The Gooch

"Alltså Gurra, din blogg är så jävla mycket bättre än Ålens. Visserligen har ni båda jävligt ointressanta liv, men du skriver bättre. Egentligen suger båda era bloggar, fast Ålens suger mer än din."

- Simon Mellgård, ålänning

Tack för de vänliga orden, Simon.

/Gurra

Ända sedan de gamla grekernas glansdagar har betting, som är svengelska för vadslagning, varit en del av samhället. Att slå vad om något har ofta fungerat som ett sätt att öka spänningen i specifika händelser och därmed göra vardagen lite roligare. Bland mig och mina klasskompisar har betting varit ett återkommande fenomen. Det började redan för över tre år sedan under vår första termin där vi började spela på vad folk skulle få för betyg på en tenta. Precis som vilket spelbolag som helst satte vår egen bookmaker och tillika speldjävulen själv, Olof ("I call him Gamblor!"), ett antal odds på diverse personer i klassen. Dessa odds baserades på den spelbare personens tidigare prestationer i skolan samt dennes egen bedömning av hur tentan gick. Under årens lopp har detta utvecklats från endast betyg som spelobjekt till att även inkludera andra saker. En klassiker i sammanhanget är till exempel hur mycket Sollet skulle gå upp i vikt under en Thailandsvistelse.

Vet inte om jag fick blodad tand från att diskutera odds gällande mitt och Olofs vara eller icke vara som invalidos, men jag bestämde mig hux flux för att agera bookie för betyg i den kurs som jag med flera nyss avslutat, nämligen Internationellt företagande 2. Lite jobbigt att läraren redan talat om att ingen kommer bli underkänd vilket innebär att ett-kryss-två-principen ryker till förmån för så kallad "tennisbetting", det vill säga endast två alternativt att spela på. Här nedan följer oddsen och vem som helst kan spela på vem som helst, även om det kanske mest riktar sig till de IMF-människor som läser detta. Vissa har även redan spelat, men ju fler som spelar desto mer har jag chans att vinna - eller förlora, beroende på hur man ser det.

Betyg i Internationellt företagande 2

Ålen: G 1,60 VG 2,20
Challe: G 1,75 VG 1,95
Salsa: G 1,30 VG 3,50
Gurra: G 1,50 VG 2,50
Amir: G 2,20 VG 1,60
Astrid: G 4,00 VG 1,20
Fredrik: G 1,70 VG 2,00
Stefan: G 3,50 VG 1,30
Patricia: G 1,30 VG 3,50
Helene: G 1,10 VG 6,00

Och Helene, jag hoppas du inte tar illa upp att ditt odds på VG är relativt högt. Kan trösta dig med att Ålen spelat på det i alla fall =).

/Gurra

                 

Och så har jag gjort det igen. Jag har återigen sålt min själ till djävulen Norge och dennes främste lärjunge Ringnes bryggeri. Med andra ord har jag anmält mitt intresse till att jobba som "det-yrke-som-jag-vägrar-nämna-då-jag-hatar-det-mer-än-allt-annat-i-världen" i Oslo i sommar. Detta trots att jag mer eller mindre svor att aldrig mer jobba där. För hur mycket jag än försökt intala mig själv att det bara är en slags backupp om jag inte får något annat jobb, så vet jag att jag kommer hamna där. Och hur mycket jag sedan försöker intala mig att det inte kommer bli hela sommaren och att det därför är rätt lugnt, så vet jag att det kommer suga så mycket röv att alla världens rövar inte räcker till för den mängden av sugeri. "This sucks more than anything has ever sucked before" för att citera Beavis and Butthead.

Men varför gör jag det här kan man undra? Är jag självdestruktiv månne? Nä, inte direkt. Jag är snarare väldigt griig och lockas nåt så ofantligt av pengarna. Genom att spendera endast två månader i absolut pina kan jag leva gött resten av året, och det har varit och är forffarande mitt huvudargument för att åka dit - the end jusifies the means helt enkelt. Men på något sätt känns det ändå inte riktigt bra. Två månader per år är trots allt en sjättedel, och till skillnad från min kompis Sollet som glömt bort vissa delar av sin Ringnes-vistelse eftersom han enligt egen utsago förträngt dem, så minns jag hur jävligt allt från tidigare år var. Tänk om det är så att när jag, kanske inte direkt säljer utan mer "lånar ut" min själ till nämnde Satans lärunge, förlorar en del av den. Sorglig tanke minst sagt...

Vill även passa på att meddela en intressant utveckling i den vadslagning som jag delgav i mitt förra inlägg. Olof har idag fått reda på att han kommer få 5300 kr i ersättning för det ärr eller snarare den knöl som sitter på hans axel till följd av en snowboard-olycka. Det är dock nödvändigtvis inte det slutgiltiga beloppet eftersom hans funtionalitet i armen fortfarande ska testas. Undrar om det testet kommer fram till att det är på grund av skadan som han inte kan klappa i takt. Jävlar vad mycket pengar han skulle kunna få i så fall! Hur som helst kan man definitivt säga att Olof har tagit ledningen varför det numera är liveodds som gäller. Och här nedan följer de första oddsen.

Olof: 1,80
Gustav: 2,00

Jag kommer fortsätta rapportera lite då och då om vidare utveckling i matchen. Men det är som sagt möjligt att lägga sitt bet redan nu =).

/Gurra   

 

Nu har jag äntligen och efter mycket om och men fått tummen ur och börjat "arbetet" med att söka invaliditetsersättning (jo det heter så) för den handled som jag skadade för tre år sedan. Alla historier jag hört från folk som fått tiotusentals kronor för skador och "men" som de egentligen inte besväras av har länge lockat mig till att själv pröva lyckan. Dock har jag även haft farhågor om att jag kommer behöva gå igenom mycket byrokrati och kanske inte få några pengar alls. Det som nu fått mig tillräckligt motiverad att ta tag i det här är att även min här-på-bloggen-ofta-omnämnde-polare Olof bestämt sig för att söka invaliditetsersättning för en gammal skada. Man kan säga att vi har sporrat varandra till detta och för att göra det extra intressant har vi även tänkt att slå vad om vem som kan få ut mest pengar. Denna vadslagning är även så att säga öppen för allmänheten, vilket innebär att vem som helst kan spela på vem som vinner.

Vad har vi då för men som vi besväras av i vårt vardagliga liv? Här nedan följer en beskrivning av våra skador/besvär samt övriga förutsättningar - allt för att ni ska kunna få tillräcklig information för att göra ert vad.

Olof: För ex antal år sedan åkte Olof snowboard och körde rakt in i en liten stubbe (tror jag det var) och ramlade så olyckligt att han slet av sina "axelband". Förutom att han sedan dess vägrar köra med mörka goggles - han hävdar att det var orsaken till olyckan - har han även fått en uppstickande "knöl" från axeln, vilket kan anses vara något av en skönhetsfläck i ett annars så "fint" exemplar. I övrigt besväras han inte alls av skadan varför man skulle kunna tro att han inte borde kunna få ut några pengar överhuvudtaget. Dock är Olof något av en mästare på att spela en "snyftare", det vill säga att han gärna kan överdriva sina besvär utan några som helst skrupler. Ni som läst det brev han skrev till csn i höstas, där han typ både kröp och bad på sina bara knän i skrift, vet vad jag menar.

Jag: För tre år sedan bröt jag som sagt min handled, även det på en snowboard. Detta så pass illa att jag var tvungen att bli oppererad och få en hel drös med titanplattor- och skruvar i mig för att hålla allt på plats. Jag har också två stycken ärr på handleden, ett på ovansidan och ett på undersidan, som en följd av denna operation. Trots att läkarna från början var en aning tveksamma till hur återställd jag skulle bli efter det här har det läkt ganska bra. Fast jag besväras ändå vid en del lyft där jag använder handleden mycket, plus att jag inte har full rörlighet och kommer troligen aldrig få det heller. Problemet är bara att jag, till skillnad från Olof, har väldigt svårt att göra mig själv till offer och ljuga om mina problem. Inte för att jag ser något moraliskt fel i det utan för att jag helt enkelt inte har så höga tankar om mina "ljugarkunskaper". Men då första steget i processen består av att fylla i ett formulär så har jag inga problem att belysa problemen lite extra. Jag har till exempel angett att mina fritidsaktiviteter har ändrats eftersom "... tidigare tränade jag väldigt mycket på gym och dylikt, något som har blivit mycket svårare nu då jag känner smärta i handleden vid fysisk ansträngning". Återstår att se om jag kan upprepa samma ord när jag väl står där framför en läkare.


Kan vara farligt det där med att åka snowboard. Eller lukrativt, beroende på hur man ser det.

Så vad tror ni - vem vinner? Det kan hända att det dyker upp en del odds för folk som bor i Västerås (som på den gamla goda tiden). Dessa odds är dock inte satta än, men håll tillgodo.

/Gurra        

Det har faktiskt inte hänt så mycket sedan sist vilket är anledningen till att jag inte har varit så aktiv med bloggandet. Dock verkar det som att jag på senare tid fått mer respons på inlägg där jag delar med mig av mina tankar och funderingar än av händelser ur mitt liv, åtminstone att döma av antalet kommentarer på de respektive inläggen. Vet inte riktigt vad det här säger egentligen. Är mitt liv väldigt ointressant eller är mina funderingar väldigt intressanta? En intressant frågeställning i alla fall. Tänkte undersöka detta genom att ta upp ett antal ytterst subjektiva åsikter om diverse saker och ting. Jag kommer att använda mig av Patrik Ekvall-modellen, som går ut på att man sätter frasen "Jag tycker" framför ett par aktuella ämnen och sedan kortfattat helt enkelt redogör för vad man tycker om dem (ni som brukar kolla på TV4-Sporten vet säkert vad jag menar).

Jävlar vad skadad jag är som lägger upp en sådan sak enligt en typisk uppsatsmall. Partik Ekvall-modellen är för övrigt väl använd i sådana sammanhang.

Jag tycker att det senaste avsnittet av 24 (nummer 12, säsong 7) var bland det bästa jag någonsin sett på tv (även om jag såg det på en dator). Det är helt otroligt att en serie som i princip bygger på att über-agenten Jack Bauer ska rädda världen från onda terrorister som ska döda amerikaner, efter sju säsonger fortfarande känns fräsch och nyskapande.

Jag tycker att Star pilots som var med i melodifestivalen (ja, jag såg på den) borde ha gått till final och vunnit hela jävla skiten eftersom bandet var det roligaste jag har sett i detta vedervärdiga sammanhang. Att i princip varenda textrad i låten var en megaklyscha med tydliga passningar till tidigare låtar i musikhistorien (till exempel "you trade your passion for glory") var svinkul - oasvett om det var medveten självdistans eller inte. Svenska folket har ingen humor helt enkelt.

Jag tycker att folk borde börja köpa mer grejer och inte vara så rädda för den av Aftonbladet med flera super-upphausade finanskrisen. Om alla gjorde det skulle vi klara oss ur den fortare. Och ja, jag är medveten om paradoxen i att jag, en närmast självutnämnd snåljåp som gärna håller i sina pengar, ber folk agera tvärtemot mig själv, vilket innebär att jag kanske inte direkt lever som jag lär. Men som sagt, jag tycker att andra ska köpa mer grejer. Så är det.

Jag tycker att min käre vän Ålen inte borde företa sig så många olika projekt i form av extrakurser, vara företagsvärd och spela tennis med mera, och sedan klaga över att han har så mycket att göra. Istället borde han följa med till Lofsdalen och åka snowboard så att jag slipper göra ytterligare en misstänkt bögresa ensam med Olof.

Jag tycker att det är helt fantastiskt jävla underbart att programmet Den rätte för Rosing, trots extrem medial uppmärksamhet och intensiv marknadsföring, har blivit en mindre flopp. Svenska folket har bra smak helt enkelt.

Vad tycker du om det jag tycker. Tyck till vetja!

/Gurra   

På sistone har det blivit en jevvla massa inlägg om mina egna funderingar gällande försäkringskassor och Ålar och dylikt. Därför känns det som att är dags för ett inlägg om min vardag igen, och vad passande då att jag har lite anekdoter från min helg (för att skildra vardagen liksom) i Göteborg att dela med mig av.

Jag var nämligen i Göteborg av den anledningen att min gode vän Ponta fyllde år, men även för att träffa lite andra compadres som jag inte sett på ett tag. No offence Ponta, men det är ju inte så att jag åker bara för din skull. Det är alltid lika trevligt att träffa dessa gamla "säsongs-vänner", mest för att jag aldrig behöver känna mig gammal i deras sällskap. Ponta blev exempelvis ganska exakt 100 år i år och jag tror nog jag är yngst av alla i det här gänget - inte ofta det händer!

Själva resan började med att jag villade bort mig lite halvt när jag skulle möta min polare Skallen. Tydligen så hade jag glömt bort hur man hittade från centralen till avenyn, vilket är ungefär två meters avstånd. När vi väl fann varandra(!) begav vi oss ut på jakt efter en present till det ovannämnda födelsedagsbarnet och hittade en jävligt najs och grön Burton-tischa. Efter detta dagsverke kände vi oss förtjänta av en after work-öl och gick därför till närmaste (egentligen billigaste) ställe där ölen flödade likt vin. Vi bestämde oss dock för att lägga ner runt 7 då vi trots allt ville vara fresha dagen efter. Detta höll vi på ända tills senare på kvällen då en annan kompis, Eva, anlände till staden och ville dricka öl även hon. Blev ändå en lugn kväll med endast ett par öl till, även om det tog hårdare på vissa personer.

Lördag dag ängnades åt shopping där jag framförallt ville få tag på en skjorta. Eller för att vara ärlig kanske det mer är  Carro som vill att jag ska få tag på en skjorta. För en tid sedan sa hon: "Du vet, jag tycker att det är snyggt med en kille i skjorta...", vilket översatt från inlindat tjejspråk till rakt-på-sak killspråk betyder ungefär "Du lär ju köpa en skjorta!". Faktum är att jag redan köpt en skjorta dagen innan, men som jag fortfarande var lite osäker på. Framförallt var den ganska liten och kort i armarna vilket framhävde mina biceps. Detta är inte direkt positivt då mina biceps inte existerar. Det, plus att Eva, mitt smakråd för dagen, tyckte att skjortan inte var speciellt snygg fick mig att till slut lämna tillbaka den.
Senare på kvällen bar det av till Pontas fest. Jag skulle gå dit tillsammans med Eva men fick vänta på henne typ hur länge som helst. Troligen hade hon glömt bort hur man smikar sig eftersom hon tidigare på dagen köpt sin första mascara på hur länge som helst. Hon skyllde detta på extrem pengabrist, men helt ärligt: är inte det som om en kille skulle vara utan deo hur länge som helst?

Och i och med ovanstående rader om smink, deo och hur kläder sitter på mig är det helt befogat om ni läsare i kör utbrister i en "oh my god, you're gay!". Jag bjuder på den. 

Pontas fest var mycket trevligt med möten med både gamla och nya bekanta och en schysst buffé av bjudgrogg. Denna bjudgrogg blandades i slutet av kvällen ihop till ett av en person vid namn "Fejk-Charles". En grogg blandad av någon som heter så kan ju inte bli fel. Vi gick sedan ut på Neff, ett ställe som det känns som jag varit på hur många gånger som helst men som fortfarande är riktigt schysst. Vi hade sedan planer på att gå vidare så där runt fyrasnåret, men då det var både kö och inträde på flera ställen - något som kändes helt absurt för en lantis som inte är van hur det går till i storstaden - beslöt vi oss för att call it a night.

Som alltid, en mycket trevlig vistelse i Sveriges framstjä... eller framsida kanske man säger.

Skulle gärnan haft någon skön bild från helgen här också, men tyvärr glömde jag min kamera och det verkar som att ingen annan tog några kort heller. Så det får bli en skön gammal bild istället.


Grattis på föedelsedagen, Ponta!

/Gurra         

Det har säkert inte undgått någon att det de senaste året har gått att se många tv-program som handlar om folks arbetsliv inom olika yrken. Sjukhuset, Kustbevakarna, Visby gute, Advokaterna och Färjan är bara några exempel på sådana program. Jag är ganska fascinerad av själva programidén och varför folk egentligen kollar på programmen i fråga. Först och främst är ju själva konceptet knappast särskilt nytt. Amerikanska Cops hade exempelvis preimär redan 1989, så man kan ju fråga sig vad an denna explosion av liknande program i Sverige nu så här 20 år senare. Vad gäller just Cops är det ju ganska självklart varför det funkar rent tv-mässigt: att vara polis är ett action-fyllt yrke. Visst, brandmännen i Visby gute åker runt och släcker bränder, men det borde per definition inte vara lika underhållande att se hur en läkare sitter och pratar med en patient som i Sjukhuset.

Men det kanske är så att vi i Sverige är nyfikna vad vanligt folk jobbar med och att vi inte har så höga krav vad gäller underhållning på tv. Vi verkar helt enkelt nöja oss med måttlig och lite så där lagom spänning. Och i med att det verkar vara på det viset har jag en del förslag på andra yrkesgrupper som skulle kunna porträtteras på tv.

Chaffisarna: Eftersom jag själv har arbetat som lastbilschaufför (bara att erkänna det tar emot) så är jag av den uppfattningen att lastbilschaffisar är ett vidrigt säkte. Jag skulle rent av kunna säga att jag är rasist mot detta ”folkslag” och dessutom ha belägg för varför det är rätt att vara det. Det är ett gäng medelålders feta sluskar som är allmänt bittra och mest sitter i sin lastbil och klagar på allt och alla och beter sig samtidigt sjukt illa mot folk. Hur bra tv borde det inte bli av att skildra sådana personer?

Samhall: I kölvattnet av succén I en annan del av Köping där vi fick en inblick i ett par förståndshadikappades liv får vi nu se en hel arbetsplats med sådana personer. Detta torde dels locka tittare som blir rörda av att se mindre lyckligt lottade människor lyckas och dels de som bara vill skratta åt mongon. Är lite osäker på vilken grupp jag tillhör.

Donkan: En serie med förutsättning att innehålla allt: arga kunder, intriger mellan de unga medarbetarna samt personalens fuskande med hygien, ovilja att byta ut gamla hamburgare och så vidare. En given tittarsuccé.

Studenterna: Varför inte visa vad de som ännu inte har något jobb sysslar med? Att exempelvis filma ett antal studenter i färd med att göra ett grupparbete har potential att bli riktigt bra tv tror jag. Olika synsätt på saker och ting vilket leder till konflikter, tragiska puckon som tror att det kan någonting även fast de inte har en aning är bara några att de saker som kan göra detta till ett sevärt tv-program.

Kanske borde skicka in de här idéerna och se om någon nappar på dem. Någon som har numret till TV 3 eller?

På tal om inget, kolla gärna in det här klippet från Scrubs (länken nedan). Ungefär 5:10 in i klippet presenteras en ny karaktär med ett roligt namn...

http://www.youtube.com/watch?v=B1ZjlTB3xMo&feature=related 

/Gurra

Det glädjer mig att Ålen, mannen/myten/rövsiiuugaren som så ofta nämnts i min blogg, fått tummen ur och startat sin egen blogg. Han är en nygammal bloggare och hans tidigare inlägg har alltid varit läsvärda och denna nya omgång blir troligen lika bra. Speciellt eftersom Ålens huvudsyfte med bloggen är att försvara sig mot allt ”ont” som har skrivits om honom på denna blogg. Jag ser fram emot detta då det kommer ge mig möjlighet att komma med motargument och således ha något att skriva. Det innebär dock inte att jag kommer sluta skriva nya saker om Ålen i min blogg. Faktum är att jag har något här och nu, Mr. Eel, som det ska bli intressant att se hur du ställer dig till. Det handlar inte om ett påhopp utan snarare om något slags wannabe-psykologisk iaktagelse.

Det har nämnts flera gånger att Ålens smak av tv-serier lämnar en del övrigt att önska. Det ska dock klargöras att samtidigt som Ålen hyllar exempelvis Buffy the vampire slayer och dess spin-off Angel så verkar han digga 24 och Prison break lika mycket. Nog för att smaken är som baken men generellt sett torde man kunna säga att de två sistnämnda serierna håller en högre kvalitet än de båda serierna med vampyrer i. Att Ålen inte ser detta ter sig mycket märkligt för mig men kanske mest för Olof. Han har försökt svara på hur det egentligen är med Ålens så kallade "kvalitetsfilter" genom att bland annat fråga vad han tycker om pizzor från olika pizzerior. Där framkom det att han knappt kände någon skillnad i smak mellan en pizza från Misto och en från Prelaten. Och i det här fallet rör det sig om en kvalitetsskillnad som är ett faktum. Med ovanstående resonemang i åtanke kom jag och Olof fram till att Ålen helt saknar ett kvalitetsfilter då han tycker att allt är lika bra (något hårdraget).

Ålen är dock inte helt ensam om detta. Här om veckan lämnade jag och mina kumpaner Olof och Lill-jocke in ett pm-arbete till en distanskurs vi läste i höstas. Eftersom vi passerat den egentliga deadlinen med över en månad blev det till stora delar ett hophafsat arbete nästan uteslutande baserat på våra egna inte alltid genomtänkta antaganden och slutsatser. Vi var beredda på en smärre sågning av läraren tills vi väl fick dem och kom på att de kom från allas vår favoritlärare Madeleine. Här har vi nämligen en lärare som, likt Ålen, inte kan skilja på kvalitet. Vare sig man lämnar in något man själv vet är fruktansvärt dåligt eller något som faktiskt är bra, får man alltid kommentarer som ”...ni har presterat ett alldeles lysande arbete” eller ”...när jag kommer fram till problemformuleringen så är jag helt såld”. Kort sagt, hon slukar allt med hull hår precis som Ålen.

Nu kan man ju fundera på vad det negativa med att uppskatta allt lika mycket egentligen är. Borde inte en sådan person vara lyckligast i världen då den aldrig har upplevt något dåligt? Jag säger nej och ger mig sedan ut på extremt djupt vatten för en förklaring. Till skillnad från Madeleine och Ålen så gillar inte jag allt. Faktum är att Olof någon gång har sagt att jag endast ser saker i svart eller vitt, vilket stämmer i vissa fall. Bland annat får artisten Björks ”musik” mig att vilja göra en "Van gogh" och kapa av mig öronen så jag slipper lyssna på skiten medan jag gladeligen skulle ge min högra arm för att inte bli ifråntagen mina Slayer-skivor. Mina ytterligheter för "bra" och "dåligt" är med andra ord ganska spridda. Tendenser till att hugga av en kroppsdel har jag dock aldrig sett hos Ålen varför jag börjat fundera över hans preferenser för bra och dåligt. Kan det vara så att den njutning han upplever inte är av lika hög grad som min njutning? Går det verkligen att känna total tillfredställelse (mycket sexuella anspelningar här) om man inte vet hur total otillfredställelse är? Jag tror inte det. Om det var julafton varje dag skulle ju julafton till slut bli vardag och därmed inte lika rolig som om den ägde rum endast en gång per år. Det där var ett gammalt Alfons Åberg-resonemang men jag tycker att det håller. Därför tror jag att när jag ser ett riktigt bra 24-avsnitt så ligger jag på 10 av 10 på ”glädjeskalan” medan Ålen ligger på 7-8. Kontenta; Ålen, det är inte positivt att gilla allt – you’re missing out on true happiness!

Och hur ska du kontra nu, undrar jag?

/Gurra

Förra veckan fick min kära flickvän hem ett brev från försäkringskassan där det stod att det hennes preliminära bostadsbidrag för 2007 inte stämde överens med hennes slutgiltiga bostadsbidrag för samma år. Hence, hon måste betala tillbaka 4000 spänn. Anledningen var att hon för två år sedan tog bostadsbidrag i ett halvår medan hon pluggade. Sedan fick hon ett extrajobb och sa då upp bidraget eftersom hon nu skulle tjäna mer än gränsen för att kunna ta bidrag. Nu är dock Försäkringskassan så fiffiga och finurliga att de har bestämt sig för att basera bostadsbidraget på den totala årsinkomsten, vilket i praktiken innebär att även om du tar bidrag även när du inte jobbar så räknas det in i det totala underlaget. Ungefär som när csn förbjuder oss studenter att jobba för mycket på sommaren, bara ännu svinigare. Man måste alltså kunna se in i framtiden hur mycket man kommer att tjäna det närmaste året för att inte riskare att bli återbetalningsskyldig.

Jag själv är i en prekär situation just nu, då jag för tillfället tar bostadsbidrag men inte vet om jag kommer jobba i år eller inte. Om jag inte säger upp bidraget nu men får jobb i år blir jag återbetalningsskyldig. Om jag däremot säger upp bidraget men inte får jobb i år går jag miste om flera tusen spänn. För det är väl lite naivt att tro att Försäkringskassan kommer notera detta och ge mig de pengarna i efterhand?

Det är ganska intressant det här, tycker jag. Att kalla detta ”bidrag” känns inte riktigt rätt. Om man är arbetslös och får arbetslöshetsersättning, det vill säga bidrag för att man inte jobbar, och sedan får ett jobb kommer ju knappast A-kassan springande och vill ha tillbaka pengarna de gav bort under den tiden man inte jobbade. Det är ett bidrag för mig. Bostadsbidraget däremot är i så fall mer som ett lån, då man behöver betala tillbaka pengarna om man får ett jobb.

Kontenta av ovanstående resonemang: Försäkringskassan är orättvisa utsugare, en ulv i fårakläder som utger sig för att vara en hjälpande hand för utsatta människor, men som egentligen är ute efter att driva in pengar från dem.

Nu kanske de som känner mig anser att jag är värsta sortens hycklare. Det är ju nämligen så att jag tar ut bostadsbidrag trots att jag överstiger den där gränsen för årsinkomsten. Jag har hittat ett kryphål i form av att jobba utomlands, vilket innebär att jag inte behöver redovisa den inkomsten i den svenska deklarationen. Därför kanske vissa tycker att jag inte borde racka ner på Försäkringskassan utan istället skämmas för att jag är en bidragsfuskare av rang. Okej, man kan tycka så men det är inte rätt, åtminstone inte i min värld. Faktum är att jag, med ovannämda resonemang i åtanke, känner att jag gör en god gärning då jag snor pengar från de as som snor pengar från mina medmänniskor, eller åtminstone ger dem pengar för att sedan ta tillbaka dem och på så vis ge falska förhoppningar. Jag bekämpar en ondskefull organisation genom att vara lika oärlig och svinig. Jag är en bidragsfuskare och jag är damn proud of it! There, I said it!

Efter att Carro fått denna ”skattesmäll” - som det heter när kändisar blir återbetalningsskyldiga - och var lite deppig frågade jag och det var något jag kunde göra för att muntra upp henne, varpå Carro svarade:

Carro: Ja, du kanske kan betala det här till Försäkringskassan åt mig.

Eeehh, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Men jag kan lova att jag kommer fortsätta bekämpa Försäkringskassan på mitt sätt, det vill säga genom att ta ut bidrag som jag egentligen inte har rätt till. Och kanske till och med ta de pengarna och köpa något fint åt dig =).

Hoppas ingen tjallar och vidarebefordrar dessa bekännelser. Because if you do...

/Gurra 

Medan jag satt här i soffan och läste en artikel skriven 1937 som handlar om hur man definerar ordet firma så tänkte jag för mig själv: ”Äh va fan, jag tar och bloggar om min resa till Kanada och USA istället.” Lite sent kanske, men helt ärligt, jag måste slippa den där artikeln ett tag. Hade ni läst den hade ni förstått (Ålen, Maricon, Helene med flera – it’s your future!).

Någon gång förra hösten bestämde jag och min bättre hälft Carro (ser du, jag använde ditt riktiga namn!) oss för att åka och hälsa på nämnda hälfts syster, Sabina, som pluggar i Kanada och närmare bestämt staden Guelph, belägen någon timme utanför Toronto. Även Sabinas kompis Hanna följde med på resan på resan. En något smartare person hade kanske räknat ut att detta skulle resultera i framtida shopping tillsammans med tre tjejer och allt vad det innebär. Jag var dock inte den personen... då, däremot är jag det nu.

But first things first. Guleph ja, vet inte riktigt vad man ska säga om denna stad. Borde ju börja med det som var positivt så... det fanns en del småtrevliga villakvarter i alla fall. Men förutom det var det en stad som med sina gigantiska, men opersonliga gallerior, tråkiga centrum samt en allmän känsla om öde skulle få Västerås att framstå som Rio de Janiero i karnevaltider. Hur som helst, vi hade en mycket gemytlig julafton med ägghalvor, lax, prinskorvar (läs: frankfurter) och köttbullar tillagade av yours truly (so you know they were good!) och till och med en och annan nubbe.



Någon dag senare besökte vi Niagara fallen, vilket jag kan beskriva med tre ord och utdragna stavelser: såååå jäääävvvla överskattat! Visst, det var väl coolt med ett vattenfall och så, men att det här är en stor turistattraktion är för mig helt ofattbart, men samtidigt imponerande. Tänk att kunna ta en nästintill helt vanligt plats och kunna hausa upp den till att bli aspopulär. Grym marknadsföring om något! Så vill jag också kunna göra. Söka jobb i Sälen, månne?



 Efter ett stopp i Toronto begav vi oss sedan till New York – "not only the greatest city in this fine country, but also the greatest city in the world", som bussvärden informerade oss om. Och jag kan nog inte göra annat än att hålla med till fullo (förutom det där med “fine” country kanske), då New york också kan beskrivas med tre och utdragna stavelser: såååå jääävvvla grymt! Att glida runt i en sådan overklig storstad, som trots allt kändes rätt trevlig och personlig, och hela tiden ha en känsla av att man var med någon av de otaliga filmer och serier som utspelar sig i staden var inget annat my woodstock (åltopiska som betyder ungefär ”hur bra som helst”).



Redan första dagen hann vi med att göra ”hela” New York kändes det som. Vi såg times square, ground zero (world trade center), battery park, frihetsgudinnan och en massa andra grejer. De efterföljande dagarna blev det shopping till absurdum. Köpcentrena var, precis som allt annat i detta land, helt gigantiska men trots detta även helt smockfyllda med människor. Ibland blev det därför nästan lite jobbigt att shoppa, speciellt när mitt resesällskap, som tidigare nämnt bestod av tre tjejer, skulle in på Victoria’s secret. När jag kom in trodde jag helt ärligt att någon tagit en flaska med världens starkaste parfym och en gjort ”en 24”, det vill säga spridit den genom ventalitionssystem, för fy helvete vad det stank där inne! Det, plus en miljard människor och en massa damunderkläder gjorde detta till en mindre positiv upplevelse.

Dock var ovanstående ingenting mot Forever 21. Min gode vän Crille, som besökte New York i slutet av sommaren, beskrev denna butik på följande sätt: ”Dom har mosat in så mycket kläder och skor som möjligt, och sen är det massa tjejer som springer runt där inne och skriker typ ’aaaaaaaaaaaahhhhhhhhhh’”. En mycket korrekt beskrivning enligt mig, vilket gör att ni kanske kan gissa hur kul det var att vara där inne?

Kan dock meddela att det blev lite bättre shopping senare under veckan då vi gick till Soho, ett området lite utanför själva über-centrum med skönare affärer. Bland annat blev det ett besök på Burton och Volcom’s respektive concept store samt en måltid på USA:s första officiella pizzeria. Och jag kan lova dig Ålen, den pizzan var godare än Prelatens.



Nyårsafton spenderades inte på  Times square– vi hade ingen lust att stå och frysa 10 timmar för att se en förvånansvärt liten boll sänkas ner i ett par betydligt större reklamskyltar – utan istället åt vi en svindyr, men svingod, tre-rätters middag på en trevlig restaurang, för att sedan avsluta kvällen på en liten, men relativt mysig bar.

Sista dagen gick vi och åt på ett typiskt frukost-fik som ofta syns i amerikanska filmer. Medan jag satt och mörschade i mig belgian waffles med syrap och french toast samt bäljade i mig kaffe kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på snubben bredvid mig. Det var en svart kille, med lite halv gangsta-look, som med en mörk och säregen röst drog en story för sin flickvän som satt mitt emot. Det han sa, hur han formulerade sig i kombination med vart vi befann oss fick mig direkt att tänka på vafri Tarantino-film, särskilt Pulp Fiction och Reservoir Dogs. Han kändes som en typisk karraktär från någon av dessa filmer – en små-gangster som sitter och drar det vanliga vardagssnacket precis innan han ska genomföra en stöt eller dylikt.

Och efter denna klockrena avslutning begav jag mig nöjt hemåt efter vad som mycket väl kan ha varit den bästa resan jag gjort i hela mitt liv.

/Gurra

Fler bilder kommer snart.

Det är nu en låååång tid sedan senaste inlägget. Anledningarna är många; uppsatsskrivande, släkträffar, allmän lathet och en resa till andra sidan Atlanten. Man skulle kunna tro att detta inlägg ska komma att handla om sistnämnda resa. Så är dock inte fallet. För trots att jag för en gångs skull har något vettigt, spännande och intressant att berätta om, till skillnad från de vanliga inläggen om vardagskonversationer och långdragna diskussioner om tv-serier, väljer jag ändå i detta inlägg att berätta om just mitt vardagliga liv - igen! Detta då den c-uppsats som har präglat så mycket av min höst lämnades in för absolut sista gång tidigare idag. Därför kommer jag här och nu göra en liten reflektion av den gångna hösten, vilket även blir det sista inlägget med detta tema. Eller som man säger i tv-seriernas värld: en säsongsavslutning.

Det är alltid svårt att veta vart man börja - after all finns det en hel del att berätta om som hittills inte har sett dagens ljus här på bloggen (previosly unreleased alltså). Som alla speciella uttryck som ofta skapas i "stängda sällskap". I min, Olof och Ålens värld, det vill säga Åltopia, har det under hösten yttrats fraser som ingen annan än just oss tre har någon aning om vad de har för mening. "ooohh, I'm gonna tell!", "oooohhh suspision of mail fraud", "You're going to Stanford!" är bara några exempel. Någon annan än nämnda åltopians som vet vad dessa står för? Nej, trodde inte det. För en tid sedan hörde jag dock min bättre hälft säga: "so you know it's gonna be good!" med ytterst sarkastisk ton, vilket torde innebära det första steget i spridningen av den åltopiska kulturen ut i världen.

Vad gäller citat som yttrats helt av oss själva finns det även här en del godbitar. Som Ålens beskrivning av krämen inuti en bulle: "Det smakar kinuski" där Ålen även följde upp med att bestämt hävda att kinuski är ett svenskt ord (för er som inte vet det är Ålen finsk och har därför lite problem med svenska språket). Eller vem kan glömma Olofs klassiker "jag spenderar 24 timmar om dygnet med Sara". Jag skulle nog säga att han under hösten spenderat mer tid med mig och Ålen än med sin flickvän (detsamma gäller nog för övrigt för mig). Själv är jag inte sämre. En gång under Bonde söker fru(!) kan det hända att jag sagt: "han är ju en rik cowboy, vem vill inte ha en sån?!". Kommentarer överflödiga...

Angående själva uppsatsen är jag mest bara fascinerad. Vi jobbade med denna från början av oktober till strax innan jul, alltså ungefär 2,5 månad. Vi satte igång antingen 9 eller 10 på morgonen och gick hem runt 5-6 på eftermiddagen. Detta gjordes sällan mer än fyra dagar per vecka och de gånger vi jobbat längre än 6, närmare bestämt till runt 10 på kvällen, kan räknas på en hand. Under den tid vi träffats har vi förutom att arbeta med uppsatsen även gjort dagliga 1-timmes avbrott för Simpsons, haft många och långa fikaraster, lagat och ätit mat med pesto i, följt en rad serier, kollat på Xena - Warriorprincess, diskuterat allt mellan himmel och jord, spelat tv-spel, bråkat om huruvida fönstret ska vara öppet eller inte, garvat och stundtals faktiskt bara legat och latat oss. Trots detta har vi fått ihop en uppsats som vi, på ett relativt smidigt sätt och utan att egentligen anstränga oss så där über-mycket, med största sannolikhet kommer få VG på.

Frågan är om det innebär att kraven för en c-uppsats på Määälardalens högskola är så pass låga att man kan göra så här och ändå få ett bra betyg. Eller är det helt enkelt vi som är så jävla smarta och därför har kunnat komponera en grym uppsats? Smaka på det som problemformulering till en vidare studie! (ett litet tips kan vara att det sistnämnda troligtvis inte är rätt alternativ)

Tack för den här hösten Olof och Ålen!
It's been an honour! Eller nja, sort of...

/Gurra       

 

/Gurra   

Uppsatsen börjar nu lida mot sitt slut, vilket så klart innebär att tiden börjar rinna iväg och inte direkt att vi är klara. Det känns snarare som att det är en hel del till som måste in arbetet, något som resulterat i mer plugg och mindre skitsnack de senaste dagarna. Man skulle kunna tro att jag därför inte har så mycket bloggmaterial den här gången heller, men så är faktiskt inte fallet (notera gärna hur jag denna gång lockar istället för att avskräcka läsaren).

Har man spenderat så pass mycket tid tillsammans, nästintill avsilkt från det övriga samhället, som yours truly, Olof och Ålen har gjort, händer det lätt att man skapar sig sitt eget lilla samhälle. Alla (normala) samhällen är någonstans uppbyggda kring någon form av värderinger, regler eller lagar. Här nedan följer därför grundlagsstiftning till den nya republiken Åltopia.

Tidslagen: Har en tid satts för när vi ska träffas för att jobba gäller det att passa den tiden. Den så kallade akademiska kvarten gäller, vilket innebär att det är tillåtet att vara max 15 minuter sen, men inte mer.

Hostlagen: Den som är host för dagen, alltså den person i vars bostad arbetet bedrivs, måste kunna bjuda på minst två koppar kaffe per dag. Han måste även göra iordning kaffet, hälla upp det samt tillhandahålla mjölk om så önskas.

Disklagen: Den som är host ansvarar även för att diska och kan inte tvinga någon annan att diska. Ett undantag är dock om någon har med en matlåda, vilken i så fall ska diskas av vederbörande.

Fikalagen: Det ska fikas minst en gång per dag vilket innebär att någon form av bulle, kaka eller annat gött måste införskaffas. Detta ska göras av den person som råkar befinna sig närmast en matbutik eller dylikt. Om alla befinner sig på samma ställe tas ett beslut baserat på tidigare händelser. Exempelvis kan den eller de som senast handlade fika avsäga sig tvånget och låta den person som "inte handlat fika på ett tag" gå iväg.

Dryckeslagen: Minst en flaska Ramlösa ska finnas att tillgå varje dag. Samma regler som gäller för köp av fika tillämpas även här.

Simpsonslagen: Klockan 16:05 varje dag går två avsnitt av tv-serien Simpsons. En paus på cirka 50 minuter ska då tas för att titta på dessa avsnitt.

Att det är just Ramlösa som dricks i detta samhälle finns det en förklaring till. Det är dock en berättelse för ett annat tillfälle.

/Gurra

Inte nog med att jag, Olof och Ålen är seriedebatörer av rang, vi råkar även vara något av ett gäng mästerkockar. Eftersom vi inte är så bra på att planera hur och vad vi ska äta till lunch under våra uppsatsskrivardagar handlar vår matlagning till stor del om improvisation. Med detta som ledord har vi bland annat slängt ihop en röra bestående av stekta champinjoner, äggnudlar(!) och pesto med oväntat lyckat resultat. Igår nådde dock vår improvisationsmatlagning nya höjder, varför jag tänkte dela med mig av ett grymt recept till er.

Pasta alá cabrones (för tre personer)

400-500 gram falukorv
En burk kantareller
Tillräckligt med pasta
En halv burk pesto

Gör så här:

Skiva falukorven i mindre bitar/tärningar/strimlor eller vad som nu önskas. Stek sedan dessa i en stekpanna, som förhoppningsvis är renare än Ålens. Släng gärna i kantarellerna samtidigt som korven så att de blir über-krispiga (läs: brända) och mumsiga. Koka upp vatten till pastan i en kastrull – helst i en där det inte börjar flyta omkring gamla matrester när vattnet värms upp. Ta sedan rikligt med pasta, kanske något av Ålens 500 paket med fullkornsfusili funkar, och koka upp detta i 7-8 minuter. Blanda efter detta pastan, korven/kantarellerna i en kastrull/skål eller vad som nu önskas och tillsätt samtidigt pesto efter behag. Ett tips kan vara ungefär halva innehållet i en burk. Häll upp härligheten på en tallrik och avnjut tillsammans med ett glas julmust för bästa möjliga smakupplevelse!

Smaka på det, Minja (bokstavligt talat alltså).

By the way, världens bästa band heter Slayer. Och alla som tycker annorlunda kan suga rööööööv.

/Gurra

Som tidigare nämnt här i bloggen gillar jag och min uppsatsgrupp att diskutera TV-serier. Ibland, dock inte ofta, händer det att vi får slut på saker att prata om inom detta ämne. Då brukar vi istället prata om våra gemensamma kompisar – och inte då nödvändigtvis snacka skit om dem. Det handlar ofta om saker de tidigare har sagt eller gjort men även hur de skulle kunna agera i vissa situationer. Eftersom alla dessa gemensamma kompisar går samma utbildning som oss brukar vi minnas de många olika gruppkonstelationer i de många grupparbeten som förekommit. Vi brukar komma fram till att vissa personer har fungerat bra tillsammans medan andra har fungerat eeeh... minst sagt mindre bra.

Igår kom vi på en rolig idé. Tänk om man skulle ta fyra personer som absolut inte borde jobba tillsammans och låta dem jobba i samma grupp som ett sorts socialt/psykologiskt experiment? Tänk om Anna (Borlänge), Martin (Sollet), Salsa och Maria (Mingo) skulle göra ett grupparbete med varandra? För er läsare som inte pluggar marknadsföring på Määäälardalens högskola kanske det här inte säger så mycket. Därför följer här en redogörelse om nämnda personers respektive egenskaper.
 
Anna: En ytterst envis person. Hittar snabbt en väg att gå och följer sedan den till fullo.
Martin: En ytterst envis person. Vill gärna se över alla tänkbara vägar innan han väljer hur han ska gå.
Salsa: En ytterst envis person. Har många tankar och ideér, dock sådana som nästintill alltid skiljer sig från Martins.
Maria: En ytterst envis person. Har själv beskrivit sin relation till Martin som en slags syskonrelation eftersom de båda ofta bråkar och kan förolämpa varandra på ett sådant sätt som bara syskon kan.

Personligen tror jag att det här skulle bli ett mycket intressant experiment med många urflippade diskussioner och dylikt. Och om Kanal 5 nu nappar på en till synes vansinnig idé som att låta the pride of Västerås, Linda Rosing, leta efter kärleken och sedan göra det till ett tv-program (jo ni läste rätt. Att Linda Rosing ska hitta kärleken är en vansinnig idé), så kanske de även skulle vilja göra ett tv-program av ovanstående experimentet? Kalla det ”Skolan” eller något annat fyndigt.

Avslutningsvis, för att ge ett exempel på hur allt detta hade kunnat bli kommer här en närmast klassisk diskussion mellan Salsa och Martin.

Martin: Men Salsa, du har jämt fel.
Salsa: Nej, det har jag inte.
Martin: Du ser, där hade du fel igen!

/Gurra

Var på ytterst hård konsert igår och tänkte dela med mig av diverse intryck från denna. Innan huvudbandet Slipknot intog scenen värmde förbandet Machine Head upp publiken.Och som de gjorde det! Det ska visserligen tilläggas att Machine Head är ett av mina absoluta favoritband – vilket faktiskt var den största anlednignen till varför jag var där – så det kan hända att jag är lite partisk i den bedömningen. Dock verkade resten av publiken uppskatta bandet även de, så det kanske inte bara var jag som var av den åsikten.

Hur som helst så är det från Slipknots framträdande som jag hämtar de flesta intrycken. För er som inte vet det består detta band av en sångare, två gittarister, en bassist, en trummis, en som sköter elektroniska ljud (typ), en dj samt ytterligare två trumslagare – totalt nio stycken som alla bär varsin mask. De två sistnämnda medlemarnas uppgift på scenen består ungefär av att spela lite trummor på var sitt minitrumset, oftast rätt enkla grejer som att slå på en stor ”plåttunna”, men mest springa omkring, headbanga och allmänt att spela apa. Medan jag obsververar dessa båda herrar slår det mig: jag kan också bli rockstjärna. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Man har en mask för ansiktet så att ingen ser vem du är, något som åtminstone för mig innebär att jag kan springa omkring, headbanga och allmänt spela apa utan att behöva skämmas. Sedan räcker det med att ha lite bättre taktkänsla än Olof för att kunna slå ett par trumslag i takt and that’s all there is to it.

Kontentan av det hela: jag vill och kan bli rockstjärna! Frågan är bara hur det ska gå till: ska jag starta mitt eget Slipknot eller bara försöka sno någon av ovannämnda trumslagares indentitet? Någon som har några förslag?


Det kunde lika gärna varit jag

Rättelse: i förra inlägget citerade jag Ålen och hans argument för varför Vänner säsong sex till och med tio är bättre än de tidigare avsnitten. Olof tyckte dock att jag förskönade Ålens argument i min text och att dem i själva verket inte var så bra. Enligt Olof var det mer som nedan.

Ålen: Men va fittan, eeh... ööh, alltså, man lärde känna karraktärerna och... men va fan, de bara är roligare!

Är nog beredd att hålla med Olof. Ålen, ditt argument sög! Ungefär lika mycket som Vänner säsong sex till tio sög.

/Gurra