seg historia med lite strosande runt på festivalområdet innan vi begav oss hemåt mitt i natten, en aningen trötta, men väldigt nöjda.
"-Metallica! -Metal?!"
Nästa gång jag skriver är jag i Sverige. Tills dess...
/Gurra
Klockan är cirka 8 och det är kvällen innan vi ska åka till festivalen och därför sitter vi och kollar upp tågtider och dylikt till staden Nürnberg där festivalen äger rum. Eller inte. Som av en slump upptäcker vi nämligen att festivalen inte ligger i staden Nürnberg utan i en stad vid namn Nürburg, som visar sig ligga på ett helt annat ställe. Resultatet av det hela blev att priset på tågbiljetten steg något ofantligt samt att något slags evig dumstrut uppenbarade sig på mitt huvud, ungefär som en gloria. Lite mer än ett dygn senare befann vi oss dock i Nürburg på festivalen efter att bland annat ha åkt med världens galnaste men på samma gång skönaste busschaufför, som visade hur man undviker att stå i en bilkö (man kör förbi allt och alla på vägrenen). På något konstigt sätt lyckades vi även med konststycket att slå upp tältet på den campingplats som låg allra närmast själv festivalområdet – trots att det stod att det var fullt. Sverige-Tyskland 1-0.
Dagen efter började så själva festivalen och det där vanliga fjortis-pirret typ ”ååhh, nu ska jag få se mina idoler” infann sig ganska snabbt. Festivalområdet är beläget mer eller mindre på Nürburgring, en formel 1-bana som jag för övrigt trodde hette ”Nürnberg-ring”(!). Med tanke på att antalet besökare var ungefär 90000 så var detta område väldigt litet. För att göra en enkel förklaring: När de största banden spelade på största scenen var det som att publiken upptog i princip hela jävla området. Ungefär som om Oranga scenen på Roskilde och dess publikutrymme skulle utgöra hela det festivalområdet. Kontentan av det hela var alltså att det allt som oftast blev helt överbefolkat överallt, ibland så pass att det knappt gick att röra sig.
Riktat till den som designade festivalområdet (eller till yours truly som trodde att Rock am ring låg i Nürnberg)
Trots detta var det inne på festivalområdet som jag spenderade den mesta tiden på grund av den suveräna line-upen och det minst sagt fullspeckade schemat. Bara på första dagen hade jag fyra band som jag verkligen ville se och jag lyckades faktiskt se alla. Först ut var The Streets som var helt okej, även om jag nog gillade dem mer förut än vad jag gör nu. Direkt efter spelade System of a Down-sångaren Serccchhhh Tankian och han var å andra sidan helt asgrym. Även om den tyska publiken nästan förstörde alla lugna partier i musiken genom att klappa till dem – fast helt i otakt. Fan, till och med Olof klappar händerna bättre (hehehe)! Bäst under konserten var när Serj frågade publiken: ”what happens if the movie Borat and the play Romeo and Juliet fucks each other?!” Vet inte om det var en retorisk fråga eller så, för något svar kom aldrig förutom att han drog igång låt efter det (han kanske beskrev låten eller nåt). Och om tyskarna i publiken nästan förstörde förgående artists framträdande med sin otaktkänsla så tog de revansch och förgyllde nästa konsert istället. The Cavalera Conspiracy består av medlemmar ur ett av mina favvoband, Sepultura, som brukar anses vara ganska så hårda - och jävlar vilket drag det var. Inte bara på själva bandet då utan även på publiken. En hel jävla fålla förvandlades till en enda stor mosh pit och tyskarna röjde som om de ville döda allt och alla. Helt sjukt var det och festivalens nästa bästa konsert var ett faktum! Såg sedan Rage against the machine, som jag en gång i tiden ogillade skarpt, men som jag nu kan konstatera är bra mycket bättre live än på skiva. Kvällen avslutades med att jag såg Motörhead i ett kallt spöregn, vilket kanske inte låter så najs, men tack vare att bandet var så bra gjorde inte regnet så mycket.
Andra dagen stod Metallica på schemat, visserligen inte förens klockan 22, men för att ha en chans att få en skymt av dem var vi tvungna att gå in på festivalområdet redan på eftermiddagen. Därför insåg vi att om man ska hålla fyllan uppe måste man vara utrustad med ett juicepaket med en schysst grogg i, fastspänt likt en bögslunga på ryggen (tyskarna är lite kreativa av sig också). Det bästa vi kunde hitta i en liten närliggande butik var en tetra iste som vi hällde ner lite vodka i – jummy! När jag sedan skulle gå in med denna makabra häxblandning genom visiteringen ombads jag att göra mig av med den. Som orsak uppgavs att den tillåtna volymen som fick tas med in var 1 liter och då det på denna iste-förpackning stod 1,5-liter översteg jag alltså gränsen. Trots några smärre inombords utbrott som löd ”tyskjävlar!” så gav jag inte upp utan prövade vid en annan grind, dock med samma uppmaning som följd: ”släng bort den eller gå hem”. I detta läge uppmärksammade jag en mycket slapp vakt vars visitering kan liknas vid att peta lite på folk. Jag bestämde mig för att pröva min lycka vid denna grind och skulle jag bli nekad igen skulle jag slänga bort the precious alcohol. Några sekunder senare stod jag på andra sidan grinden med tetran i handen. Sverige-Tyskland 2-0.
Det gällde att vara "kittad"...
Denna tvåmålsledning höll dock på att bli reducerad i nästa ögonblick då vi försökte ta oss in i fållan till stora scenen för att se In Flames. På scenen just då spelade världens kanske sämsta band Disturbed och trängseln in till fållan var helt sanslös, kort sagt: jag befann mig i en riktig jävla misär. Och värre blev det när In Flames sedan började spela och jag stod endast ett par meter från ingången men med typ 1000 pers på samma kvadratmeter som mig själv och utan att se något förutom en massa vakter som vrålade att det var fullt. Och de var i detta läge, när allt sög som allra mest, då det helt plötsligt hände något. Vakterna började av någon anledning släppa in folk i fållan fast på villkoret att vi skulle ta det lugnt. Jo jo! Det blev fullkomlig kalabalik men på något jävla vänster och trots att någon bakom mig började dra mig i tröjan så lyckades jag ta mig igenom grinden – och med iste-tetran i behåll. Sverige-Tyskland 3-0.
In fläjms...
In Flames var som vanligt överjävligt bra, vilket är mer än vad man kan säga om efterföljande Nightwish, som jag blev tvungen att se för att inte behöva stå i den där ovannämnda trängseln igen. Nog för att sångerskan är rätt schnygg, men i övrigt suger det där bandet. Punkt. Efter att sedan ha bevittnat hur ett par lite halvroliga hitlåtar plus många galna tyskar kan lyfta ett annars ruttet band (läs: Offspring) till att göra en riktigt rolig spelning var det således dags för festivalens absoluta höjdpunkt: Metallica! Har velat se detta band hur länge som helst men varje gång de har varit i Sverige har det kommit något emellan. Men det var, som man säger, värt väntan, för helvete vad grymt det var! Vilken låtlista och vilket framträdande! Och detta fick på något sätt sätta punkt för festivalen, då söndagen mest blev en seg historia med lite strosande runt på festivalområdet innan vi begav oss hemåt mitt i natten, en aningen trötta, men väldigt nöjda.
"-Metallica! -Metal?!"
Nästa gång jag skriver är jag i Sverige. Tills dess...
/Gurra
Italien i bilder
Jag hade egentligen velat skriva en berättelse om min tripp till Italien likt mitt Barcelona-inlägg. Dock vill jag denna gång bespara mitt resesällskap från att bli alltför uthängd, citerad och dylikt, då hon inte riktigt uppskattar sådant. Det kanske kan tyckas konstigt då jag inte direkt tvekade att publicera Barca-grabbarnas djupa filosoferingar, men vad kan jag säga - jag struntar i om de blir uthängda. Det är nästan snarare så att jag vill hänga ut dem... hehe
Hur som helst, här är min och Carros italienresa i bilder (och lite text också)
Bilder från vänster, 1: Vi inledde resan i Rom och åkte till Sankt Petrus-kyrkan där självaste Påven höll tal dagen till ära. 2: Jag hänger på Spanska trappan. 3: Jag hänger vid Fontana di trevi. 4: Utanför Colloseum .
5: Colloseum inifrån. 6: Carro poserar inne på Colloseum. 7: Ungefär här kan kejsaren ha stått och gjort tummen ner/upp. 8: Är också ett av Roms historiska monument (minns dock inte exakt vad =).
9: Vi begav oss sedan till Terracina, en stad som igger strax utanför Rom precis vid havet. 10: Utsikten från hotellrummet gick inte att klaga på. 11: Ännu mer fin utsikt med en svensk flagga fladdrandes i vinden. 12: Blev även en del sol och bad.
13: Åkte sedan tillbaka till Rom igen där vi såg lite mer av den historiska delen av staden. 14: Såg även någon slags parad med allt från marscherande ambulanspersonal till jetplan som lämnade spår av den italienska flaggan efter sig (fick tyvärr ingen bild på detta). 15: Utsikt över Rom. 16: Sista bilden får symbolisera vilken grymt land Italien är och vilken grym resa det var. Jag ska lätt dig igen!
Inom kort kommer ännu en uppdatering, då med mer text om mina iaktagelser från Rock am ring. Mycket snack om tyskar utlovas...
Till dess säger jag bara "heja Sverige!" och hoppas på en ny seger på Lördag. För Spanien slår vi ju lätt... when pigs fly!
Hej så länge!
/Gurra
Hur som helst, här är min och Carros italienresa i bilder (och lite text också)
Bilder från vänster, 1: Vi inledde resan i Rom och åkte till Sankt Petrus-kyrkan där självaste Påven höll tal dagen till ära. 2: Jag hänger på Spanska trappan. 3: Jag hänger vid Fontana di trevi. 4: Utanför Colloseum .
5: Colloseum inifrån. 6: Carro poserar inne på Colloseum. 7: Ungefär här kan kejsaren ha stått och gjort tummen ner/upp. 8: Är också ett av Roms historiska monument (minns dock inte exakt vad =).
9: Vi begav oss sedan till Terracina, en stad som igger strax utanför Rom precis vid havet. 10: Utsikten från hotellrummet gick inte att klaga på. 11: Ännu mer fin utsikt med en svensk flagga fladdrandes i vinden. 12: Blev även en del sol och bad.
13: Åkte sedan tillbaka till Rom igen där vi såg lite mer av den historiska delen av staden. 14: Såg även någon slags parad med allt från marscherande ambulanspersonal till jetplan som lämnade spår av den italienska flaggan efter sig (fick tyvärr ingen bild på detta). 15: Utsikt över Rom. 16: Sista bilden får symbolisera vilken grymt land Italien är och vilken grym resa det var. Jag ska lätt dig igen!
Inom kort kommer ännu en uppdatering, då med mer text om mina iaktagelser från Rock am ring. Mycket snack om tyskar utlovas...
Till dess säger jag bara "heja Sverige!" och hoppas på en ny seger på Lördag. För Spanien slår vi ju lätt... when pigs fly!
Hej så länge!
/Gurra
Barcelona - the true, uncensored story
Jorå, det blev ytterligare än dag i backen. Åkte till Kitzsteinhorn, ett ställe som egentligen suger, men som dagen till ära var fyllt med massvis av nysnö, vilket gjorde detta till ett perfekt avslut på en grym snowboard-säsong. Hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle kunna vara så mycket snö så sent som den 26 april, men å andra sidan så lever vi ju i en värld som präglas av extrem global uppvärmning, så det kanske inte är så konstigt...
Dock är det ju, som rubriken antyder, varken brädåkning eller min eviga misstro på "totala sanningar" som detta inlägg ska handla om. Istället följer historien om när jag åkte till Barcelona för att avnjuta lika delar sol och värme samt trevlig kvalitetstid med mina kära klasskompisar från Sverige. Efter att ha suttit på ett Ryanair-flyg och sedan en typ chartrad buss överfyllda med semestersugna medelålders och långt över medelålders österrikare anlände jag till Barcelona där jag möttes av Los cabrones Olof och Salsa. Tur var väl det, då jag aldrig hade klarat mig igenom de långa och många kostiga gånger nere i tunnelbanan - ni vet, är man från landet kan det ibland vara lite problematiskt att åka under jorden. Jag hade hört innan om "vilket jävla ghetto" grabbarna bodde i, vilket jag först trodde endast var "en Akon" (dvs ljuga om sitt hårda liv för att öka sin gangsta-status), men då vi svängde in på deras gata förstod jag att det var helt sant. En smal gränd, fylld av klotter och sopor, drugdealers hängandes i hörnen samt spetsat med en minst sagt intressant lukt ledde oss slutligen fram till "bostaden". För om gränden utanför var skabbig så var det ingenting mot själva lägenheten i sig - snacka om sliten! Träffade här även huset kock, Sollet, som inte helt oväntat stod och lagade mat. Kvällens planer var att sitta hemma och spela TV-spel (å vad jag har saknat Pro evolution!) och dricka Rom & cola, vilket Olof motiverade med att "...det är gött att bli packad utan att göra något" - något åtminstone han själv följde.
Den trevliga gränden...
Dagen efter inleddes med att jag blev väckt av att Sollet började moppa golvet runt min "säng", vilket jag tyckte var lite jobbigt då jag trots allt kände att det hade blivit en och en annan grogg kvällen innan. Hur som helst så var dagens agenda att spendera en heldag med nämnde Sollet på grund av hans stundande "toffelflykt" (ett nytt Aftonbladet-ord, månne?) från landet. Låter kanske inte så roligt på förhand, men tro't eller ej så blev det faktiskt en mycket gemytlig dag. Vi mötte upp med Maria, en annan klasskompis, och tillsammans drog vi ner till Barcelonas strand som ligger nästan mitt i staden. Redan här började det kännas att man var på semester, vilket enligt Sollet gällde även för dem. Eller som han själv utryckte det; "jag vete fan vad vi håller på me här nere" och syftade på att de aldrig är i skolan, köper mat endast för en måltid i taget i dyra småbutiker (hur klarar din snål-tarm av detta, Martin?) och bara glider runt. Låter väl egentligen som en ganska najs tillvaro...
Jag noterade även att jag på stranden suttit med solen lite snett framför mig, då min högra arm var betydligt mer solbränd (läs jätteröd) än den vänstra och en mycket schnygg solbränna var ett faktum. Och värre blev det då vi dagen efter gjorde något så oväntat som att gå och kolla på tennis. Jag satt nämligen med ryggen mot solen i en hel dag, varpå min nacke blev totalt sönderbränd. Angående tennisen så måste jag säga att trots att jag knappast är ett fan så var det en positiv upplevelse, då det var betydligt roligare att se detta live än på TV.
På kvällen drog Salsa till någon slags bö... förlåt salsa-klubb medan jag och Olof drog ut i natten för en barrunda ackompanjerade av hans irländska kompis Cathal, vars frekventa bruk av ordet "cunt", eller "coooont" som man säger på irländska, fick Pulp Fiction att likna en film utan svordomar (hmm konstigt jämförelse). Trots att vi drog hem ganska tidigt blev detta ändå en sen kväll då vi, efter att ha köpt en 6-pack öl av en av Barcelonas miljoner gatuförsäljare, gick tillbaka till lyan för att spela Pro evolution - för ovanlighetens skull.
Med viss rädsla för att få den beryktade Gudfadern-boken i huvudet gick jag dagen därpå in till Olofs rum och väckte honom, så där runt 2-snåret. Denna dag var det nämligen mer fotboll på schemat, fast den här gången i form av tittande på ett antal Premier league-matcher. Efter att Olofs favoritlag Aston Villa förlorat, vilket fick den lilla smålänningen att lite halvt uppgivet yttra orden: "jag vill bara dö!", var det dags att äta lite mat. Innan jag åkte till Barcelona hade Anna, en annan klasskompis, varit där och hälsat på. Enligt henne var läget som så att om Sollet var där så lagade han mat och om han inte var det så fick man ingen mat. Nu var ju Sollet borta, men trots detta fick jag faktiskt mat då den snälle lille venezuelanen Salsa hade ställt sig och lagat en riktig delikatess - spenatpannkakor. Jag vet inte vad jag ska säga om denna maträtt, det var visserligen inte lika vidrigt som det såg ut men knappast gott heller. "Det är fan sista gången han får snacka upp en maträtt" blev Olofs slutgiltiga dom.
En spenatpannkaka. Jo, så såg den faktiskt ut...
På kvällen skulle vi till "...en födelsedagsfest som vi måste gå på" som Olof tidigare utryckt det, där ordet måste betonades mer som ett jobbigt tvång än som ett "det kommer att bli så grymt så vi måste gå" kind of måste. Anledningen till detta var att tjejen som fyllde år är en något överenergisk person som kan bli lätt jobbig ibland, enligt barca-grabbarna. Det hade de förvisso helt rätt i, men detta blev ändå en riktigt rolig kväll med trevlig förfest med några groggar och sedan ännu trevligare utgång med ännu fler groggar. Kul också att stället vi gick till påminde en hel del om Pluto med en stor utomhusterrass, vilket fick mig att, även om jag aldrig trodde att det skulle hända, längta tillbaka till Västerås! Kvällen avslutades sedan med diverse djupa fyllediskussioner samt ett drunken-halv-åtta-telefonsamtal (hehe) som tyvärr fick avbrytas då Olof fick för sig att någon hade sex på taket, varpå det blev ett jävla hallabaloo i lägenheten - inte minst på Salsa som sprang upp för att rädda sina nytvättade kläder som hängde där uppe. Taket var dock tomt, så Olof måste ha hört detta i någon konstig dröm eller så.
Party party...
"Va fan gör du?". Det var orden som Olof av alla människor väckte mig med klockan halv fyra dagen efter. Även om jag sovit bort en stor del av dagen hann vi med lite spatserande på stan, följt av "Ironman" på bio för att sedan ta en sväng förbi casinot. Och för ovanlighetens skull avslutades kvällen med ett gäng Pro evolution-matcher, vilket även fick sätta punkt för hela resan.
För att summera denna vistelse väljer jag att kalla det för en riktigt skön semester med många kära återseenden. Jag hade verkligen svinkul även om jag tyvärr saknade allt "gift-pars-gnabb" som jag hade sett framemot så mycket. Det närmaste jag kom var första kvällen då Salsa lekte med en sån där "klapphand" i plast, varpå Sollet blev irriterad, tog den ifrån honom och sa till Olof; "han får göra så där en gång till. Sedan slänger vi bort den" typ som två föräldrar som ställer ultimatum till deras barn.
Tack för att jag fick komma, boys!
Ha det bra!
/Gurra
Dock är det ju, som rubriken antyder, varken brädåkning eller min eviga misstro på "totala sanningar" som detta inlägg ska handla om. Istället följer historien om när jag åkte till Barcelona för att avnjuta lika delar sol och värme samt trevlig kvalitetstid med mina kära klasskompisar från Sverige. Efter att ha suttit på ett Ryanair-flyg och sedan en typ chartrad buss överfyllda med semestersugna medelålders och långt över medelålders österrikare anlände jag till Barcelona där jag möttes av Los cabrones Olof och Salsa. Tur var väl det, då jag aldrig hade klarat mig igenom de långa och många kostiga gånger nere i tunnelbanan - ni vet, är man från landet kan det ibland vara lite problematiskt att åka under jorden. Jag hade hört innan om "vilket jävla ghetto" grabbarna bodde i, vilket jag först trodde endast var "en Akon" (dvs ljuga om sitt hårda liv för att öka sin gangsta-status), men då vi svängde in på deras gata förstod jag att det var helt sant. En smal gränd, fylld av klotter och sopor, drugdealers hängandes i hörnen samt spetsat med en minst sagt intressant lukt ledde oss slutligen fram till "bostaden". För om gränden utanför var skabbig så var det ingenting mot själva lägenheten i sig - snacka om sliten! Träffade här även huset kock, Sollet, som inte helt oväntat stod och lagade mat. Kvällens planer var att sitta hemma och spela TV-spel (å vad jag har saknat Pro evolution!) och dricka Rom & cola, vilket Olof motiverade med att "...det är gött att bli packad utan att göra något" - något åtminstone han själv följde.
Den trevliga gränden...
Dagen efter inleddes med att jag blev väckt av att Sollet började moppa golvet runt min "säng", vilket jag tyckte var lite jobbigt då jag trots allt kände att det hade blivit en och en annan grogg kvällen innan. Hur som helst så var dagens agenda att spendera en heldag med nämnde Sollet på grund av hans stundande "toffelflykt" (ett nytt Aftonbladet-ord, månne?) från landet. Låter kanske inte så roligt på förhand, men tro't eller ej så blev det faktiskt en mycket gemytlig dag. Vi mötte upp med Maria, en annan klasskompis, och tillsammans drog vi ner till Barcelonas strand som ligger nästan mitt i staden. Redan här började det kännas att man var på semester, vilket enligt Sollet gällde även för dem. Eller som han själv utryckte det; "jag vete fan vad vi håller på me här nere" och syftade på att de aldrig är i skolan, köper mat endast för en måltid i taget i dyra småbutiker (hur klarar din snål-tarm av detta, Martin?) och bara glider runt. Låter väl egentligen som en ganska najs tillvaro...
Jag noterade även att jag på stranden suttit med solen lite snett framför mig, då min högra arm var betydligt mer solbränd (läs jätteröd) än den vänstra och en mycket schnygg solbränna var ett faktum. Och värre blev det då vi dagen efter gjorde något så oväntat som att gå och kolla på tennis. Jag satt nämligen med ryggen mot solen i en hel dag, varpå min nacke blev totalt sönderbränd. Angående tennisen så måste jag säga att trots att jag knappast är ett fan så var det en positiv upplevelse, då det var betydligt roligare att se detta live än på TV.
På kvällen drog Salsa till någon slags bö... förlåt salsa-klubb medan jag och Olof drog ut i natten för en barrunda ackompanjerade av hans irländska kompis Cathal, vars frekventa bruk av ordet "cunt", eller "coooont" som man säger på irländska, fick Pulp Fiction att likna en film utan svordomar (hmm konstigt jämförelse). Trots att vi drog hem ganska tidigt blev detta ändå en sen kväll då vi, efter att ha köpt en 6-pack öl av en av Barcelonas miljoner gatuförsäljare, gick tillbaka till lyan för att spela Pro evolution - för ovanlighetens skull.
Med viss rädsla för att få den beryktade Gudfadern-boken i huvudet gick jag dagen därpå in till Olofs rum och väckte honom, så där runt 2-snåret. Denna dag var det nämligen mer fotboll på schemat, fast den här gången i form av tittande på ett antal Premier league-matcher. Efter att Olofs favoritlag Aston Villa förlorat, vilket fick den lilla smålänningen att lite halvt uppgivet yttra orden: "jag vill bara dö!", var det dags att äta lite mat. Innan jag åkte till Barcelona hade Anna, en annan klasskompis, varit där och hälsat på. Enligt henne var läget som så att om Sollet var där så lagade han mat och om han inte var det så fick man ingen mat. Nu var ju Sollet borta, men trots detta fick jag faktiskt mat då den snälle lille venezuelanen Salsa hade ställt sig och lagat en riktig delikatess - spenatpannkakor. Jag vet inte vad jag ska säga om denna maträtt, det var visserligen inte lika vidrigt som det såg ut men knappast gott heller. "Det är fan sista gången han får snacka upp en maträtt" blev Olofs slutgiltiga dom.
En spenatpannkaka. Jo, så såg den faktiskt ut...
På kvällen skulle vi till "...en födelsedagsfest som vi måste gå på" som Olof tidigare utryckt det, där ordet måste betonades mer som ett jobbigt tvång än som ett "det kommer att bli så grymt så vi måste gå" kind of måste. Anledningen till detta var att tjejen som fyllde år är en något överenergisk person som kan bli lätt jobbig ibland, enligt barca-grabbarna. Det hade de förvisso helt rätt i, men detta blev ändå en riktigt rolig kväll med trevlig förfest med några groggar och sedan ännu trevligare utgång med ännu fler groggar. Kul också att stället vi gick till påminde en hel del om Pluto med en stor utomhusterrass, vilket fick mig att, även om jag aldrig trodde att det skulle hända, längta tillbaka till Västerås! Kvällen avslutades sedan med diverse djupa fyllediskussioner samt ett drunken-halv-åtta-telefonsamtal (hehe) som tyvärr fick avbrytas då Olof fick för sig att någon hade sex på taket, varpå det blev ett jävla hallabaloo i lägenheten - inte minst på Salsa som sprang upp för att rädda sina nytvättade kläder som hängde där uppe. Taket var dock tomt, så Olof måste ha hört detta i någon konstig dröm eller så.
Party party...
"Va fan gör du?". Det var orden som Olof av alla människor väckte mig med klockan halv fyra dagen efter. Även om jag sovit bort en stor del av dagen hann vi med lite spatserande på stan, följt av "Ironman" på bio för att sedan ta en sväng förbi casinot. Och för ovanlighetens skull avslutades kvällen med ett gäng Pro evolution-matcher, vilket även fick sätta punkt för hela resan.
För att summera denna vistelse väljer jag att kalla det för en riktigt skön semester med många kära återseenden. Jag hade verkligen svinkul även om jag tyvärr saknade allt "gift-pars-gnabb" som jag hade sett framemot så mycket. Det närmaste jag kom var första kvällen då Salsa lekte med en sån där "klapphand" i plast, varpå Sollet blev irriterad, tog den ifrån honom och sa till Olof; "han får göra så där en gång till. Sedan slänger vi bort den" typ som två föräldrar som ställer ultimatum till deras barn.
Tack för att jag fick komma, boys!
Ha det bra!
/Gurra
Slutet är nära
Börja med ett skolarbete eller uppdatera bloggen? Den eviga frågan som allt som oftast får samma svar, hence att jag nu skriver detta inlägg. Lite jobbigt då att den senaste tiden mest har bestått av tråkig dötid i väntan på diverse roligare saker som händer senare i vår, vilket är varför jag inte har något så där exceptionellt intressant att berätta. Nu funderar jag lite på hur många som slutade läsa efter den förra meningen, men för den/de som faktiskt fortsatte så följer här ett par anekdoter som förhoppningsvis är åtminstone hyfsat underhållande.
I början av denna månad fick jag "fint" besök från Sverige i form Lill-Jocke, en liten IFM-polare som dessutom bodde och pluggade här i Salzburg förra året. Med sig hade han en påse saltlakrits och ett sexpack riktigt finöl - det sistnämnda var det tag sedan jag såg - som vi båda gick lös på och så var lördagskvällen igång. Tanken var först att vi skulle gå ut för att göra Salzburg city, men som så många gånger fastnade vi i campus ursteins beryktade common room. Men vad gjorde det när detta var fyllt med massvis av festglada personer samt ett sånt där Singstar som bidrog till att göra det hela till ett riktigt schysst party. Även Der Klein-Joachim verkade trivas som fisken i vattnet då han gled runt och briljerade med både sina tyska språkkunskaper och sina spanska raggningskunskaper (hehe). Resten av nämnde mans besök bestod mest av lite softande runt i Salzburg samt ytterligare ett par vändor i common room, även om dessa blev betydligt lugnare. Allt som allt, ett mycket trevligt besök som dock hade kunnat vara lite längre - känns som om han försvann ut ur mitt liv på en gång...
Svensk-tysk middag med Jocke som "hedersgäst". Från v. jag, Carro, Per, Emil, Jocke , Ulle
Från lite halvt homoerotiska anspelningar till snowboardåkning. Skrev i mitt senaste inlägg att det hade snöat mer än väntat med mycket oväntat bra åkning som följd. Sedan dess har det väl hunnit bli betydligt mer vår både i luften och på marken om man säger så och nu är säsongen således mer eller mindre över. Dock har jag hunnit med två att ha två klockrena åkdagar med mycket snö och sol i Obertauern respektive Alpendorf. Dagen i det förstnämnda placet var absolut en av säsongens bästa dagar då vi gick på stor jakt efter säsongens sista puder - vilket vi också hittade på riktigt coola men farliga ställen. Och trots ett par nära döden upplevelser, och folk som bokstavligt talat var nära att dö, så var denna dag som sagt något i hästväg där vi drog repor som lätt skulle kunna ha platsat i vilken snowboardfilm som helst (nåja). Hur som helst, ett grymt "avslut" på en riktigt grym säsong - även om det borde bli åtminstone någon dag till.
Yours truly blickar ut över sitt territorium
Yours truly väljer att ta en annan väg än den med en massa vassa stenar. Fick sedan ett
klockrent åk när jag väl hittade en bättre väg.
Även om det just nu känns lite deprimerande att det inte blir så mycket mer snowboard i år så råder det ingen brist på roliga saker som händer här framöver. Bland annat ska jag på onsdag nästa vecka göra något som jag har sett fram emot och tjatat om ändå sedan jag kom hit, nämligen åka till pinche Barcelona och hälsa på ett gäng pinche cabrones. Längtar redan till att live få bevittna alla tjafs om den svenska alternativt venezuelanska mentaliteten samt den helt otänkbara synen att se boysen stå på sin takterrass och träna med de nyinköpta hantlarna (ingen homoerotik där, utan endast stor humor).
Senare i vår ska jag först åka till Italien och närmare bestämt till Rom med omnejd för some serious strandhäng, vilket också ska bli grymt kul. Inte långt efter denna resa väntar även ett besök på vad jag tror är Europas grymaste festival, Rock am ring. Och ungefär samtidigt drar fotbolls-em igång, vilket trots att jag inte har några biljetter till matcherna i princip kommer innebära fest dygnet runt som jag ser det.
Och om någon nu undrar hur jag kan ha råd med allt detta kan jag väl bara säga så här: Inget liv samt extrem snålhet - it's a winning combination!
Peace!
/Gurra
I början av denna månad fick jag "fint" besök från Sverige i form Lill-Jocke, en liten IFM-polare som dessutom bodde och pluggade här i Salzburg förra året. Med sig hade han en påse saltlakrits och ett sexpack riktigt finöl - det sistnämnda var det tag sedan jag såg - som vi båda gick lös på och så var lördagskvällen igång. Tanken var först att vi skulle gå ut för att göra Salzburg city, men som så många gånger fastnade vi i campus ursteins beryktade common room. Men vad gjorde det när detta var fyllt med massvis av festglada personer samt ett sånt där Singstar som bidrog till att göra det hela till ett riktigt schysst party. Även Der Klein-Joachim verkade trivas som fisken i vattnet då han gled runt och briljerade med både sina tyska språkkunskaper och sina spanska raggningskunskaper (hehe). Resten av nämnde mans besök bestod mest av lite softande runt i Salzburg samt ytterligare ett par vändor i common room, även om dessa blev betydligt lugnare. Allt som allt, ett mycket trevligt besök som dock hade kunnat vara lite längre - känns som om han försvann ut ur mitt liv på en gång...
Svensk-tysk middag med Jocke som "hedersgäst". Från v. jag, Carro, Per, Emil, Jocke , Ulle
Från lite halvt homoerotiska anspelningar till snowboardåkning. Skrev i mitt senaste inlägg att det hade snöat mer än väntat med mycket oväntat bra åkning som följd. Sedan dess har det väl hunnit bli betydligt mer vår både i luften och på marken om man säger så och nu är säsongen således mer eller mindre över. Dock har jag hunnit med två att ha två klockrena åkdagar med mycket snö och sol i Obertauern respektive Alpendorf. Dagen i det förstnämnda placet var absolut en av säsongens bästa dagar då vi gick på stor jakt efter säsongens sista puder - vilket vi också hittade på riktigt coola men farliga ställen. Och trots ett par nära döden upplevelser, och folk som bokstavligt talat var nära att dö, så var denna dag som sagt något i hästväg där vi drog repor som lätt skulle kunna ha platsat i vilken snowboardfilm som helst (nåja). Hur som helst, ett grymt "avslut" på en riktigt grym säsong - även om det borde bli åtminstone någon dag till.
Yours truly blickar ut över sitt territorium
Yours truly väljer att ta en annan väg än den med en massa vassa stenar. Fick sedan ett
klockrent åk när jag väl hittade en bättre väg.
Även om det just nu känns lite deprimerande att det inte blir så mycket mer snowboard i år så råder det ingen brist på roliga saker som händer här framöver. Bland annat ska jag på onsdag nästa vecka göra något som jag har sett fram emot och tjatat om ändå sedan jag kom hit, nämligen åka till pinche Barcelona och hälsa på ett gäng pinche cabrones. Längtar redan till att live få bevittna alla tjafs om den svenska alternativt venezuelanska mentaliteten samt den helt otänkbara synen att se boysen stå på sin takterrass och träna med de nyinköpta hantlarna (ingen homoerotik där, utan endast stor humor).
Senare i vår ska jag först åka till Italien och närmare bestämt till Rom med omnejd för some serious strandhäng, vilket också ska bli grymt kul. Inte långt efter denna resa väntar även ett besök på vad jag tror är Europas grymaste festival, Rock am ring. Och ungefär samtidigt drar fotbolls-em igång, vilket trots att jag inte har några biljetter till matcherna i princip kommer innebära fest dygnet runt som jag ser det.
Och om någon nu undrar hur jag kan ha råd med allt detta kan jag väl bara säga så här: Inget liv samt extrem snålhet - it's a winning combination!
Peace!
/Gurra
"Global warming"
Egentligen skulle rubriken till det här inlägget ha varit något i stil med "käääften på er, era jävla global warming-förespråkareeee!". Detta på grund av ett oväntat vintrigt väder i slutet av mars, men då jag var lite seg på att uppdatera bloggen hann det svänga i vädret - and then some! För mindre än en vecka sedan var det minusgrader och full snöstorm i Salzburg medan jag i måndags låg o stekte min kropp i strålande sol och över 20(!) plusgrader. Ungefär så har det varit i hela mars månad, därav min nya, lite ironiska rubrik - vissa anser ju att global warming är att beskylla för minsta lilla ändring i vädret. Varför tar jag upp det här då kan man undra? Dels för att jag börjar bli lite trött på den här, som jag ser det, överhypen av klimathotet eller vad man nu väljer att kalla det. Jag ska inte säga att jag inte anser att miljön är ett problem, men jag gillar inte att vissa överdriver problemet och utnyttjar detta för att tjäna sina egna syften. Exempelvis när Aftonbladets löpsedlar säger att jorden kommer gå under om 10 år till följd av utsläpp och annat, så tror inte jag att det handlar om att nämnda tidning vill belysa ett verkligt problem utan att det istället är ett typiskt exempel på aftonbladets verklighet där allt överdrivs med en så där 500% för att sälja så många lösnummer som möjligt. There, I said it!
Jävlar vad det snöar!
Den andra anledning är att dessa svängningar i vädret på sätt och vis har präglat mitt liv de senaste veckorna. Att det har kommit oväntade snöfall har ju inte helt oväntat gjort att jag har hamnat i snowboard-backarna ett par gånger. Där har jag sedan haft ett par riktigt schyssta dagar med grymma puderåk i stundtals midjehög snö, något jag inte trodde var möjligt att få här nere i slutet av mars baserat på hur det var när jag säsongade här nere för tre år sedan. En sådan utveckling måste ju bero på global warming... eller? Visserligen ska det väl sägas att det som sagt även har varit väldigt varmt lite då och då, vilket inte heller har varit helt fel. Eller vad sägs om att sitta ute i solen i bara t-shirt, drickandes billig "rödvins-champange" och steka en hel veckodag?
När jag inte åker snowboard, bara hänger eller funderar över om det var Aftonbladet som skapade global warming i rent vinstsyfte, så händer det faktiskt att jag pluggar en del. Vårterminen är fortfarande relativt ung men jag har ändå hunnit med att avsluta tre kurser redan, vilket i praktiken har inneburit att jag har haft stört mycket att göra den senaste tiden - åtminstone med österrikiska mått mätt. Verkar dock gå en mycket trevlig vår till mötes med många lediga dagar i sikte. Så någon gång där i maj ska jag väl lyckas ta mig till Barcelona för att hänga med diverse cabrones (och nej Sollet, jag kommer inte banga för att jag är snål. Det är jag visserligen, men jag skulle kunna tänka mig att betala en hel del bara för att bevittna dina och Salsas diskussioner om kulturer, språk och allt annat).
Men jag behöver faktiskt inte åka någonstans för att ha roligt. Den senaste tiden har det varit ganska kul här i Salzburg också med en massa minst sagt udda fester. Bland annat har jag infört det klassiska kortspelet Opal bland några av studenterna här nere med ett mycket lyckat resultat (alla tyckte verkligen att det var svinkul). Vidare var jag på en födelsedagsfest för någon vecka sedan som gick ganska städat till, ända tills det togs in en flaska 80 %ig strårom, varpå det blev... öh mindre städat. Drack även en shot obst schnaps, något jag en gång svor att aldrig mer göra då denna österriska "delikatess" smakar allt annat än gott. Har för övrigt sällan haft sådan "facebook-ångest" dagen efter en fest, för när det kom upp bilder från kvällen... fy fan säger jag bara.
mmmm Obst schnaps...
Där någonstans i bakgrunden kan ni se hur gott jag tyckte att det var...
Även i helgen dök det upp en del intressanta bilder på allas vår facebook. I fredags anordnade vi ett så kallat crossdressing-party här på campus, vilket innebar att killarna klädde sig som tjejer och vice versa. Blev ett synnerligen lyckat party där den ena utklädnaden var värre än den andra. Att det även fanns en gigantisk, totalt jävla svingod bål, blandad av yours truly, hjälpte onekligen till att göra denna fest till en oförglömlig kväll. Trots att jag har en del minnesluckor.
Ett gäng "heta" partypinglor
Until next time
/Gurra
Jävlar vad det snöar!
Den andra anledning är att dessa svängningar i vädret på sätt och vis har präglat mitt liv de senaste veckorna. Att det har kommit oväntade snöfall har ju inte helt oväntat gjort att jag har hamnat i snowboard-backarna ett par gånger. Där har jag sedan haft ett par riktigt schyssta dagar med grymma puderåk i stundtals midjehög snö, något jag inte trodde var möjligt att få här nere i slutet av mars baserat på hur det var när jag säsongade här nere för tre år sedan. En sådan utveckling måste ju bero på global warming... eller? Visserligen ska det väl sägas att det som sagt även har varit väldigt varmt lite då och då, vilket inte heller har varit helt fel. Eller vad sägs om att sitta ute i solen i bara t-shirt, drickandes billig "rödvins-champange" och steka en hel veckodag?
När jag inte åker snowboard, bara hänger eller funderar över om det var Aftonbladet som skapade global warming i rent vinstsyfte, så händer det faktiskt att jag pluggar en del. Vårterminen är fortfarande relativt ung men jag har ändå hunnit med att avsluta tre kurser redan, vilket i praktiken har inneburit att jag har haft stört mycket att göra den senaste tiden - åtminstone med österrikiska mått mätt. Verkar dock gå en mycket trevlig vår till mötes med många lediga dagar i sikte. Så någon gång där i maj ska jag väl lyckas ta mig till Barcelona för att hänga med diverse cabrones (och nej Sollet, jag kommer inte banga för att jag är snål. Det är jag visserligen, men jag skulle kunna tänka mig att betala en hel del bara för att bevittna dina och Salsas diskussioner om kulturer, språk och allt annat).
Men jag behöver faktiskt inte åka någonstans för att ha roligt. Den senaste tiden har det varit ganska kul här i Salzburg också med en massa minst sagt udda fester. Bland annat har jag infört det klassiska kortspelet Opal bland några av studenterna här nere med ett mycket lyckat resultat (alla tyckte verkligen att det var svinkul). Vidare var jag på en födelsedagsfest för någon vecka sedan som gick ganska städat till, ända tills det togs in en flaska 80 %ig strårom, varpå det blev... öh mindre städat. Drack även en shot obst schnaps, något jag en gång svor att aldrig mer göra då denna österriska "delikatess" smakar allt annat än gott. Har för övrigt sällan haft sådan "facebook-ångest" dagen efter en fest, för när det kom upp bilder från kvällen... fy fan säger jag bara.
mmmm Obst schnaps...
Där någonstans i bakgrunden kan ni se hur gott jag tyckte att det var...
Även i helgen dök det upp en del intressanta bilder på allas vår facebook. I fredags anordnade vi ett så kallat crossdressing-party här på campus, vilket innebar att killarna klädde sig som tjejer och vice versa. Blev ett synnerligen lyckat party där den ena utklädnaden var värre än den andra. Att det även fanns en gigantisk, totalt jävla svingod bål, blandad av yours truly, hjälpte onekligen till att göra denna fest till en oförglömlig kväll. Trots att jag har en del minnesluckor.
Ett gäng "heta" partypinglor
Until next time
/Gurra
Olof's most amazing stories
Då har skolan börjat igen och nästan på en gång fick jag "svinigt" mycket att göra, så därför tänkte jag passa jag på att uppdatera bloggen lite frekventare än vanligt. Skulle nästan säga att jag därmed har den flitigast uppdaterade IMF-bloggen out there (eller ja, förutom Minjas, Sollets, Mingos, Challes och säkert ett par till). Hur som helst så har det hänt ganska mycket sedan sist.
Först och främst har jag ju haft besök av mannen, marodören, mariconen - Olof. Hans vistelse började med att jag fick sitta och vänta på vederbörande på Salzburgs tågstation i typ 2 timmar utan någon som helst telefonkontakt. Anledningen var, enligt mig, att Olof hade skaffat nytt telefonnummer utan att berätta det för mig samt att han inte hade några pengar på sin telefon. Ni förstår, Olof kommer från Småland där folket är kända för att vara snåla (kasta sten i glashus någon?). Till slut träffade vi på varandra och begav oss hem till mitt hem i världsmetropolen Puch där vi "chillade the fuck out" (hehe), för nästa morgon skulle vi ge oss ut i snowboardbacken. Blev en rätt schysst dag med hyfsad åkning och rätt bra väder, även om det var stört mycket folk, vilket gjorde att det bildades stora pucklar i backen framåt eftermiddagen. Det blev minst sagt svåråkt, eller vad säger du, OG?
För er som inte känner Olof - here he is!
Tur då att dagen efter blev betydligt bättre. Vi drog till Sportgastein - numera mitt andra hem - och där var det betydligt mindre folk plus lite kallare, vilket gjorde att det blev riktigt schysst åkning. Lyckades till och med släpa (bokstavligt talat) med Olof ut i off-pisten för ett par trevliga skogsåk. Lite synd att det inte hade kommit någon ny snö på ett tag så att nämnde Kalmarit hade kunnat få lite riktigt alp-puder att götta sig i. Tyvärr lyckades vi tajma in en rejäl värmebölja just den här helgen, men mer om den lite senare.
Senare på kvällen blev det swedish invasion i Slazburg city av hela 6 svennejävlar. Eftersom jag och Olof skulle upp och åka dagen efter var vårt tema för kvällen "drick med måtta", något som vi höll stenhårt på - for about a microsecond! Det slank ner en och annan alkoholhaltig dryck innan vi tog vårt förnuft till fånga och bestämde oss för att inte dricka den där sista drinken för kvällen. Om vi bara undvek den så skulle vi ju garanterat vara fräscha morgonen efter. Jojo! Precis innan vi gick och la oss sa Olof något i stil med: "klart vi åker imorrn!" och när jag sedan vaknar efter 2 timmar lång nattsömn hör jag på bred, grötig småländska "fan Gurra, vi skiter i det här". Vet inte om det var för att Olof kvällen innan även hade sagt att jag skulle vara jävlig mot honom om han inte ville gå upp, vilket jag tolkade som att det var tillåtet att sparka på honom, men vi lyckades komma iväg. Den här dagen skulle dock vädret ställa till det ordentligt. Det var hur varmt som helst, en hel del tyskar och annat pack (läs: smålänningar) i backen och detta resulterade i att de meterhöga pucklarna kom fram tidigare än vanligt. Konstigt nog blev det ändå en rätt schysst dag med lite skön chillåkning och stekande i solen. Dock bestämde vi oss för att gå tillbaka till ett säkert kort, varför vi åkte till Sportgastein dagen efter och så fick Olof avsluta sin vistelse med ännu en trevlig dag i backen.
Olof Sportgastein
Olof är inte den enda gangstern i Sportgastein
Fast egentligen är det fel att kalla detta ett avslut eftersom detta besök blev förevigat i form av en film. Om ni surfar in på Youtube och söker på "Olof's most amazing videos" så får ni chansen att se just Olofs mest spektakulära videos (vad gillade du den översättningen av titeln, Olof? Du är ju ett sånt stort fan av sånt). Kan ju för övrigt tipsa er IMF:are om att det finns lite saker ni kanske känner igen i ovannämnda film?
Sedan är ju detta inte det enda jag har publicerat på Youtube. För ett par läste veckor sedan läste jag och Anna en kurs där vi fick i uppgift (eller snarare valde uppgiften själva) att göra en så kallad "Yearbook" - en film om vad vi utbytesstudenter har gjort här nere i Österrike. Om ni vill se den osminkade och brutala sanningen om livet i detta bromsspår i kalsongen som kallas Österrike så föreslår jag att ni går in på Youtube och skriver in "Yearbook ws 2007" i sökfältet (filmen är i två delar och del 1 är högst upp).
För er lata jävlar (ännu fler stenar i glashuset) kan jag ju lägga upp lite länkar:
Yearbook ws 2007 http://www.youtube.com/results?search_query=yearbook+ws+2007&search_type=
Olof's most amazing videos http://www.youtube.com/results?search_query=olof%27s+most+amazing+videos&search_type=
Hörs och ses!
/Gurra
Först och främst har jag ju haft besök av mannen, marodören, mariconen - Olof. Hans vistelse började med att jag fick sitta och vänta på vederbörande på Salzburgs tågstation i typ 2 timmar utan någon som helst telefonkontakt. Anledningen var, enligt mig, att Olof hade skaffat nytt telefonnummer utan att berätta det för mig samt att han inte hade några pengar på sin telefon. Ni förstår, Olof kommer från Småland där folket är kända för att vara snåla (kasta sten i glashus någon?). Till slut träffade vi på varandra och begav oss hem till mitt hem i världsmetropolen Puch där vi "chillade the fuck out" (hehe), för nästa morgon skulle vi ge oss ut i snowboardbacken. Blev en rätt schysst dag med hyfsad åkning och rätt bra väder, även om det var stört mycket folk, vilket gjorde att det bildades stora pucklar i backen framåt eftermiddagen. Det blev minst sagt svåråkt, eller vad säger du, OG?
För er som inte känner Olof - here he is!
Tur då att dagen efter blev betydligt bättre. Vi drog till Sportgastein - numera mitt andra hem - och där var det betydligt mindre folk plus lite kallare, vilket gjorde att det blev riktigt schysst åkning. Lyckades till och med släpa (bokstavligt talat) med Olof ut i off-pisten för ett par trevliga skogsåk. Lite synd att det inte hade kommit någon ny snö på ett tag så att nämnde Kalmarit hade kunnat få lite riktigt alp-puder att götta sig i. Tyvärr lyckades vi tajma in en rejäl värmebölja just den här helgen, men mer om den lite senare.
Senare på kvällen blev det swedish invasion i Slazburg city av hela 6 svennejävlar. Eftersom jag och Olof skulle upp och åka dagen efter var vårt tema för kvällen "drick med måtta", något som vi höll stenhårt på - for about a microsecond! Det slank ner en och annan alkoholhaltig dryck innan vi tog vårt förnuft till fånga och bestämde oss för att inte dricka den där sista drinken för kvällen. Om vi bara undvek den så skulle vi ju garanterat vara fräscha morgonen efter. Jojo! Precis innan vi gick och la oss sa Olof något i stil med: "klart vi åker imorrn!" och när jag sedan vaknar efter 2 timmar lång nattsömn hör jag på bred, grötig småländska "fan Gurra, vi skiter i det här". Vet inte om det var för att Olof kvällen innan även hade sagt att jag skulle vara jävlig mot honom om han inte ville gå upp, vilket jag tolkade som att det var tillåtet att sparka på honom, men vi lyckades komma iväg. Den här dagen skulle dock vädret ställa till det ordentligt. Det var hur varmt som helst, en hel del tyskar och annat pack (läs: smålänningar) i backen och detta resulterade i att de meterhöga pucklarna kom fram tidigare än vanligt. Konstigt nog blev det ändå en rätt schysst dag med lite skön chillåkning och stekande i solen. Dock bestämde vi oss för att gå tillbaka till ett säkert kort, varför vi åkte till Sportgastein dagen efter och så fick Olof avsluta sin vistelse med ännu en trevlig dag i backen.
Olof Sportgastein
Olof är inte den enda gangstern i Sportgastein
Fast egentligen är det fel att kalla detta ett avslut eftersom detta besök blev förevigat i form av en film. Om ni surfar in på Youtube och söker på "Olof's most amazing videos" så får ni chansen att se just Olofs mest spektakulära videos (vad gillade du den översättningen av titeln, Olof? Du är ju ett sånt stort fan av sånt). Kan ju för övrigt tipsa er IMF:are om att det finns lite saker ni kanske känner igen i ovannämnda film?
Sedan är ju detta inte det enda jag har publicerat på Youtube. För ett par läste veckor sedan läste jag och Anna en kurs där vi fick i uppgift (eller snarare valde uppgiften själva) att göra en så kallad "Yearbook" - en film om vad vi utbytesstudenter har gjort här nere i Österrike. Om ni vill se den osminkade och brutala sanningen om livet i detta bromsspår i kalsongen som kallas Österrike så föreslår jag att ni går in på Youtube och skriver in "Yearbook ws 2007" i sökfältet (filmen är i två delar och del 1 är högst upp).
För er lata jävlar (ännu fler stenar i glashuset) kan jag ju lägga upp lite länkar:
Yearbook ws 2007 http://www.youtube.com/results?search_query=yearbook+ws+2007&search_type=
Olof's most amazing videos http://www.youtube.com/results?search_query=olof%27s+most+amazing+videos&search_type=
Hörs och ses!
/Gurra
Min lediga vecka
Trots att jag började ett tre-veckors-lov i fredags, så har jag knappast vart ledig den senaste veckan. Med en kombination av plugg, festande, snowboardåkande och annat blev den denna vecka en av de mest häktiska, roligaste, men även sorgligaste veckorna under tiden jag har varit här. Vi tar det hela från början.
På fredagen hade jag mina sista lektioner för terminen (här håller den på lite längre än i Sverige) och då detta även var fallet för många andra av my fellow school mates skulle det naturligtvis firas på kvällen. Efter en "ett par öl" (try a million!) inne i stan bar det av hemåt för lite sömn innan jag skulle upp och åka bräda i Bad gastein på lördag morgon. De första åken dagen därpå var minst sagt skakiga och det kändes som om man faktiskt borde ha stannat hemma. Dock lyckades jag och resten av gänget (vi var hela 7 personer denna dag) hitta på massvis med trevlig åkning, vilket gjorde att bakfyllan var som spårlöst försvunnen efter ett par timmar. Tack vare detta, ett helt makalöst väder i form av strålande sol och ca 5 minusgrader samt en grym Käsekrainer till lunch (en österrikisk ostfylld korv som inte ens Anna Skipper skulle kunna tacka nej till) blev detta en av säsongens absoluta toppdagar.
The last supper. Från vänster: jag, Per, Emil, Zigi, Martin
Efter vad som alltså blev en lyckad dag i backen slängde jag mig i princip direkt på sängen för att försöka sova någon timme innan det var dags för über-party här på campus. Detta då många av utbytesstudenterna skulle åka hem följande vecka ("läs denna", som Aftonbladet skulle ha skrivit). Det var med andra ord lite "sista" natten med gänget över det hela - och självklart dracks det därefter. Efter att ha dragit i mig öl, groggar och shots "like it was my job" och haft (p.g.a. det, månne?) en grym kväll, vaknade jag klockan 10 nästa morgon med vääärldens högsta musik typ precis bredvid sängen. Ett under att jag lyckades sova så, men kanske ett ännu större under att min granne med sin stålmannen-hörsel inte kom och klagade. Eller vad vet jag, det kanske han gjorde - jag var ju trots allt hyfsat däckad.
Söndagen sov jag inte helt oväntat bort för att istället ladda inför måndagen med ännu mer snowboardåkning på schemat. Ännu en dag in der Gasteier tal (denna gång Sportgastein) och ännu en gång på jakt efter rolig offpist. Och visst hittade jag det! Det höll dock på att kosta mig livet då jag ramlade/åkte kana ner för en bergvägg - ungefär som när Arnold åker rutschkana i ett "lerspår" i Rovdjuret - för att som tur var landa i snö och därmed klara mig helskinnad (och ja, mitt fall var från lika hög höjd som Arnolds). Någon som inte klarade sig lika bra var min kompis Per som körde in i ett träd och skadade knäet. Diagnosen blev ett töjt ledband och vila från åkningen i två veckor. Visserligen väldigt tråkigt, men det är frågan om inte det var värt det ändå då de smärtstillande pillren han fick hette något så roligt som "Voltaren Retard". Kanske bara är min uppfattning...
Fast times in Sportgastein
Som jag nämnde innan så var det många som skulle flytta den här veckan, så därför har det varit öldrickande, hejdå-kramar och tårkalas varje dag den här veckan. Även om det ärligt talat inte är så där väldans många av dem som åkt som jag är dödspolare med så känns det ändå konstigt att folk som man ändå anser vara trevliga personer bokstavligt talat försvinner ur ens liv, vilket såklart är lite sorgligt. Kan dock trösta mig med att de flesta jag brukar umgås med stannar även nästa termin.
En del, dock inte alla, av erasmusstudenterna i Salzburg, årgång 2007
I övrigt har jag som sagt pluggat trots att jag tycker att jag egentligen borde vara ledig. En av mina svenska distanskurser har börjat vilket innebär att jag måste läsa ut två böcker fram tills tisdag nästa vecka. Tur då att jag har är på god väg med att ha läst 30 sidor i den ena boken. Har även hållit på med ett projekt i en österrikisk kurs, dock ett ganska gemytligt sådant, nämligen att klippa ihop en liten film om livet som student i Salzburg (kan hända att denna film dyker upp på Youtube här framöver, så håll utkik). Lite off the topic måste jag bara ställa en lite filosofisk fråga till vem som nu orkar läsa. Det har lagts in musik från samt lyssnats mycket på soundtracket till Scarface i den här filmen. Min fråga är: hur kan ett soundtrack till världens hårdaste gangsterfilm bestå av ett gäng über-happy och kitschiga discodängor till låtar som får Jean-Pierre Barda att verka straight? Och kanske en ännu svårare följdfråga: med det sagt, hur i helvete kan detta soundtrack vara så jävla bra?! Fundera gärna på den...
Nästa vecka får jag "fint" besök av en av de tappra som lyckades ta sig ur Småland. Mer om det då...
Until then...
/Gurra
På fredagen hade jag mina sista lektioner för terminen (här håller den på lite längre än i Sverige) och då detta även var fallet för många andra av my fellow school mates skulle det naturligtvis firas på kvällen. Efter en "ett par öl" (try a million!) inne i stan bar det av hemåt för lite sömn innan jag skulle upp och åka bräda i Bad gastein på lördag morgon. De första åken dagen därpå var minst sagt skakiga och det kändes som om man faktiskt borde ha stannat hemma. Dock lyckades jag och resten av gänget (vi var hela 7 personer denna dag) hitta på massvis med trevlig åkning, vilket gjorde att bakfyllan var som spårlöst försvunnen efter ett par timmar. Tack vare detta, ett helt makalöst väder i form av strålande sol och ca 5 minusgrader samt en grym Käsekrainer till lunch (en österrikisk ostfylld korv som inte ens Anna Skipper skulle kunna tacka nej till) blev detta en av säsongens absoluta toppdagar.
The last supper. Från vänster: jag, Per, Emil, Zigi, Martin
Efter vad som alltså blev en lyckad dag i backen slängde jag mig i princip direkt på sängen för att försöka sova någon timme innan det var dags för über-party här på campus. Detta då många av utbytesstudenterna skulle åka hem följande vecka ("läs denna", som Aftonbladet skulle ha skrivit). Det var med andra ord lite "sista" natten med gänget över det hela - och självklart dracks det därefter. Efter att ha dragit i mig öl, groggar och shots "like it was my job" och haft (p.g.a. det, månne?) en grym kväll, vaknade jag klockan 10 nästa morgon med vääärldens högsta musik typ precis bredvid sängen. Ett under att jag lyckades sova så, men kanske ett ännu större under att min granne med sin stålmannen-hörsel inte kom och klagade. Eller vad vet jag, det kanske han gjorde - jag var ju trots allt hyfsat däckad.
Söndagen sov jag inte helt oväntat bort för att istället ladda inför måndagen med ännu mer snowboardåkning på schemat. Ännu en dag in der Gasteier tal (denna gång Sportgastein) och ännu en gång på jakt efter rolig offpist. Och visst hittade jag det! Det höll dock på att kosta mig livet då jag ramlade/åkte kana ner för en bergvägg - ungefär som när Arnold åker rutschkana i ett "lerspår" i Rovdjuret - för att som tur var landa i snö och därmed klara mig helskinnad (och ja, mitt fall var från lika hög höjd som Arnolds). Någon som inte klarade sig lika bra var min kompis Per som körde in i ett träd och skadade knäet. Diagnosen blev ett töjt ledband och vila från åkningen i två veckor. Visserligen väldigt tråkigt, men det är frågan om inte det var värt det ändå då de smärtstillande pillren han fick hette något så roligt som "Voltaren Retard". Kanske bara är min uppfattning...
Fast times in Sportgastein
Som jag nämnde innan så var det många som skulle flytta den här veckan, så därför har det varit öldrickande, hejdå-kramar och tårkalas varje dag den här veckan. Även om det ärligt talat inte är så där väldans många av dem som åkt som jag är dödspolare med så känns det ändå konstigt att folk som man ändå anser vara trevliga personer bokstavligt talat försvinner ur ens liv, vilket såklart är lite sorgligt. Kan dock trösta mig med att de flesta jag brukar umgås med stannar även nästa termin.
En del, dock inte alla, av erasmusstudenterna i Salzburg, årgång 2007
I övrigt har jag som sagt pluggat trots att jag tycker att jag egentligen borde vara ledig. En av mina svenska distanskurser har börjat vilket innebär att jag måste läsa ut två böcker fram tills tisdag nästa vecka. Tur då att jag har är på god väg med att ha läst 30 sidor i den ena boken. Har även hållit på med ett projekt i en österrikisk kurs, dock ett ganska gemytligt sådant, nämligen att klippa ihop en liten film om livet som student i Salzburg (kan hända att denna film dyker upp på Youtube här framöver, så håll utkik). Lite off the topic måste jag bara ställa en lite filosofisk fråga till vem som nu orkar läsa. Det har lagts in musik från samt lyssnats mycket på soundtracket till Scarface i den här filmen. Min fråga är: hur kan ett soundtrack till världens hårdaste gangsterfilm bestå av ett gäng über-happy och kitschiga discodängor till låtar som får Jean-Pierre Barda att verka straight? Och kanske en ännu svårare följdfråga: med det sagt, hur i helvete kan detta soundtrack vara så jävla bra?! Fundera gärna på den...
Nästa vecka får jag "fint" besök av en av de tappra som lyckades ta sig ur Småland. Mer om det då...
Until then...
/Gurra
"E du tysk eller?!"
Nu har det gått så länge sedan det kom ett inlägg att denna blogg nästan har börjat likna "Barcaolofs" dito (hint / peek / there, I said it - läs vad du vill, jävla smålänning). Hur som helst, här kommer lite nya berättelser och anekdoter som har ägt rum under den senaste månaden här i det tyskaste av länder. Jodå, ni läste rätt. Det kanske ter sig konstigt att Österrikare skulle vara tyskare än självaste Tyskland, men i texten nedan kommer det en del exempel på detta. Vill även passa på att påpeka att även om detta inlägg kan verka nedervärderande mot det germanska släktet, så tar jag starkt avstånd från rasism. Som Dave Chappelle uttrycker det: "I'm just making fun of peoples different cultures" och jag tror nog att de flesta kan hålla med om att den tyska kulturen kan vara ganska komisk ibland.
Men first things first. Sedan förra gången har det ju varit diverse högtider, bland annat jul, vilket jag tänkte berätta lite om. Utifrån en kombination av önskan om att få åka så mycket snowboard som möjligt samt en gnutta tvekan inför att betala dyra pengar för en flygbiljett bestämde jag mig för att stanna kvar i Salzburg över jul och nyår. Ett val som jag verkligen inte ångrar då framförallt julafton blev väldigt lyckad. Vi var 11 förlorade själar kvar på campuset och då ingen ville fira jul i sin ensamhet kom vi på den suveräna iden att vi skulle ha en gemensam middag. Tanken var att alla skulle bidra med typiska julspecialiteter från sitt respektive hemland. Hemlandets specialiteter för mig och Per, en annan svensk som pluggar här nere, inhandlades naturligtvis på Ikea. Det blev köttbullar av Ikeas eget märke (det närmaste "Mamma Scan" jag har kommit här nere), lite olika sorters sill, gravad lacks och prinskorv (som egentligen var Frankfurter, men ganska nära) - allt för att få en lite traditionsenlig svensk jul. Något som inte är en tradition, men som från och med nu borde vara det, är att blanda en bål. Med det billigaste Österrike hade att erbjuda i vin- och spritväg som bas blandade vi till en hejdundrandes grym bål serverad i en mycket classy 10-liters hink. Om ni undrar över bevis på att den var god kan jag säga så här: när kvällen var slut var även hinken slut. Detta bidrog även till att det blev en mycket rolig och hyfsat sen julafton.
Julbordet med någonting att äta...
... och någonting att dricka. Bland annat den nämnda bålen...
...som skulle kunna vara anledningen till sådant beteende. Från vänster: Manuel, jag, Jade, Per, Jason
Vad det gäller nyårsafton så har jag inte så mycket att berätta eftersom jag helt enkelt inte minns så mycket av denna natt. Men jag kan sammanfatta den så här: vi var på campus och drack konstiga shots, bland annat en österrikisk specialitet med typ sagge i (vet inte om det verkligen var det, men den såg lätt misstänkt ut). Sedan drog vi in till stan, gick upp för ett berg där det var en massa andra människor och firade 12-slaget genom att beskåda Salzburg och alla miljontals raketer som konstant sköts upp. Kvällen avslutades som så många gånger förr på Shamrock med ännu mer att dricka och ja... sen har jag som sagt inte så mycket mer att berätta.
Då har jag desto fler detaljer att berätta om en annan utekväll som ägde rum cirka en vecka senare. Vi hade hört om ett nytt ställe kallat "The Cave", som tydligen skulle vara någon slags technoklubb. Inte direkt min bag, men det kan ju vara kul att se lite nytt ibland. Detta gäller onekligen i det här fallet! Först och främst så gjorde stället verkligen skäl för namnet då det bokstavligt talat var en grotta, troligen byggt som ett slags skyddsrum en gång i tiden. Typ en meter in på ställe möttes man sedan av en rejäl ljudvägg. Ett uttryck som öronbedövande räcker inte ens för att beskriva volymen på den stenhårda technon som fullkomligt mörschades ut ur högtalarna. Kan säga att det var så sinnessjukt högt att man stod höll sig för bröstet i rädsla för att hjärtat skulle slitas ut ur kroppen!
När det gäller folket som var där så vet jag inte riktigt var jag ska börja... Det var som att de mest utstötta och extrema människor Salzburg har att erbjuda - allt från punkare till gangsta hip-hopare - hade samlats på detta ställe. Alla med den gemensamma nämnaren att de alla såg väldigt tyska ut - vissa mer än andra, eller vad sägs om dessa karaktärer: en snubbe som var typ 1,50 lång, garanterat 40+, hade för stora ringar i öronen och hade på överkroppen på sig en mycket tysk och alldeles för liten skinnväst. Lite svårt sedan att beskriva hur han dansade, man hade behövt vara där, men på ett ungefär gick han bestämt fram och tillbaka på dansgolvet medan han gjorde rörelser med armarna som närmast skulle kunna beskrivas som en typisk höna eller nåt. Han var dock inte den mest tyske denna kväll. Det priset gick ohotat till en kille med rakad skalle, skabbigt bockskägg, vit, otrevligt tight tank top, solbrillor(!) och som kronan på verket; en klassisk magväska, dock inte placerad på magen utan istället rakt över könet. Tyvärr har jag inga bilder på denna vederstyggelse mot allt vad stil och smak heter. Detta beror paradoxalt nog på att han sin komiska utstyrsel till trots såg jävligt farlig ut(!), varför jag helt enkelt inte vågade ta ett kort på honom - inte ens i smyg!
På det hela taget; jag kommer aldrig att gå till det här stället igen. Trots det så ångrar jag inte att jag var där för fem öre. Det var helt enkelt något som verkligen var värt att uppleva, åtminstone en gång i livet.
I övrigt så har jag såklart även åkt en del snowboard. Tyvärr har det varit lite dåligt med snö på sistone, eller snarare nysnö, varpå de tänka puderåken nästan helt har lyst med sin frånvaro. Faktum är det knappt kom en endaste snöflinga mellan mitten av december till mitten av januari! Det snöade dock en del för någon vecka sedan, vilket bland annat ledde till två trevliga dagar i Sportgastein. Det känns ändå som att det där riktigt dumpet inte riktigt har kommit än. Men jag håller tummarna, det är ju februari snart och av egen erfarenhet är detta den bästa månaden.
Fanns ingen nysnö så det fick bli en jumpsession istället
Hade lite mer att berätta men det får bli nästa gång. Jag pallar inte att skriva mer och jag antar att läsaren inte pallar att läsa mer heller.
Ses och hörs!
/Gurra
Men first things first. Sedan förra gången har det ju varit diverse högtider, bland annat jul, vilket jag tänkte berätta lite om. Utifrån en kombination av önskan om att få åka så mycket snowboard som möjligt samt en gnutta tvekan inför att betala dyra pengar för en flygbiljett bestämde jag mig för att stanna kvar i Salzburg över jul och nyår. Ett val som jag verkligen inte ångrar då framförallt julafton blev väldigt lyckad. Vi var 11 förlorade själar kvar på campuset och då ingen ville fira jul i sin ensamhet kom vi på den suveräna iden att vi skulle ha en gemensam middag. Tanken var att alla skulle bidra med typiska julspecialiteter från sitt respektive hemland. Hemlandets specialiteter för mig och Per, en annan svensk som pluggar här nere, inhandlades naturligtvis på Ikea. Det blev köttbullar av Ikeas eget märke (det närmaste "Mamma Scan" jag har kommit här nere), lite olika sorters sill, gravad lacks och prinskorv (som egentligen var Frankfurter, men ganska nära) - allt för att få en lite traditionsenlig svensk jul. Något som inte är en tradition, men som från och med nu borde vara det, är att blanda en bål. Med det billigaste Österrike hade att erbjuda i vin- och spritväg som bas blandade vi till en hejdundrandes grym bål serverad i en mycket classy 10-liters hink. Om ni undrar över bevis på att den var god kan jag säga så här: när kvällen var slut var även hinken slut. Detta bidrog även till att det blev en mycket rolig och hyfsat sen julafton.
Julbordet med någonting att äta...
... och någonting att dricka. Bland annat den nämnda bålen...
...som skulle kunna vara anledningen till sådant beteende. Från vänster: Manuel, jag, Jade, Per, Jason
Vad det gäller nyårsafton så har jag inte så mycket att berätta eftersom jag helt enkelt inte minns så mycket av denna natt. Men jag kan sammanfatta den så här: vi var på campus och drack konstiga shots, bland annat en österrikisk specialitet med typ sagge i (vet inte om det verkligen var det, men den såg lätt misstänkt ut). Sedan drog vi in till stan, gick upp för ett berg där det var en massa andra människor och firade 12-slaget genom att beskåda Salzburg och alla miljontals raketer som konstant sköts upp. Kvällen avslutades som så många gånger förr på Shamrock med ännu mer att dricka och ja... sen har jag som sagt inte så mycket mer att berätta.
Då har jag desto fler detaljer att berätta om en annan utekväll som ägde rum cirka en vecka senare. Vi hade hört om ett nytt ställe kallat "The Cave", som tydligen skulle vara någon slags technoklubb. Inte direkt min bag, men det kan ju vara kul att se lite nytt ibland. Detta gäller onekligen i det här fallet! Först och främst så gjorde stället verkligen skäl för namnet då det bokstavligt talat var en grotta, troligen byggt som ett slags skyddsrum en gång i tiden. Typ en meter in på ställe möttes man sedan av en rejäl ljudvägg. Ett uttryck som öronbedövande räcker inte ens för att beskriva volymen på den stenhårda technon som fullkomligt mörschades ut ur högtalarna. Kan säga att det var så sinnessjukt högt att man stod höll sig för bröstet i rädsla för att hjärtat skulle slitas ut ur kroppen!
När det gäller folket som var där så vet jag inte riktigt var jag ska börja... Det var som att de mest utstötta och extrema människor Salzburg har att erbjuda - allt från punkare till gangsta hip-hopare - hade samlats på detta ställe. Alla med den gemensamma nämnaren att de alla såg väldigt tyska ut - vissa mer än andra, eller vad sägs om dessa karaktärer: en snubbe som var typ 1,50 lång, garanterat 40+, hade för stora ringar i öronen och hade på överkroppen på sig en mycket tysk och alldeles för liten skinnväst. Lite svårt sedan att beskriva hur han dansade, man hade behövt vara där, men på ett ungefär gick han bestämt fram och tillbaka på dansgolvet medan han gjorde rörelser med armarna som närmast skulle kunna beskrivas som en typisk höna eller nåt. Han var dock inte den mest tyske denna kväll. Det priset gick ohotat till en kille med rakad skalle, skabbigt bockskägg, vit, otrevligt tight tank top, solbrillor(!) och som kronan på verket; en klassisk magväska, dock inte placerad på magen utan istället rakt över könet. Tyvärr har jag inga bilder på denna vederstyggelse mot allt vad stil och smak heter. Detta beror paradoxalt nog på att han sin komiska utstyrsel till trots såg jävligt farlig ut(!), varför jag helt enkelt inte vågade ta ett kort på honom - inte ens i smyg!
På det hela taget; jag kommer aldrig att gå till det här stället igen. Trots det så ångrar jag inte att jag var där för fem öre. Det var helt enkelt något som verkligen var värt att uppleva, åtminstone en gång i livet.
I övrigt så har jag såklart även åkt en del snowboard. Tyvärr har det varit lite dåligt med snö på sistone, eller snarare nysnö, varpå de tänka puderåken nästan helt har lyst med sin frånvaro. Faktum är det knappt kom en endaste snöflinga mellan mitten av december till mitten av januari! Det snöade dock en del för någon vecka sedan, vilket bland annat ledde till två trevliga dagar i Sportgastein. Det känns ändå som att det där riktigt dumpet inte riktigt har kommit än. Men jag håller tummarna, det är ju februari snart och av egen erfarenhet är detta den bästa månaden.
Fanns ingen nysnö så det fick bli en jumpsession istället
Hade lite mer att berätta men det får bli nästa gång. Jag pallar inte att skriva mer och jag antar att läsaren inte pallar att läsa mer heller.
Ses och hörs!
/Gurra
Livet är ganska så najs just nu
I onsdags ringde min granne på min dörr och bad mig dra ner(!) volymen på min musik. Klockan var då ca 14:15 och volymen som strömmade ut ur mina 10 cm höga datorhögtalare kan inte beskrivas som annat än låg. Då den här snubben bröt mot två oskrivna, och i min värld även självklara regler - klaga inte på dina grannars volym om du är under 70 år samt gör det inte mitt på dagen - så skulle man lätt kunna tro att detta torde ha gjort mig en smula förargad. "Normally his ass would be dead as fuckin' fried chicken, but I'm in a transitional period right now and I didn't want to kill him" som Samuel L. Jackson skulle ha uttryckt det (nästan i alla fall). Poängen är i alla fall att livet leker just nu, så pass att jag inte ens kan bli arg på en sådan hädare av folkhyfs som min granne. Vad an detta? one might wounder...
Först och främst så har jag haft jullov sen i onsdags och avslutningen av detta skolår kunde knappast ha blivit bättre. I måndags fick jag tillbaka min tysktenta med oväntat högt betyg - till råga på allt oförtjänt högt, vilket på något konstigt sätt gör att det känns ännu bättre. I onsdags morse fick jag tillbaka en tenta med ännu ett hyfsat oväntat betyg (godkänt istället för underkänt typ) och bara någon timme senare gick jag och gjorde en muntlig tenta som jag också klarade. Allt som allt har jag denna vecka avslutat samt klarat tre kurser tillsammans värda 10 ects-points, vilket helt klart är över förväntan. Att jag sedan har tre tentor till redan andra veckan i januari är väl egentligen något som borde dra ner min skolglädje (finns det ordet?), men just nu har jag jullov så jag kunde inte bry mig mindre.
Detta jullov har jag tänkt att tillbringa här nere i alperna av den enkla anledningen att jag vill passa på att åka så mycket snowboard som möjligt. Snöförhållandena är helt okej för tillfället även om det nu var ett tag sedan det snöade. När det dock snöade under ett par dagar förra veckan så kan man lugnt säga att förhållandena inte bara vara okej, utan riktigt bra. Förra lördagen bar det nämligen av till Dorfgastein, ännu en ny bekantskap som visade sig vara en mycket trevlig sådan. Inte nödvändigtvis för att stället i sig var så flaj, men då det var rätt lite folk plus att det som sagt nyligen hade snöat en hel del så måste jag säga att detta turned out to be den bästa snowbaord-dagen jag har haft på nästan tre år. Att det dessutom var schweinigt kallt, vilket normalt brukar vara något negativt, var snarare något väldigt positivt den där dagen eftersom snön blev så där härligt lätt att det knappt hördes när man åkte. Och tro mig, att ljudlöst svischa genom en halvmeter av orört puder är inte helt fel.
Inte ett moln så långt ögat kan nå... Bad Gastein (eller Hofgastein)
Något som dock hade kunnat göra den ovannämnda dagen ännu bättre var om jag redan då hade haft min sprillans nya snowboard. Och om det där inte var tydligt nog så kommer här ett litet förtydligande: jag har en sprillans ny snowboard. Heide Klum, Tyra Banks och Claudia Schiffer får ursäkta men i min värld finns det bara en supermodell och det är min Burton "Supermodel" (kan nog ha varit vääärldens sämsta skämt). Som ni kanske vet så är ju jag ibland lite ähum... careful with money och det kändes faktiskt lite så där att köpa en bräda som troligen kostade mer än all den make up som krävs för att få Tyra Banks att fortfarande se snygg ut - och det är fan mycket pengar! (ett bättre skämt?) Hursomhelst, när jag väl testade den i torsdags, fanns det inte längre några tvivel; jag gjorde så jävla rätt som köpte just den här brädan! "This board reprecents the ultimate in poser technology, it gives people the illusion they have talent" säger Tony Hawk när han medverkar i Simpsons, vilket är en relativt bra beskrivning av min bräda. Även om jag nu kan komma upp i en sådan fart att jag skulle kunna färdas bakåt i tiden, så känns det fortfarande som om jag har kontroll över vad som händer. Jag skulle gärna vilja tro att det beror på mina snowboard-skills, men jag antar att det är brädan... =)
Min alldeles egen supermodell!
Har tyvärr inte fått chansen att testa den i puder än, men nästa vecka ska det snöa enligt "säkra" källor (Österrikes svar på SMHI mäter ibland vädret med röven) så förhoppningsvis blir det en del av den varan.
Nästa vecka är det ju jul och jag vill passa på att önska alla god jul, hoppas alla får det trevligt. Själv ska jag fira typ en svensk jul (länsade IKEA's sweden shop idag) med diverse mexikanska inslag. Det blir spännande...
God jul och gott nytt år!
/Gurra
Först och främst så har jag haft jullov sen i onsdags och avslutningen av detta skolår kunde knappast ha blivit bättre. I måndags fick jag tillbaka min tysktenta med oväntat högt betyg - till råga på allt oförtjänt högt, vilket på något konstigt sätt gör att det känns ännu bättre. I onsdags morse fick jag tillbaka en tenta med ännu ett hyfsat oväntat betyg (godkänt istället för underkänt typ) och bara någon timme senare gick jag och gjorde en muntlig tenta som jag också klarade. Allt som allt har jag denna vecka avslutat samt klarat tre kurser tillsammans värda 10 ects-points, vilket helt klart är över förväntan. Att jag sedan har tre tentor till redan andra veckan i januari är väl egentligen något som borde dra ner min skolglädje (finns det ordet?), men just nu har jag jullov så jag kunde inte bry mig mindre.
Detta jullov har jag tänkt att tillbringa här nere i alperna av den enkla anledningen att jag vill passa på att åka så mycket snowboard som möjligt. Snöförhållandena är helt okej för tillfället även om det nu var ett tag sedan det snöade. När det dock snöade under ett par dagar förra veckan så kan man lugnt säga att förhållandena inte bara vara okej, utan riktigt bra. Förra lördagen bar det nämligen av till Dorfgastein, ännu en ny bekantskap som visade sig vara en mycket trevlig sådan. Inte nödvändigtvis för att stället i sig var så flaj, men då det var rätt lite folk plus att det som sagt nyligen hade snöat en hel del så måste jag säga att detta turned out to be den bästa snowbaord-dagen jag har haft på nästan tre år. Att det dessutom var schweinigt kallt, vilket normalt brukar vara något negativt, var snarare något väldigt positivt den där dagen eftersom snön blev så där härligt lätt att det knappt hördes när man åkte. Och tro mig, att ljudlöst svischa genom en halvmeter av orört puder är inte helt fel.
Inte ett moln så långt ögat kan nå... Bad Gastein (eller Hofgastein)
Något som dock hade kunnat göra den ovannämnda dagen ännu bättre var om jag redan då hade haft min sprillans nya snowboard. Och om det där inte var tydligt nog så kommer här ett litet förtydligande: jag har en sprillans ny snowboard. Heide Klum, Tyra Banks och Claudia Schiffer får ursäkta men i min värld finns det bara en supermodell och det är min Burton "Supermodel" (kan nog ha varit vääärldens sämsta skämt). Som ni kanske vet så är ju jag ibland lite ähum... careful with money och det kändes faktiskt lite så där att köpa en bräda som troligen kostade mer än all den make up som krävs för att få Tyra Banks att fortfarande se snygg ut - och det är fan mycket pengar! (ett bättre skämt?) Hursomhelst, när jag väl testade den i torsdags, fanns det inte längre några tvivel; jag gjorde så jävla rätt som köpte just den här brädan! "This board reprecents the ultimate in poser technology, it gives people the illusion they have talent" säger Tony Hawk när han medverkar i Simpsons, vilket är en relativt bra beskrivning av min bräda. Även om jag nu kan komma upp i en sådan fart att jag skulle kunna färdas bakåt i tiden, så känns det fortfarande som om jag har kontroll över vad som händer. Jag skulle gärna vilja tro att det beror på mina snowboard-skills, men jag antar att det är brädan... =)
Min alldeles egen supermodell!
Har tyvärr inte fått chansen att testa den i puder än, men nästa vecka ska det snöa enligt "säkra" källor (Österrikes svar på SMHI mäter ibland vädret med röven) så förhoppningsvis blir det en del av den varan.
Nästa vecka är det ju jul och jag vill passa på att önska alla god jul, hoppas alla får det trevligt. Själv ska jag fira typ en svensk jul (länsade IKEA's sweden shop idag) med diverse mexikanska inslag. Det blir spännande...
God jul och gott nytt år!
/Gurra
Snowboard, fylla och fotboll
Det var ett tag sedan jag skrev här. Anledningarna är många, det har varit mycket i skolan den senaste tiden, snowboardsäsongen har kommit igång samt min eviga neverending lathet. Men ju längre man väntar med att skriva något nytt, desto mer har man ju att berätta - jag lever ju trots allt ett sådant sjukt aktivt yet-set-liv (eeh va?).
Först och främst - skolan: fick resultatet från min första tenta för en vecka sedan och tro det eller ej, men jag klarade den galant. Och med galant menar jag att jag fick ett så kallat Ålenresultat, vilket för de ovetande innebär exakt det antalet poäng som behövs för att man ska få godkänt. Dock är det ju godkänt i vilket fall, så jag är - som Henrik Larsson skulle ha sagt - helnöjd.
Helnöjd är även ett passade ord för hur jag känner mig angående att det går att åka snowboard har nere tidigare än vad jag trodde. Har redan hunnit med att åka hela fyra gånger, varav två vardera i Kitzsteinhorn respektive Obertauern. Om dessa två ortsnamn inte säger gemene man så mycket så kan jag lite kort berätta att det förstanämnda är en skidort belägen på ett högt berg - som till och med är en glaciär - och som därmed har en hel del snö relativt tidigt, och även sent, på säsongen. Dock är det just endast då som det är värt att åka till detta ställe eftersom det rent åkmässigt inte är så mycket att hänga i granen - även om jag nu råkar ha haft säsongens hittills bästa åk där i form av ganska så najs puder. Men som sagt, säsongens bästa... so far.
Ungefär här någonstan fick jag säsongens bästa åk so far
Obertauern, å andra sidan, var en mycket positivt överraskning. Inte bara för att det fanns snö där också, utan även för att det var ett stort liftsystem med skönt varierad åkning och med grym potential att bli något av ett offpist-paradis när det kommer lite mer snö. Det fanns riktigt många lättåtkomliga "puder-repor", d.v.s. sådana som ligger nära de vanliga pisterna, vilket innehar både pro's and con's. Man själv kommer ju dit ganska lätt vilket onekligen är positivt, men tyvärr gör ju alla andra det också, så risken finns ju att allt blir uppkört på typ 5 minuter. Som tur var såg det dock även ut att finnas lite ställen som man kan behöva gå till, något som de vanliga turist-latmask-tyskarna inte brukar palla med att göra, vilket öppnar för sådana som mig som inte har något emot att gå några meter - om man får en trevlig belöning för det. Prövade för övrigt på ett par av de där lättåtkomliga reporna och fick ett par schyssta åk även om det inte var så där överdrivet mycket snö. But still...
"I say ya a wanksta and ya need to stop frontin' " fast ibland måste man ju...
Måste även berätta en liten anekdot från den här helgens åkning. Zigi - en utbytesstudent som jag tidigare har benämnt som Lettlands svar på Ålen - hängde på för att åka i lördags. Efter den här dagen måste jag dock ta tillbaka det där om att han skulle vara Ålens motsvarighet, för den här snubben har fan ingen motsvarighet! I fredags/lördags satt han och söp tills en halvtimme innan tåget skulle gå med motiveringen att han visste att han inte skulle kunna vakna om han gick och la sig. Han var minst sagt lite sliten när han kom till tågstationen. Så pass att han drog en riktig "slängspya" mitt på pärongen. Detta hade nog fått de flesta att vända om, men Zigi är som sagt inte riktigt som andra, och valde därför att fortsätta. Detta val gynnade oss andra, för att få se den här snubben in action var inget annat än en fröjd för skrattmuskeln. Det såg minst sagt vingligt ut när han åkte och så fort han inte åkte utan satte sig en lift eller dylikt ?däckade? han på två röda. Det hela nådde nog sin peak när han efter några timmar i backen frågade; "Gustav, how did we get here? Did we go by train or by bus" Alltså, den mannen...
En liten del av Obertauern
Sist men inte minst måste jag ju bara nämna att Sverige kvalificerade sig för fotbolls-EM för ett par veckor sedan (för er som nu har missat detta). Detta EM spelas som bekant i Österrike/Schweiz och tänka sig att Sverige ska spela en match i Salzburg samt två i Innsbruck. Jag bor i Salzburg, Innsbruck ligger ungefär 15 mil härifrån. Do I need to draw you guys a picture?
Det var allt för den här gången!
/Gurra
Först och främst - skolan: fick resultatet från min första tenta för en vecka sedan och tro det eller ej, men jag klarade den galant. Och med galant menar jag att jag fick ett så kallat Ålenresultat, vilket för de ovetande innebär exakt det antalet poäng som behövs för att man ska få godkänt. Dock är det ju godkänt i vilket fall, så jag är - som Henrik Larsson skulle ha sagt - helnöjd.
Helnöjd är även ett passade ord för hur jag känner mig angående att det går att åka snowboard har nere tidigare än vad jag trodde. Har redan hunnit med att åka hela fyra gånger, varav två vardera i Kitzsteinhorn respektive Obertauern. Om dessa två ortsnamn inte säger gemene man så mycket så kan jag lite kort berätta att det förstanämnda är en skidort belägen på ett högt berg - som till och med är en glaciär - och som därmed har en hel del snö relativt tidigt, och även sent, på säsongen. Dock är det just endast då som det är värt att åka till detta ställe eftersom det rent åkmässigt inte är så mycket att hänga i granen - även om jag nu råkar ha haft säsongens hittills bästa åk där i form av ganska så najs puder. Men som sagt, säsongens bästa... so far.
Ungefär här någonstan fick jag säsongens bästa åk so far
Obertauern, å andra sidan, var en mycket positivt överraskning. Inte bara för att det fanns snö där också, utan även för att det var ett stort liftsystem med skönt varierad åkning och med grym potential att bli något av ett offpist-paradis när det kommer lite mer snö. Det fanns riktigt många lättåtkomliga "puder-repor", d.v.s. sådana som ligger nära de vanliga pisterna, vilket innehar både pro's and con's. Man själv kommer ju dit ganska lätt vilket onekligen är positivt, men tyvärr gör ju alla andra det också, så risken finns ju att allt blir uppkört på typ 5 minuter. Som tur var såg det dock även ut att finnas lite ställen som man kan behöva gå till, något som de vanliga turist-latmask-tyskarna inte brukar palla med att göra, vilket öppnar för sådana som mig som inte har något emot att gå några meter - om man får en trevlig belöning för det. Prövade för övrigt på ett par av de där lättåtkomliga reporna och fick ett par schyssta åk även om det inte var så där överdrivet mycket snö. But still...
"I say ya a wanksta and ya need to stop frontin' " fast ibland måste man ju...
Måste även berätta en liten anekdot från den här helgens åkning. Zigi - en utbytesstudent som jag tidigare har benämnt som Lettlands svar på Ålen - hängde på för att åka i lördags. Efter den här dagen måste jag dock ta tillbaka det där om att han skulle vara Ålens motsvarighet, för den här snubben har fan ingen motsvarighet! I fredags/lördags satt han och söp tills en halvtimme innan tåget skulle gå med motiveringen att han visste att han inte skulle kunna vakna om han gick och la sig. Han var minst sagt lite sliten när han kom till tågstationen. Så pass att han drog en riktig "slängspya" mitt på pärongen. Detta hade nog fått de flesta att vända om, men Zigi är som sagt inte riktigt som andra, och valde därför att fortsätta. Detta val gynnade oss andra, för att få se den här snubben in action var inget annat än en fröjd för skrattmuskeln. Det såg minst sagt vingligt ut när han åkte och så fort han inte åkte utan satte sig en lift eller dylikt ?däckade? han på två röda. Det hela nådde nog sin peak när han efter några timmar i backen frågade; "Gustav, how did we get here? Did we go by train or by bus" Alltså, den mannen...
En liten del av Obertauern
Sist men inte minst måste jag ju bara nämna att Sverige kvalificerade sig för fotbolls-EM för ett par veckor sedan (för er som nu har missat detta). Detta EM spelas som bekant i Österrike/Schweiz och tänka sig att Sverige ska spela en match i Salzburg samt två i Innsbruck. Jag bor i Salzburg, Innsbruck ligger ungefär 15 mil härifrån. Do I need to draw you guys a picture?
Det var allt för den här gången!
/Gurra
Über 2.200 km Pistenfreiheit in the palm of my hand
Det är sällan jag är nöjd efter att jag har spenderat en stor summa pengar. Faktum är att jag inte gillar att spendera pengar överhuvudtaget på grund av min sparsamhet (eller snålhet som vissa skulle kalla det), men ibland måste man göra undantag. Ett sådant undantag är när man precis har köpt ett liftkort som gäller för ungefär 20 grymma österrikiska skidorter. Så att sitta hemma med en liten 4500-kronors plastbit i handen som berättigar en till "über 2.200 km Pistenfreiheit" känns faktiskt riktigt bra. Det enda som fattas nu är att jag ska lägga ut typ 4500 kronor till på en lite större plastbit, d.v.s. en ny snowboard, och sen kan det roliga börja.
Speaking of which, så har det börjat snöa på allvar här nere. Har i och för sig inte sett så mycket snö där jag befinner mig, men om man får tro på sådant som står på Internet så ligger det i skrivande stund ca 2 meter "pulverschnee" på den närliggande glaciären Kitzsteinhorn - där det då också finns en schysst skidanläggning. Det har även utlovats att det ska komma ännu mer snö de närmaste dagarna så någon gång nästa vecka blir det nog dags för säsongen första snowboardtur! Och det är ungefär nu jag hoppas att alla ni andra snowboard-junkies där ute drar en avundsjukans suck...
Vad har hänt annars då? Hade min första tenta förra veckan och den gick väl så där. Att försöka skriva på ett språk (tyska, natürlich) som man knappt pratar eller ens förstår kan ibland vara lite svårt. Det enda jag kan hoppas på är att min lärare har överseende med mina bristande språkkunskaper, men det är klart, han kan ju gärna inte ge mig poäng för sådant som han absolut inte fattar, vilket säkert är fallet med vissa av mina svar.
Men egentligen spelar ju allt det där mindre roll. Jag kommer att åka snowboard nästa vecka ändå - och i slutändan är det ju det som räknas!
Snart så...
Until next time...
/Gurra
"It's alive! It's aliiiiiive!"
Ni kanske undrar varför det har tagit så lång tid för mig att uppdatera sidan. Det beror inte på att jag är lat utan mer på att jag har bestämt mig för att slopa den veckovisa uppdateringen. Hädanefter kommer det att publiceras nya inlägg när det händer något speciellt som jag vill berätta, eller bara när jag känner för det. Detta är alltså ett sådant tillfälle.
Jag hade gärna inlett med att skriva något om hur grymt det är att Sverige har kvalificerat sig för fotbolls-EM. Tyvärr så vann vi ju inte den där matchen som skulle vinnas hur enkelt som helst enligt alla experter. Det är klart, det behövs ju bara en ynka poäng till och det är väl troligare att George Bush erkänner alla fel han har gjort i och med Irak-kriget än att Sverige missar EM, men man vet ju aldrig.
Sveriges fotbollslandslags bravader är dock inte det som föranlett detta inlägg. Istället har det att göra med min bil, som ibland uppför sig lite konstigt. För ungefär en vecka sedan bestämde den sig för att först dö och sedan vägra starta. Som tur var hände detta nästan exakt där jag har bilen parkerad i vanliga fall, vilket på sätt och vis var rätt skönt - det kunde ju ha hänt på någon ödslig alpväg. Hursomhelst, manlig som jag är (nåja...) bestämde jag mig för att inte lämna in bilen på någon verkstad utan försökte istället laga den själv. Med tanke på att mina meckarkunskaper existerar ungefär lika mycket som ordet "meckarkunskaper", så skulle detta kunna ses som ett ganska dumt beslut. Konstigt nog verkar det som om jag faktiskt har lyckats laga bilen. Satte i ett nytt batteri och sedan dess har den funkat. Nu har jag väl knappast satt bilen på några svåra prov, men jag kan ändå glatt och stolt konstatera att den numer lever igen (för filmcitat som passar till detta, se rubriken).
Sedan min senaste rapport har två hela helger passerat och det betyder ju aber natürlich att det har festats en del. Från dessa fester har jag många roliga och speciella anekdoter att berätta. Jag tänker dock inte berätta alla dessa då detta inlägg skulle bli alltför långt samt att det finns vissa saker som jag helt enkelt inte vill berätta.
Av det jag trots allt kan och vill dela med mig av så börjar jag med ett litet födelsedagskalas vi hade för Andrejz från Polen för någon vecka sedan. En kväll som bara kan beskrivas med ett ord: fylleslag. Orsaken till detta var troligen att det fanns en hel del sprit att tillgå så som polsk wodka (ni vet sån som stavas med w), OP Aquavit, Brännvin samt en konstig polsk specialitet med någon slags växt i (eller "booze with weed in it" som den blev kallad). Morgonen efter vaknade undertecknad på sängen med kläderna (inklusive skor) på mig utan att riktigt veta hur och när jag hamnade där eller vad jag gjorde innan dess. Jag har dock fått höra från andra samt haft diverse occacinal acid flashbacks som intygar att jag var långt ifrån fullast denna kväll. Bara en sån sak.
Det här med att dricka shots verkar gå hem här nere
En dock ännu galnare kväll var i torsdags då det var stor campusfest i ett av husets sällskapsrum, där det dagen till ära fanns både en bar och ett liveband. Just bandet hade en stor del i att festen blev så pass galen som den blev, för när de gick på för tredje gången - väldigt sent när alla hunnit bli väldigt fulla - blev det ett jävla röj i det lilla sällskapsrummet. Folk hoppade runt och öste samt publiksurfade(!) som om det vore värsta metal-konserten. Det hela pikade då ett stort gäng lyfte upp en snubbe vid namn Ziggi (som by the way är Lettlands svar på Ålen!) mot det låga taket för att han skulle surfa, vilket påminde en hel del om "Spiderpig-scenen" från Simpson-filmen. En syn för gudar som man säger.
Sitter som sagt inne på lite fler grejer, men då jag inte orkar skriva mer får det bli en annan gång. En liten sak bara innan jag slutar: Det snöade här i helgen. 'Nuf said.
Hörs och syns
/Gurra
Salzburg vecka 3
"Allrighty then"
Då har man överlevt ännu en vecka i kulturens och fascismens förlovade land. Tyvärr har jag inte så mycket att berätta, då det har varit en ganska slow week. Åtminstone början av förra veckan då jag var ledig flera dagar i rad och verkligen inte hade ett skit att göra. Det enda jag gjorde var att se på alla berg runtomkring och bara sukta efter vintern, vilket knappast gjorde saken bättre, snarare blev man bara sjukt frustrerad. Det var nästan så att man faktiskt ville att skolan skulle komma igång på riktigt, så att man hade någonting att döda dagen med.
Be careful what you wish for, 'cause it might come true lyder ett ordspråk som, för att citera Samuel L. Jackson i Pulp Fiction, "kinda fits in this occasion". Skolan har nu kommit igång på riktigt och, ja... det kanske inte var så bra ändå. Alla mina kurser, förutom en, undervisas på tyska. För att jag ska förstå detta underbara (läs vedervärdiga) språk krävs det att det talas übertydligt och så långsamt att jag efter varje yttrat ord har tid till att slå upp ordet ifråga i ett lexikon. Det är dock en lyx som jag får lov klara mig utan. Vissa lärare pratar så fort att det nästan är löjligt. Ni som är lika filmnördiga som mig och har sett "Den galopperande detektiven" för många gånger kanske minns en scen där Jim Carrey tar världens djupaste andetag för att kunna säga så mycket som möjligt så fort som möjligt. Exakt så låter en av mina lärare, enda skillnaden är att han, till skillnad från Jim Carrey, lyckas hålla samma tempo under en 1,5 timmes föreläsning. Kontentan av det hela blir att jag sitter där som ett stort jävla frågetecken och känner mig sjukt dum (till och med dummare än vanligt =).
De problem man har i skolan kan ju dock alltid lösas - förslagsvis med hjälp av alkohol. Tydligen var det fler som resonerade på samma sätt för i fredags bar det iväg till 'Omalleys, en irländsk pub som har blivit något av ett stammishak för oss utbytesstudenter. Denna kväll blev det dock en kort visit innan vi drog vidare till en studentfest i en skola (bokstavligt talat i en skola alltså). Att härja runt i sunkiga korridorer och klassrum fick en onekligen att tro att man hade blivit transformerad rakt in i en dålig high school-film. Något som stärkte detta intryck var de många karatefulla människor som jag noterade lite här och var. Seriöst, hemma ser man kanske ett eller två drägg per kväll (jag själv ej inräknad), men här tappade man snabbt räkningen.
Lite senare skulle vi dra vidare till en annan fest med hjälp av tre taxibilar. Dessa cabs var dock inte till så mycket hjälp eftersom två av dem körde till helt fel ställe (jag satt i den ena). Efter att vi insett att vi hamnat fel (vilket tog en bra stund) bestämde vi oss för att gå till festen, vilket torde varit en ganska kass idé då det var svinlångt samt att ingen visste var vi skulle. På något sätt kom vi dock fram, men efter så pass långt tid att festen nästintill hade dött ut. Summa summarum var det trots allt en relativt rolig kväll.
Något som var mindre roligt var att besöka min "favoritbutik" New Yorker bara för att konstatera att den helt har tappat stinget. När jag befann mig i Österrike för ett par år sedan kunde man hitta de galnaste, fulaste och mest "gangster-aktiga" kläderna i världen hos den här kedjan. Men inte nu längre. Nuförtiden finns det bara grejer som ska föreställa att vara lite rugged med en massa fula typ rockiga tribals på. Vad fan är det om?! Vad hände t.ex. med tröjorna med stora obscena ganster-utrryck på? Och var är race-jackorna? Hittade en endaste "sinpaj" som var så ful att ingen människa med självrespekt skulle kunna bära den. Man kan ju hoppas att det endast är höstmodet som suger och att våren har något bättre att erbjuda. Om inte, så går min värld under.
Här är i alla fall en bild från en svunnen tid, innan New Yorker lyckades gå från fulsnygga till rakt av fula kläder.
Jag, Tysken och Poppe i våra New Yorker-sinpajer (Saalbach 05)
Syns snart igen!
/Gurra
Då har man överlevt ännu en vecka i kulturens och fascismens förlovade land. Tyvärr har jag inte så mycket att berätta, då det har varit en ganska slow week. Åtminstone början av förra veckan då jag var ledig flera dagar i rad och verkligen inte hade ett skit att göra. Det enda jag gjorde var att se på alla berg runtomkring och bara sukta efter vintern, vilket knappast gjorde saken bättre, snarare blev man bara sjukt frustrerad. Det var nästan så att man faktiskt ville att skolan skulle komma igång på riktigt, så att man hade någonting att döda dagen med.
Be careful what you wish for, 'cause it might come true lyder ett ordspråk som, för att citera Samuel L. Jackson i Pulp Fiction, "kinda fits in this occasion". Skolan har nu kommit igång på riktigt och, ja... det kanske inte var så bra ändå. Alla mina kurser, förutom en, undervisas på tyska. För att jag ska förstå detta underbara (läs vedervärdiga) språk krävs det att det talas übertydligt och så långsamt att jag efter varje yttrat ord har tid till att slå upp ordet ifråga i ett lexikon. Det är dock en lyx som jag får lov klara mig utan. Vissa lärare pratar så fort att det nästan är löjligt. Ni som är lika filmnördiga som mig och har sett "Den galopperande detektiven" för många gånger kanske minns en scen där Jim Carrey tar världens djupaste andetag för att kunna säga så mycket som möjligt så fort som möjligt. Exakt så låter en av mina lärare, enda skillnaden är att han, till skillnad från Jim Carrey, lyckas hålla samma tempo under en 1,5 timmes föreläsning. Kontentan av det hela blir att jag sitter där som ett stort jävla frågetecken och känner mig sjukt dum (till och med dummare än vanligt =).
De problem man har i skolan kan ju dock alltid lösas - förslagsvis med hjälp av alkohol. Tydligen var det fler som resonerade på samma sätt för i fredags bar det iväg till 'Omalleys, en irländsk pub som har blivit något av ett stammishak för oss utbytesstudenter. Denna kväll blev det dock en kort visit innan vi drog vidare till en studentfest i en skola (bokstavligt talat i en skola alltså). Att härja runt i sunkiga korridorer och klassrum fick en onekligen att tro att man hade blivit transformerad rakt in i en dålig high school-film. Något som stärkte detta intryck var de många karatefulla människor som jag noterade lite här och var. Seriöst, hemma ser man kanske ett eller två drägg per kväll (jag själv ej inräknad), men här tappade man snabbt räkningen.
Lite senare skulle vi dra vidare till en annan fest med hjälp av tre taxibilar. Dessa cabs var dock inte till så mycket hjälp eftersom två av dem körde till helt fel ställe (jag satt i den ena). Efter att vi insett att vi hamnat fel (vilket tog en bra stund) bestämde vi oss för att gå till festen, vilket torde varit en ganska kass idé då det var svinlångt samt att ingen visste var vi skulle. På något sätt kom vi dock fram, men efter så pass långt tid att festen nästintill hade dött ut. Summa summarum var det trots allt en relativt rolig kväll.
Något som var mindre roligt var att besöka min "favoritbutik" New Yorker bara för att konstatera att den helt har tappat stinget. När jag befann mig i Österrike för ett par år sedan kunde man hitta de galnaste, fulaste och mest "gangster-aktiga" kläderna i världen hos den här kedjan. Men inte nu längre. Nuförtiden finns det bara grejer som ska föreställa att vara lite rugged med en massa fula typ rockiga tribals på. Vad fan är det om?! Vad hände t.ex. med tröjorna med stora obscena ganster-utrryck på? Och var är race-jackorna? Hittade en endaste "sinpaj" som var så ful att ingen människa med självrespekt skulle kunna bära den. Man kan ju hoppas att det endast är höstmodet som suger och att våren har något bättre att erbjuda. Om inte, så går min värld under.
Här är i alla fall en bild från en svunnen tid, innan New Yorker lyckades gå från fulsnygga till rakt av fula kläder.
Jag, Tysken och Poppe i våra New Yorker-sinpajer (Saalbach 05)
Syns snart igen!
/Gurra
Salzburg vecka 2
Anna blir gammal - och får en egen spritsort!
Efter att ha spenderat en första vecka med trevliga utflykter, beskådande av natur samt druckit en och annan öl i det beryktade "com-room" (sällskapsrum som även kallas gaskammaren), var det så dags att börja plugga på riktigt. (nästan) Hela tisdagen gick åt till att knåpa ihop ett schema av alla de kurser man har valt. Blev betydligt fler föreläsningar/lektioner än vad man är van vid i Sverige, men knappast några 9-5-dagar 5 dagar i veckan heller, vilket jag hade lite farhågor om.
Terminens första lektion, "Wirtschaftsethik" (affärsetik), inleddes med att killen som satt bredvid mig sa; "Hey man, do you know about this teacher? He's a religious guy, he lives in a church". Min första tanke var typ; "okej, han bor i en kyrka, vem fan gör det liksom?!". Som tur var upplyste Anna mig om det efter lektionen - han är munk! Ni vet, en religiös snubbe som bor i en kyrka. Munken ifråga hade även en del konstiga värderingar och övertygelser vad det gällde etik, t.ex. att man i princip kunde dela upp världen i goda och onda människor där de goda tänkte på andra medan de onda enbart tänkte på sig själva. Exakt vad något av det han sa hade att göra med affärsvärlden hajade jag inte riktigt. Det kan i och för sig ha berott på att jag inte fattade så mycket av det tyska språket - som av någon jävla anledning jämt måste talas jättefort. Hursomhelst, det kan lätt hända att den kursen väljs bort, det är trots allt bara en 1-poängskurs.
Tur då att de andra kurserna som jag hittills har haft verkar betydligt bättre. Min "lära-sig-skriva-på-engelska-kurs" känns riktigt bra precis som "Entreperneurial potential", som handlar om att skapa nya affärsidéer och dylikt. Hade visserligen en mindre givande föreläsning i den sistnämnda kursen där läraren gick igenom hur man går tillväga när man använder sökmotorer på Internet. Jo, det är faktiskt sant! Kändes som om man åkt tillbaka i tiden till 1999 eller nåt. But enough about school!
I fredags fyllde Anna 23 och det skulle naturligtvis firas! Skolans övriga svenskar (dvs jag plus 2 andra snubbar) bestämde oss för att bjuda Anna och alla andra på en svensk sprittradition; hemmagjorda shots. Kvällen innan festen stod vi och blandade "Zaranoff- vodka" (classy shit!) med någon slags Werters original-liknande kola samt den obligatoriska turkisk peppar (i 2 olika flaskor alltså). Just denna påse med turkisk peppar hade legat i min bil i nästan två veckor och var så där lite klibbig så att när man skulle ta upp 1 så fick man med sig typ 40 (jummy!). Men jävlar vad god den blev!
Denna uppfattning delades dock inte riktigt av alla. Vissa gav ett minst sagt plågat ansiktsuttryck efter att de tagit en av de nämnda lakritsshotarna. Trots detta kan jag nog ändå säga att shotsen blev något av en succé. Bara någon timme efter att de serverats var båda flaskorna slut. Vissa hade då druckit mer än andra, vilket onekligen skulle visa sig senare under kvällen. Fast det är dock en story för någon annan gång...
I söndags blev det en liten trip till Saalbach (där jag säsongade 04/05) för att typ checka läget. Blev hyfsat sugen på att åka snowboard där igen, speciellt då det redan låg lite snö på vissa av bergstopparna. Och by the way, det bor tydligen folk, alltså vanlig folk, i Jagahäusl nuförtiden. Undrar om de har varit uppe på vinden än...
Det var allt för den här gången. See ya!
/Gurra
Salzburg, Österrike vecka 1
"If you don't pay, I will fuck you!"
Då var det alltså dags även för mig att ge mig in i "bloggandets" underbara värld. Jag har länge varit skeptisk till detta, och har väl någon gång lyckats häva ur mig att jag inte ens läser bloggar av principskäl, men detta är alltså då något som jag numera har kommit över (ett bättre sätt att säga att jag inte håller på mina principer). Denna blogg kommer hursomhelst att fungera som en slags resedagbok där jag har tänkt dela med mig av mina upplevelser och upptåg i staden Salzburg i landet Österrike, där jag befinner mig för att studera.
Det var knappast utan en viss ångestkänsla som jag satte mig i "bilen" på söndag morgon den 16 september för att köra de många milen ner till alplandet - till råga på allt alldeles ensam efter lite turer hit och dit. Resan gick dock förvånansvärt bra, så när som på att jag hamnade i vääärldens längsta bilkö som ärligt talat fick mig att tro att jag skulle självdö av tristess. Väl nere så mötte jag upp med Anna, som är en "trevlig" studiekompis från Västerås, och som också ska plugga här nere. Efter att ha fått en dos av den österrikiska kulturen genom att åka till IKEA för att äta köttbullar med potatis, brunsås och lingonsylt, var det så dags att krypa till sängs för att vila upp sig inför tisdagens start av introduktionsveckan.
Att träffa de andra utbytesstudenterna var onekligen en speciell upplevelse. Ordet kulturkrock kanske används lite för ofta ibland, men när man placerar folk från länder som Sverige, Australien, USA, Tjeckien, Lettland och Spanien tillsammans så är det nästintill oundvikligt. Hursomhelst så känns det som att det är ett skönt gäng som man kan dricka både en och tio öl med, vilket också har inträffat mer än en gång under den första veckan. Har även redan knutit en del kontakter med folk som är här i samma huvudsyfte som jag; d.v.s. att åka snowboard. Skönt att man inte är ensam liksom.
Vad det gäller Österrike som land är det knappt att superlativen räcker till, men jag ska göra ett försök. Först och främst är naturen helt överjävligt mäktig! Skolan ligger en bit utanför staden och är typ omgiven av gigantiska berg och oändliga öppna ytor (bilder kommer snart!), vilket gör en sådan sak som att titta ut genom fönstret i lägenheten till en mycket gemytlig upplevelse. Något annat som också gör att jag gillar Österrike är dess billiga priser. Det sägs ju att vi svenskar bedömer våra resmål efter hur billigt det är, och när man kan få en flaska sprit för motsvarande 45 kr så kan man ju inte göra annat än att bara älska det här landet.
Österrike är helt enkelt redan en hit - och då har ju snowboardsäsongen inte ens börjat än.
Avslutningsvis tänkte jag dra veckans citat som går till damen på vår bostadsförening. När denna skulle förklara vad som händer om man inte betalar hyran i tid så hävde hon ur sig; "if you don?t pay, I will fuck you!" Så fel det kan bli om man missar ett litet ord som "up". Det blir liksom en helt annan innerbörd och har man så dålig humor som jag har så blir det även väldigt kul.
Ungefär i skrivande stund börjar mina kurser. Should be interessting...
Ha det!
/Gustav
PS. nästa gång kommer det lite bilder också! DS.
